Hitler växte sig stark på demokratins bekostnad. Först när den hamnat i vanrykte för att folket levde i elände kunde han komma till makten, med en retorik som utlovade någonting bättre än demokrati, skriver Martin Lind.

Påminn varandra om vår sårbarhet

Martin Lind

Hitler växte sig stark på demokratins bekostnad. Först när den hamnat i vanrykte för att folket levde i elände kunde han komma till makten, med en retorik som utlovade någonting bättre än demokrati, skriver Martin Lind.

”Idag när kyrkan ber om Guds rike förenas hon med jordens barn i ett kamratskap i med- och motgång.”

Orden är ett citat från ett föredrag år 1932. Det är antinazisten Dietrich Bonhoeffer som talar. Han är tjugosex år. Tretton år senare avrättas han av nazisterna. Fem år tidigare avlade han teologie doktorsexamen i Berlin. Sedan dess har han undervisat och talat i Berlin och vistats ett läsår i New York.

Nu har han kommit tillbaka från sitt amerikanska år. I Berlin är stämningen stundtals aggressiv, nästan hätsk. Det finns uppgifter om att merparten av studenterna vid de tyska universiteten redan avgjort sig för nazismen. På sina håll uppträdde 90% av teologistudenterna med partimärke vid undervisningen.

Så illa var det inte riktigt bland Berlins ett tusen studenter i teologi. Men läget var spänt.

När jag nu 2014 sitter och skriver detta alldeles vid EU-valet grips jag av hur mycket som idag påminner om trettiotalet. I hela Europa växer i land efter land fram en nationalistisk rörelse, folklig men livsfarlig i sin människosyn. Det är en nationalism som söker separera människor och människogrupper från varandra. Det är en rörelse som bygger på rädsla för det man inte känner till, för människor som fötts utanför Europa eller i andra länder än det egna.

I Frankrike, Danmark och Finland och nu snart även i Storbritannien samlar dessa nationalistiska rörelser genom sina partier ca tjugo procent, lite lägre i Nederländerna. Kritiskt är det i Grekland och Ungern och nästan överallt finns besläktade tendenser.

Bonhoeffer kallar sig före Hitlers tillträde ”teologiskt hemlös”. Det var så få kristna och teologer som med honom såg kritiskt på den nationalistiska våg som vällde fram.
Hur är det idag? Det finns goda tecken. Kyrkklockor i Jönköping och gudstjänster som öppet ordnas för att värna människans värde.

Möjligen samlar också EU-valet fler röster åt nationalistiska partier än de ordinarie politiska valen inom varje land. Men det är en klen tröst.

Mot främlingsrädsla och segregation, mot förakt för enskilda människogrupper måste på nytt ställas kärleken till människan. För kristna finns ingen annan överordnad moralisk princip. Hela Guds vilja sammanfattas i detta enda bud: ”Du ska älska din nästa som dig själv.” (Gal 5,14).

Kärleken till människan utan inskränkning är fundamentet i kristen tro. Det är Guds kärlek till människan och det är vår uppgift att söka förverkliga Guds vilja, att älska vår nästa som oss själva. Och om vi inte kan känslomässigt engagera oss i alla så kan vi söka visa omsorg till alla, saklig omsorg. Vår kristna tro hjälper oss till ett kamratskap med människor i med- och motgång. Vår bön förenar oss med jordens barn, med dem som hungrar, med som längtar efter bröd och rättvisa.

Men även vårt samhälle är sårbart. Det allt större antalet tiggare på gator och torg berör. Vi påminns om fattigdom men också om vår bristande möjlighet att bistå, att bidra till fattigdomens avskaffande. Hur ska vi bete oss?

Det är naturligtvis inte fel att ge till tiggare. Även om vi vet att detta inte bidrar till den förändring vi längtar efter. Under mina år i Indien brukade jag tillämpa principen att vara konsekvent inkonsekvent. Jag bestämde mig för att ge till tiggare för att påminna mig själv om att det kunde varit jag. Vi är medmänniskor, just ingenting annat. Å andra sidan visste jag att jag inte med alla pengar jag överhuvud disponerar kan avskaffa fattigdomen. Endast politiska beslut förmår det.

Men kom ihåg att det just var de synliga bevisen på samhällets förfall som väckte liv i nationalismen. Det tyska samhället före Hitler kallar vi Weimar-republikens tid. Det var det första demokratiska samhället i den tyska historien. Eftersom det medförde så mycket elände för så många människor kom demokratin i vanrykte. Hitlers kritik av demokratin kunde åtskilliga köpa.

De nationella parollerna sökte samla människor för höga ideal där man glömde fattigdom och orättvisor. Det är paroller av rakt motsatt slag som behövs. Det är paroller som blottlägger orättvisor och fattigdom – det är utifrån erfarenheten att behandlas illa som ett nytt samhälle kan växa fram där alla respekteras.

”Idag när kyrkan ber om Guds rike förenas hon med jordens barn i ett kamratskap i med- och motgång.”

Till jordens barn hör vi alla.

Kommentarsfältet är stängt.