Förutom några få mediala svallvågor, är det inte så många som talar om honom längre, 43-åringen, småbarnspappan, som för en vecka sedan slogs ihjäl när han var på väg till årets första match i Allsvenskan. Det är sådär med våld, vi som befinner oss runtomkring förfasas i stunden när det byter fram men tenderar att ganska fort liksom spä ut våldet med vardagslivets vanlighet.

Försonaren

Förutom några få mediala svallvågor, är det inte så många som talar om honom längre, 43-åringen, småbarnspappan, som för en vecka sedan slogs ihjäl när han var på väg till årets första match i Allsvenskan. Det är sådär med våld, vi som befinner oss runtomkring förfasas i stunden när det byter fram men tenderar att ganska fort liksom spä ut våldet med vardagslivets vanlighet. Och så rullar det på. Men våldets offer, om de överlever, och deras anhöriga har oftast inte lika lätt att glömma. Och i den mån deras knoppar kan förtränga, bär ofta ändå deras kroppar på minnet av en fruktan som ingen vardag i världen kan spä ut.

I debatten som följt på den tragiska händelsen har sambandet mellan det våldsamma språket och våldsamma och kränkande handlingar i och kring fotbollen diskuterats. Det har sagts att acceptansen för ord som ”döda” och ”hata” indirekt ger en acceptans för våld och övergrepp. Det har sagts att det går en linje mellan brutaliteten bland de frustrerade unga männen i fotbollsfirmorna och den läktarkultur kultur som odlas också av av etablerade personer. Sådana som pussar sin fru lite lagom, äter glass med barnbarnen, slipar på båten i vårsolen men som också då och då skriker ”hora” till motståndarlagets spelare från sin plats på familje-läktaren.

De som känner mig vet att jag är djupt tveksam till idrottens maskulint kodade slutna rum. Därför hör jag också till dem som gärna skulle vilja placera våldet i samhället till den vämjeliga grabbkultur som odlas på vissa håll i fotbollsSverige. Men problemet är att göra så skulle inte vara sant. Till och med jag måste erkänna att de destruktivitet som visserligen får sitt bröliga utlopp på fotbollsläktaren är verksamt överallt, runtomkring och inuti mig och dig.

Den går i dagen i våra medelklassputsade liv; i ditt och mitt förakt för vår egen och andras svaghet, i din och min benägenhet att ha lättare att ta kontakt med en ljushyad granne än en mörkhyad, i din och min tendens att hålla hårdare i handväskan när en person med romska traditionella kläder ställer sig lite för nära i kassakön på Willys, i din och min oförmåga att skapa ett samhälle och en kyrka som ger den kvinna som älskar en annan kvinna samma möjligheter som den kvinna som älskar en man att bara vara människa och inte dagligen behöva betala för sitt annorlundahet.

Ja, kanske tänker ni som jag på gayparet i Kinna, som fick hakkors och ”bög” inristad på deras hus och bil, som blev utsatta för misshandel och hot när de visade sig ute på gatan. Den lokala svenskkyrkliga församlingen som talat om homosexualitet som en synd mot Gud och fostrat Kinnas ungdomar att okritiskt läsa homofientliga bibeltexter frånsäger sig allt ansvar för övergreppen. Men vi vet bättre än så. Det är sannerligen inte bara är fotbollssverige som behöver fundera på sitt ansvar för våldet. Det handlar om dig och mig och vår kyrka.
Försonaren är temat för vår gudstjänst idag.

Efter den här inledningen kan det kanske kännas långsökt att tala om försoning. Men ändå inte. Ni vet lika väl som jag att våldet har en central plats i många kristnas tro, i många kristnas tankar om just försoningen; Gud behöver ett våldsamt och blodigt offer i Kristi död på korset för att kunna försonas med den mänsklighet, som sedan Adams synd vänt sig ifrån honom.

Jag drar mig till minnes en långfredagsgudstjänst där personen som satt bredvid mig i bänken med glittrande ögon och suckar av välbefinnande följde prästens läsningar av de närmast outhärdliga texterna om hur avrättningen av Jesus gick till. Det är ju så med våld. Det har en attraktionskraft för att det kan inger en känsla av närvaro och allvar, sanning och verklighet. Om kristen tro skall vara verksam så måste den vara våldsam.

Guds försoning i Jesus Kristus är en verklighet och erfarenhet i mitt hjärta, och just därför, på vägen hem från den där långfredagsgudstjänsten, bestämde jag mig kan försoning aldrig och i inget sammanhang vara resultatet av våld. Den brutala avrättningen av Jesus från Nasaret var ingen kosmisk nödvändighet utan konsekvensen av outsäglig mänsklig brutalitet.

Det är inte bara konfirmander som behöver fundera igenom sin gudsbild. Helt viktigt att regelbundet fundera på vad man egentligen tror på. För det jag tänker om det gudomliga hör ihop med mitt sätt att förhålla mig till det mänskliga. Man behöver inte vara Einstein för att kunna klura ut vad en gudsrelation där kärlek och hat är sammantvinnade kan göra med våra mänskliga relationer.

För mig som kristen är Jesus Kristus Försonaren för att han bottnade i sin närhet till Gud så att den gudomliga kärleken hade impregnerat hans tanke, känsla och vilja. Därför brast kärleken fram spontant i förhållande till dem som längtade efter den eller behövde den fast de ännu inte visste om det. Den vällde fram i mötet med de allra minsta och de allra mäktigaste. De fattiga drog han upp ur sin dy av utanförskap. De rika drog han ner från sina egensnickrade pidestaler och erbjöd dem att bli människor igen. Berg sjunken, djup stån opp! Och hans gudsrelation ledde honom ända fram till korset. Inte för att Gud behövde det, utan för att världen skulle leva.

Om man läser dagens evangelietext utan sitt sammanhang, bara rakt av och som den står i evangelieboken, kan man nästan få för sig att samtalet mellan Jesus och Nikodemus handlar om tro i förgasad form, som om Jesu ord om det jordiska och det himmelska, om ljus och mörker vore abstraktioner utan kropp och kontext, utan bäring och betydelse i en konkret verklighet. Men i själva verket handlar det nattliga samtalet mellan de båda om allt annat än flummigt fromleri. Det handlar om Guds rike, om den genomgripande kärlekstransformation inifrån människornas själar och ut i världen som Jesus kommit att gestalta med sitt liv.Det är uppdraget att förkunna Guds rike som tar honom till Jerusalem. Det är förkunnelsen om Guds rike som också blir hans död. För när ljuset kom in i världen, då älskade människorna mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar var onda.

Till ockupationsmaktens centrum bär han med sig det glada budskapet att det finns alternativ till det hiererkiska våld som skapade över och underordning mellan romersk ockupationsmakt och de ockuperade, men också mellan män och kvinnor, judar och greker, slavar och fria. Att det fanns alternativ till det sociala våld som drar isär och som döljer den skapelsegivna sammanlänkadhet och ansvarighet som finns mellan människa och människa och mellan människa och Gud.

De omkullkastade bord som Jesus lämnat efter sig på tempelplatsen alldeles före mötet med Nikodemus visar att han också sätter en gräns för det religiösa våld som i helgedomen som slog mynt av människors längtan efter att Gud skulle gripa in mot fattigdomen, hungern och förnedringen.

Både Jesus och Nikodemus var judar, heliga män, andliga ledare, men vandrar olika vägar inom en och samma tradition. Nikodemus å ena sidan får i texten spela rollen av en etablissemangets och den institutionaliserade religionens företrädare. En som kan de diplomatiska koderna. En som i varje stund strävar efter samförstånd med den politiska makten. Som inte vill störa status quo, trots att många fick betala med sina liv för denna så kallade fred. Och det är på den punkten Jesus vädjar till Nikodemus att vända om, att ändra sitt sinnelag, att födas på nytt, att bli människa bland människor. Men Nikodemus vill inte eller kanske kan inte förstå.

Och Jesus, som står i den profetiska fåran av den judiska religionen, sliter sitt hår. Genom berättelser från den judiska historien, som befrielsen från slaveriet i Egypten, vill han slå an en sträng inuti Nikodemus, en sträng som en gång slogs an av profeter som Jesaja och Amos som talade mot imperiebyggande och militarisering och för om den rättvisa för änkan, den faderlöse och främlingen som måste gå före religiösa krumbukter.

Jesus vill dra ut Nikodemus från bekvämlighetszonen och påminna om de alternativ som finns i det judiska arv som de båda delar. Att det under och bortom och djupast inuti den etablerade religionen finns en nerv av ljus och kärlek till sanning och ett gudomligt krav på rättvisa.

Nej, samtalet mellan Jesus och Nikodemus är inte religiöst fluff, utan måste läsas mot bakgrund av en mänsklig misär och en politisk situation som kanske närmast påminner om dagens Nordkorea. Det är mot bakgrund av en utbredd rädsla bland människor för deras egen undergång, för att slavliknande arbetsförhållanden, sjukdomar och fattigdom skulle dra dem ner i avgrunden som lilla bibeln skall läsas: ”Så älskade Gud välden att han utgav sin ende som för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha ett evigt liv.”

Och det är väl här någonstans som evangelietexten vänder åter till oss och vår tid, till oss och de sammanhang i vilka vi står. För förutom några svallvågor i form av de gudstjänster som firas runt om i våra kyrkor, är det inte så många som talar om honom längre, den trettioåring som en gång för två tusen år sedan gick upp till Jerusalem för att avrättas för sin kärleks skull. Han som var besjälad av att en annan värld är möjlig, så genomstrålad av kärlek att inte ens döden kunde sätta gräns för hans närvaro bland dem som var hans vänner.
Vi är ju här för att vi vill följa i hans fotspår, eller i alla fall kolla vart de leder. Vi firar ju gudstjänst för att öva oss i ansvar och varsamhet i våra liv som kristna. Vi är här för att besinna den kritiska tankens profetiska kärlekskraft, så att inte den egna erfarenheten och känsligheten får stå tillbaka för den hårdhet som ibland kan breda ut sig också i kyrkans verklighet. Och att detta är vår kallelse; att leva Guds rike, inifrån oss själva och ut i världen. Och med honom ber vi såsom i himmelen, så ock på jorden.
Och, avslutningsvis, några ord om Försonaren av teologen Marcus Borg och den katolske prästen och teologen John Dominic Crossan:

”Det var inte för att Jesus sa Älska varandra som Jesus blev avrättad. Det var för att hans förståelse av kärlek betydde mer än att visa medlidande mot individer, även om det också inkluderade det. Det betydde också att resa sig mot de förtryckande system som styrde hans värld och att samarbeta med anden i skapandet av ett nytt sätt att leva som stod i skarp kontrast till denna världens vishet. Kärlek och rättvisa går alltid hand i hand. Rättvisa utan kärlek blir brutal, och kärlek utan rättvisa blir banal. Kärleken är rättvisans hjärta, och rättvisa är den sociala formen av kärlek.”
Amen

3 kommentarer på “Försonaren

  1. Bo Rydén skriver:

    Det är fascinerande att se hur en berättelse formas av det vi önskar ska vara sant.

    Varken Ewa Lindqvist Hotz eller jag vet med bestämdhet att ”[Svenska Kyrkan]fostrat Kinnas ungdomar att okritiskt läsa homofientliga bibeltexter” eller att de ”frånsäger sig allt ansvar för övergreppen”, men eftersom dessa utsagor gör sig väl i den retoriska berättelsen Hotz spelar upp för åhöraren så spelar det egentligen ingen roll om de är sanna eller ej.

    Om det inte vore för det lilla faktum att sanningen borde ha någon betydelse, även i en predikan.

    Men kanske Ewa Lindqvist Hotz har bättre insyn i församlingsarbetet i Kinna än vad jag har.

    Eller så plockar hon poäng i det sammanhang där hon vet att det är okej att vara fördomsfull mot rätt personer.

  2. […] dag på förmiddagen gick jag in, som jag brukar, på Dagens Seglora och fick där jag läsa en predikan i Nacka kyrka av Eva Lindqvist Hotz. Gudstjänsten var tydligen en del av Seglora smedjas […]

  3. […] rätt att tolka kyrkans lära helt efter eget gottfinnande. Då kan det bli som Eva Lindqvist Hotz predikar så här under fastan att korsfästelsen inte var en kosmisk nödvändighet. När jag kom tillbaka […]