Jakten på Ondskan och övertygelsen om att man naglat fast den vid en grupp, en individ, en kategori som är möjlig att mota bort eller utrota, är ofta den verkliga ondskans själva upprinnelse. Det påminns vi om när vi läser om de gamla svenska häxprocesserna i påsktid, skriver Rebecka Lennartsson.

Kvinnor torterades i rädsla för Blåkulla

Rebecka Lennartsson

Jakten på Ondskan och övertygelsen om att man naglat fast den vid en grupp, en individ, en kategori som är möjlig att mota bort eller utrota, är ofta den verkliga ondskans själva upprinnelse. Det påminns vi om när vi läser om de gamla svenska häxprocesserna i påsktid, skriver Rebecka Lennartsson.

Så har vi åter nått den tid på året då ljuset och livet återvänder och färgglada följen med rundkindade påskgummor drar fram i villakvarter, mellan höghus och i Sveriges alla byar. Idag är den högst reella fasa som påskkärringarna ursprungligen förknippades sedan länge glömd och borta. Inte många generationer bort var påskkärringen allt annat än en efterlängtad budbärare om vår och värme.

Enligt folktron släpptes alla onda makter lösa just på skärtorsdagsnatten; den natt då Jesus förråddes av Judas. Den natten for också häxorna för att festa med Satan i Blåkulla. Barnen stängdes inne, man låste om djuren och gömde spadar och ugnsrakor och allt annat som kunde tänkas vara lämpliga färdmedel för de kvinnor som slutit pakt med djävulen.

Med alla medel som stod att uppbringa skyddade man sina barn mot de ondskefulla kvinnor som ville röva med sig dem till Blåkulla. De rara påskgummor vi hänger i riset hemma idag har inte mycket gemensamt med de mardrömsgestalter folktron frambesvärjde. De häxfantasier som spridits genom moralisk panik, mytbildning och vidskepelse har å sin sida inte mycket gemensamt med verklighetens häxor.

En av dem var Malin Matsdotter, ”Rumpare Malin” kallad. Hon var en av åtta kvinnor som avrättades för häxeri i Stockholm under häxprocesserna 1676. Ytterligare en kvinna stod anklagad men hann hänga sig i häktet innan domen föll. Häxhysterin spreds från norra Sverige. Nära 300 människor hade redan avrättats när vansinnet nådde huvudstaden. När Malin Matsdotter drogs inför skranket hade flera kvinnor redan funnits skyldiga av rätten.

Många förhör genomfördes på Södra stadshuset. Det råkar för övrigt vara det hus där Stadsmuseet i Stockholm numera huserar, och därmed också min arbetsplats. I år har häxorna tagit plats i Södra stadshuset igen, i en utställning om Stockholmska skuggsidor.

Kvinnorna anklagades för att föra oskyldiga barn till Blåkulla, där de festade med djävulen och omvändes till dyrkan av ondskan. Det var ett hot mot barnens tillhörighet till den kristna gemenskapen och eviga salighet efter döden. I det strängt religiösa Stockholm var hoten en realitet, skräcken verklig. Barnen fördes bort från tryggheten i sina hem och sina sängar.

Malin Matsdotters egen dotter Maria vittnade mot henne. Nattetid tog hon henne och andra barn till Blåkulla. Den onde själv var rent av närvarande under rättegången, hävdade dottern. Lång, svart och hornbeprydd stod han och höll Malin i kjolarna och viskade i hennes öra. Grannkvinnor och andra barn spädde på med andra hårresande historier. Rätten bad Malin falla på knä och repetera bönen Välsignad vare du Jesu namn. Först efter elva försök lyckades hon. Rätten fann det snart bevisat att Rumpare Malin var en häxa.

Protokollen återger den bisarra överläggningen som följde. Skulle trollkonan först halshuggas och sedan brännas? Eller borde man tortera henne med glödande tänger först? Eller skulle hon rent av brännas levande? Malin Matsdotter var stursk under rättegången, ovillig att visa ödmjukhet och rädsla, hon var ful i mun och verkade ointresserad av att framstå som en god kristen. 60 år gammal änka efter en man som några år tidigare avrättats för tidelag och anklagad för häxeri av sin egen dotter var Malin Matsdotter inte en person som väckte rättens sympatier. I augusti 1767 brändes hon levande.

Malin Matsdotters historia är skrämmande. Den är bunden till sin tid; en tid präglad av missväxt, krig, nödår och farsoter, av den lutherska kyrkans strävan att göra sig kvitt kvardröjande hedendom, folktro och papism, att utrota det onda för gott och rädda själar ur Satans makt. I det avseendet är häxhysterin en parentes i vår historia. I andra avseenden har historien en allmängiltig prägel. Jakten på Ondskan och övertygelsen om att man naglat fast den vid en grupp, en individ, en kategori som är möjlig att mota bort eller utrota, är ofta den verkliga ondskans själva upprinnelse. Det är värt att påminna sig om, så här i påsktider.

Kommentarsfältet är stängt.