Front National navigerar stadigt uppåt mot den högsta makten i Frankrike. Marine Le Pen dränerar i snabb takt socialistpartiet och vänsterpartiet på väljare. Men hon vinner också ett allt större stöd inom den franska eliten. Tomas Lindbom har träffat några av partiets sympatisörer.

Jag reser till Paris denna vår för att lära mig mer om högernationalism. Det är mitt i valrörelsen inför kommunalvalet så jag får inte träffa några av ledarna för Nationella fronten. De har annat för sig än att ödsla tid på en svensk journalist. Jag får däremot träffa två män som ger mig fler bilder av innebörden i begreppet nationell höger.

Det är en vacker, solig eftermiddag. Temperaturen kryper upp mot 20 grader. Carl Lang parkerar sin motorcykel utanför Brasserie Francois Coppé i närheten av Hôtel des Invalides. Kaféet ligger praktiskt till för oss båda, säger han i telefon när vi bestämmer mötesplats.

Han berättar inte då att han arrangerat vårt möte på ett stamställe för högernationella i Paris. Carl Lang tar av sig hjälmen och lättar på skinnjackan och kommer fram till mig. En man som arbetar som sjukgymnast på ett sjukhus i västra Paris. Samtidigt är han partiledare för ett litet högernationellt parti.

Carl Lang är tillmötesgående och förefaller svara uppriktigt på mina frågor. Han har ingen anledning att spara på krutet när det gäller att kritisera Nationella fronten.
Han var dess generalsekreterare i många år men blev utsparkad ur partiet av Jean-Marie Le Pen. Carl Lang försökte utmana dennes dotter Marine med en konkurrerande lista inför Europavalet 2009. Sådant gör man inte ostraffat i det partiet. Han berättar om toppstyrningen. Ingen makt åt gräsrötterna. Ändå är partiets folkliga image och kritiken av eliten i samhället fundamental.

Carl Lang och hans nya parti spelar en högst marginell roll politiskt. Hans idéer finns ändå överallt. Drömmen om ett land och ett folk lever i hans kretsar. Han säger själv att han egentligen stöder Jean-Marie Le Pen. Det är hans dotter han ogillar.

– Fadern är antikommunist, kapitalist och nationalist, säger Carl Lang. Dottern kramar istället staten och har åsikter i ekonomiska frågor som står nära den yttersta vänstern.

Nationalismen är gemensam för alla som står till höger om högern. Det är också främlingsfientligheten. Den äldre generationen har fortfarande ett problematiskt förhållande till judar. Marine angriper muslimer i en retorik som formuleras som en kritik av islamism och terrorism och hot mot den franska kulturen.

Marine Le Pen har framförallt stöd av vanliga fransmän som hatar den så kallade eliten i landet, saknar framtidstro och hoppas att ett Frankrike med murar mot både främmande varor och människor ska vara lösningen. Hon dränerar i snabb takt socialistpartiet och vänsterpartiet på sina arbetarväljare.

En minoritet av eliten drömmer också om det gamla stolta Frankrike men utifrån helt andra förutsättningar. Som Paul-Marie Couteaux som jag träffar på det klassiska brasseriet Lipp i det fashionabla Saint-Germain-des-Près. Han bjuder regelbundet Marine Le Pen på middag i sin våning på Rue de Rennes intill Lipp. Han arrangerar möten med henne och den elit som kan tänka sig att samarbeta med Nationella fronten och som hon är beroende av för att också kunna erövra Paris. Hon verkar sköta sig bra. Flera av dessa gamla vänner till Paul-Marie Couteaux kan nu tänka sig att ingå i hennes stab.

Paul-Marie Couteaux har hittat på namnet Rassemblement bleu Marine. Än så länge bara en kuliss men på sikt det namn som ska förena politiker och väljare från olika miljöer i en gemensam kamp för att nå den högsta politiska makten. Marine Le Pen är förtjust över denna nya beteckning på hennes politiska ambitioner. Det gäller bara att vänta några år till med den definitiva lanseringen av namnet. Fadern morrar än så länge lite för högt över nymodigheten.

Paul-Marie Couteaux tar en tomatjuice med mig på Lipp. En familj med småbarn kommer in och gör sig mer hörbara i salen än herrarna från kvarteret brukar göra. Småbarn på Lipp! Jag inser att vi bör söka oss in i ett hörn av lokalen så vi får tala i fred. Han berättar för mig.

– Här satt Francois Mitterrand ensam och åt sin middag när han nåddes av beskedet att president Georges Pompidous var död. Det var 1974. Mitterrand åt först lugnt färdigt. Sedan gick han ut genom svängdörren här och började de förberedelser som sju år senare skulle göra honom till landets president.

Han berättar om sin kärlek till de klassiska kontrarevolutionära författarna i början av 1800-talet.

– Åhh, Joseph de Maistres verk är sublima, säger han.

Han förklarar att han är papist och han hyllar den gamla påven Benediktus XVI. Vi talar om hans bok General de Gaulle – geniet. Han berättar om sitt engagemang för att stoppa utbredningen av engelska ord i det franska språket.

Couteaux ställer upp som kandidat i kommunalvalet i Saint-Germain för Rassemblement bleu Marine, inte för Nationella fronten. Då skulle han aldrig få några röster i denna högst mondäna och intellektuellt prestigefyllda stadsdel, förklarar han för mig.

Men politik är jobbigt om det blir för mycket av det, säger Paul-Marie Couteaux. Därför stänger han av telefonen på förmiddagarna för att kunna läsa och skriva i lugn och ro.
– Det är urbota trist att dela ut flygblad till väljarna hela dagarna.