Boko Harams kidnappning av över två hundra nigerianska skolflickor har väckt avsky världen över. Dessa illdåd förstärker gruppernas agenda, nämligen att föra fram sin egen version av islam.

Terrorgrupper får inte sätta medias agenda

Mohammad Fazlhashemi

Boko Harams kidnappning av över två hundra nigerianska skolflickor har väckt avsky världen över. Dessa illdåd förstärker gruppernas agenda, nämligen att föra fram sin egen version av islam. Därför är det viktigt att vi lyfter motbilder, skriver Mohammad Fazlhashemi.

Terrorgruppen Boko Harams kidnappning av över två hundra nigerianska skolflickor och att de tänker sälja flickorna som slavar har väckt raseri runt om i världen. En enig omvärld har uttryckt sin avsky och tagit avstånd från terrororganisationens illdåd. Boko Harams eller andra extremistiska jihadistiska gruppers terrordåd har en tendens att rikta sig mot så kallade mjuka mål. Ett liknande tillvägagångssätt möter vi hos de al-Qaidaanknutna terrorgrupper som dagligen spränger bomber mot civila shiamuslimer i Irak. Liknande attacker har riktats mot civila kristna och kristna kyrkor i Irak.

Gemensamt för alla dessa terrorgrupper är att deras noga utstuderade terrordåd syftar till att väcka omvärldens uppmärksamhet. Genom terrorattackerna får de uppmärksamhet för sin sak. Ett annat syfte är att ersätta den normalitet som befolkningen är vana vid med våldets avtrubbande normalitet. Graden av otrygghet och en allmän oroskänsla ökar till den grad att reaktionen efter varje terrordåd blir en sorts glädje över att man själv inte är drabbad.

Människor som bär på en ständig och gnagande oroskänsla för att bli terroristernas nästa offer skattar sig lyckliga varje gång det smäller någon annan stans än där de befinner sig just då. Terrorgrupperna tycks ha lyckats med sitt uppsåt att hålla stora befolkningsgrupper som gisslan i den ständiga skräcken för kommande attacker, samtidigt som deras angrepp blir förstasidesstoff i media.

Att uppmärksamma, fördöma och bekämpa dessa terrorgrupper samt de krafter och stater som understödjer deras verksamhet är helt i sin ordning.
Problemet är bara att den grupp som är mest utsatt för dessa attacker, det vill säga civila muslimer, hålls ansvariga för vad dessa extremistiska grupper genomför. Nyligen konfronterades jag själv med frågan om att varför muslimska företrädare inte fördömer dessa terroraktioner. Frågan var fel ställd utifrån två perspektiv.
En överväldigande majoritet av muslimer och muslimska företrädare tar avstånd från dessa terrordåd och fördömer dem å det skarpaste med motiveringen att terrorhandlingarna strider mot islam.

Frågan utgår från en föreställning om den kollektiva skulden, det vill säga att muslimer oavsett hur de definierar sin muslimska identitet har ett kollektivt ansvar för varje terrordåd som begås i islams namn. Muslimer runt om i världen ses som medskyldiga till terrordåden tills motsatsen bevisas. Det vore som att betrakta alla västerlänningar som medskyldiga till alla övergrepp som kolonialmakter begick mot mänskligheten under den koloniala eran eller att makthavare i dagens västerländska demokratier än idag samarbetar med hårdföra diktaturer i muslimska länder.

När terrorgrupper sätter agendan för vad som ska uppmärksammas eller inte hamnar många andra frågor som är av stort värde och som utspelar sig parallellt med terrorattackerna i medial skugga. Ett sådant exempel är det nyligen genomförda parlamentsvalet i Irak. Valet föregicks av en rad mycket blodiga terrorattentat genomförda av al-Qaidaanknutna terrorgruppen med det uttalade syftet att störa valet och avskräcka väljarna från att gå till valurnorna. Såväl de blodiga bilbombsattackerna som terrornätverkets syften uppmärksammades men inte allt annat som bröt den negativa trenden. Trots att Irak efter diktatorn Saddam Husseins fall har varit hårt drabbat av sekteristiskt våld kunde man se att den högste shiitiske andlige ledaren i Irak, storayatollan Ali al-Sistani, tog tydlig ställning mot sekterism och våldsbejakande extremism.

Storayatollan vägrade att presentera egna kandidater, eller att favorisera och ge sitt stöd till något enskilt parti. Han uppmanade dock väljarna i Irak att utnyttja sin röst och sin medborgerliga rättighet genom aktivt deltagande i valet. Han uppmanade väljarna att rösta för att skapa stabilitet, trygghet och välfärd i landet. Till skillnad från sina motsvarigheter i grannlandet Iran vägrade al-Sistani agera som någon sorts förmyndare för väljarna. Av det skälet avstod han från att utse någon eller något parti som sin favorit. Han uttalade sig också mot varje form av röstköp för att motverka valfusk.

Storayatollan må vara konservativ inom en rad frågor, men han skiljer sig från de rättslärda som agerar som allmänhetens förmyndare och de våldsbejakande extremister som med våld och terror vill tvinga sin vilja på allmänheten. Hans agerande har plats i en demokrati även om han själv inte kan ses som en demokrat. I varje fall står han inte i vägen för en demokratisk styrelseform.

3 kommentarer på “Terrorgrupper får inte sätta medias agenda

  1. Staffanw skriver:

    Nu är det väl inte enbart enskilda terrorister, som förgriper sig på människor.
    Under torsdagen fastställdes dödsdomen för 27-åriga Meriam Yahya Ibrahim i Sudan. Hon är i nionde månaden och har dessutom ett mindre barn med sig i fängelset. Hennes brott? Meriam Yahya Ibrahim är en kristen som vägrar avsäga sig sin tro och övertygelse att Jesus är hennes Frälsare. Meriam har misshandlats, blivit piskad med 100 slag och ska nu hängas.
    Det förekommer också en extrem eller allvarlig förföljelse av kristna i i stort sett alla muslimska länder. Det kommer att gå åt många motbilder för att kompensera dessa fakta.

  2. Karin Ranieli skriver:

    Tack, Staffan W! Håller med!

  3. John Nilsson skriver:

    Barnen med slangbellor i nedan länkade trailer (och i filmen som sändes för ett par veckor sedan)…

    http://www.svtplay.se/klipp/2033311/extramaterial-dod-pa-distans-norska-tv2

    …behöver de också motbilder och få höra om allt det fina vi har i väst, och att ”inte alla västerlänningar är som dom” (som utsätter dem för bombningar från obemannde flygande farkoster styrda från andra sidan jorden)? De kanske bara vill få vara ifred och önskar att terrorn från ”oss” skall ta slut? Har de inte en viss rätt att bli rasande över ”oss vanliga västerlänningar”, som låter detta ske ”i vårt och våra värderingars namn”, så att säga?

    Så kanske inte heller västerlänningar vill leva i rädsla eller osäkerhet inför muslimer, och kanske är det i första hand ”vanliga muslimers” sak att bemöta och konfrontera de muslimer som använder terror som medel för att nå sina ”allra viktigaste” mål, på samma sätt som det väl måste anses i första hand vara västerlänningars sak att försöka komma tillrätta med den terror vi själva medverkar till att sprida? Bör ”vårt” fokus (i väst) verkligen vara vilken ”bild av väst” som barnen med slangbellorna kan tänkas få av oss, på grund av vad ”några ganska få västerlänningar” verkställer och utsätter dem för, eller ska ”vi” helt enkelt se till att inte blir politiskt möjligt i våra länder att fortsätta att sprida denna ”vår” typ av terror? På samma sätt kanske det är viktigare för ”vanliga” muslimer, som inte önskar se sig företrädda av våldsamma islamister, att faktiskt försöka se till att det blir politiskt och religiöst omöjligt att utöva terrorism i islams namn, snarare än att ”presentera motbilder om islam” riktade till västerlänningar, angående det våld som utövas i den egna gruppens (eller dess religions eller dess Guds namn).

    Men vi är väl för rädda för varandra och vi hatar kanske varandra för mycket, när det verkligen gäller, och så koncentrerar vi oss på att försöka förändra och manipulera bilden av oss själva hos den andre, istället för att verkligen vilja förändra något i sak, eftersom vi tydligen ändå ger vårt tysta medgivande till det som sker, i det att vi inte protesterar eller på allvar arbetar emot det.

    Så ja, jag kritiserar dig, Mohammad Fazlhashemi, och många muslimer med dig, och jag kritiserar andra sådana personer som verkar tro att detta att presentera ”motbilder” skulle vara en tillräcklig medicin (se gärna exemplet Randi Mossige-Norheim och hennes chef i länkarna längst ner), för att bota en verklig sjukdom i vilken slags ”samhällskropp” det än må vara. Det hjälper ju inte mig om en läkare ”presenterar en motbild” och säger till mig att jag har friska ögon och en utmärkt syn, om han samtidigt underlåter att ta kallbranden i mitt ben på allvar och inte försöker hjälpa mig med läkningen av det som faktiskt är sjukt.

    Jag hoppas att du förstår att jag betraktar detta ovanstående som ett mänskligt dilemma som vi alla delar, oberoende av vilken religion vi bekänner oss till (om någon alls…), eller om vi kommer från ”öst” eller ”väst”. Det är ett försök också till självkritik. Men muslimer blir inte kvitt det våld som utövas i islams namn, genom att peka hur ”få” de muslimska våldsverkarna är och försöka ge västerlänningar ”motbilder av islam”, lika lite som ”västerlandet” kommer att kunna framkalla någon tillit till sig, hos dem som får förklarat för sig att de beväpnade obemannade farkoster som surrar över deras huvuden (och som återkommande avfyrar bomber mot dem), bara hanteras och styrs av några få västerlänningar, och att de är där för att försvara dem, deras mänskliga rättigheter och värden som demokrati, yttrandefrihet och jämställdhet mellan könen.

    Jag vet inte, jag blev himla berörd av det där programmet om drönarkriget, och av de modiga och tämligen unga män som varit delaktiga i det, men som sedan tagit avstånd från det och nu arbetar emot det. Jag skulle önska att det debatterades mera, att en större opinion mot det väcktes, och att jag själv gjorde mera för att detta skulle ske. Jag skulle önska att ”vi i väst” i handling avstod från detta slags försök att bekämpa muslimers terrorism, och inte bara nöjde oss med att lägga till en ännu kraftfullare propaganda för ”våra viktigaste värden”. Jag tror att ett sådant förhållningssätt skulle vara mera tillitsskapande. Jag skulle på samma sätt vilja se en starkare opinion inom den muslimska världen mot ”den egna” terrorismen, för det här talet om behovet av ”motbilder” väcker tyvärr ingen tillit till muslimer i mig. Jag upplever det bara som att man säger ungefär som så, att: ”vi behöver bli duktigare på att manipulera vår motpart, så att han inte förstår vad våra verkliga avsikter är”. Men inte heller jag vill bli lurad och manipulerad, lika lite som någon annan. Inte heller i mig väcks tillit till någon, enbart för vad vederbörande säger sig vilja.

    Så var det sagt.

    ( http://www.svt.se/ug/jag-trodde-pa-journalistiken )
    ( https://www.youtube.com/watch?v=o0Rx7iMVPAg )