När Brita Westerman åker till New York tillsammans med kören krockar två traditioner. Stilla svensk psalmsång ställs mot Brooklyns gospel, och det är svårt att inte ryckas med när det spelas bra musik.

Tron ryms i både vila och rörelse

Brita Westerman

När Brita Westerman åker till New York tillsammans med kören krockar två traditioner. Stilla svensk psalmsång ställs mot Brooklyns gospel, och det är svårt att inte ryckas med när det spelas bra musik.

I Dalarna, Sverige, har artisten Karin Park flyttat in i ett före detta missionshus. Som barn satt hon där i kyrkbänken och undrade varför allt var så tyst och tråkigt. Hon längtade efter psalmer som det var lite mer fart i och förstod inte varför hon måste stå still när hon sjöng.

23 år senare, efter att församlingen dött ut, har hon flyttat in i samma missionshus. Nu spelas det hög musik och hennes inbjudna gäster kan dansa och ha roligt, vilket hon skriver om i tidningen ”Siljan just nu”. Men Karin Parks hem är ett hem och inte längre någon kyrka, och hon bestämmer själv över ljudvolym och eventuella dansmoves.

För nästan två månader sen åkte jag och 50 andra körsångare till Washington D.C och New York. Syftet var att lära oss mer om gospelmusik. Vi besökte flera kyrkor och sjöng tillsammans med fantastiska afroamerikanska gospelkörer, men som mest intensivt blev det på söndagen, resans sista dag. Då besökte vi tre kyrkor i olika delar av New York. I ”Love Fellowship Tabernacle” i Brooklyn, gospelartisten och pastorn Hezekiah Walkers kyrka, blev vi väl mottagna. När vi kom var kören redan i gång, och på TV-skärmar rullade texterna, så det var bara att sjunga med. Sen blev det allt ösigare och svängigare.

Efter ett tag började flera i församlingen att dansa, antingen på sin plats eller i gången mellan bänkraderna. Det stampandes och klappades och kyrkans trägolv svajade under mina fötter. Vi var gäster och dessutom från Sverige, så vi stod mest lite stelt och gungade fram och tillbaka. Men när en liten tant i vacker lila dräkt kom och bjöd upp mig kunde jag inte säga nej, så jag dansade iväg med henne. Och så hakade några fler på, det var en rolig, ovanlig och häftig upplevelse.

Några i vår grupp tyckte det var lite för mycket stoj och stök, det som var annorlunda i deras kultur blev något skrämmande. Det är lätt att känna så, men – vi kan inte bestämma vad som är okej i deras kyrka. Som gäster måste vi ha en ödmjuk inställning. De äger sina dansmoves, vi kan haka på eller låta bli.

För mig innebar besöket att jag fick uppleva ytterligare en dimension av afroamerikansk gospeltradition. Men jag är, i likhet med artisten Karin Park i Dalarna, rätt dansant av mig. Om det spelas bra musik är det helt enkelt svårt att stå still.

Kommentarsfältet är stängt.