Den stora avdelningen som rubricerats ”kokböcker” är fylld av böcker om hur du kan kontrollera ditt ätande, inte hur du tillagar mat. Redan år 2000 visade rapporter att var tionde 7-årig flicka försökt att gå ner i vikt. Tror någon att den siffran har minskat, frågar Emilia Lindstrand.
Det är fastetid. I vissa församlingar innebär det vegetarisk mat, i andra ingen märkbar skillnad alls. Vid lunchen på jobbet blandas 5:2-are med köttundvikare, chokladavstående och flytande-föda-entusiaster. En salig blandning.
Häromdagen var jag på jakt efter ett nytt exemplar av klassikern Sju sorters kakor, den gamla har jag spillt på. Den stora avdelning böcker i affären som rubricerats ”kokböcker” såg annorlunda ut, än vid mitt senaste besök. Hyllor och bord var fyllda av böcker om hur du kan kontrollera ditt ätande, inte hur du tillagar mat. Det fanns böcker om 5:2, GI, detox, LCHF och en massa annat mer eller mindre vettigt . Dessa böcker hade nu omärkligt smugit sig ut från den mindre avdelningen ”Dieter” och nu intagit hela kokboksavdelningen. Som en symbol för den normalisering av kostbegränsning som skett i detta land de senaste 30 åren.
Redan år 2000 visade rapporter att var tionde 7-årig flicka försökt att gå ner i vikt. Tror någon att den siffran har minskat? Att unga mår psykiskt bättre nu än då, att förhållandet till kroppen har blivit sundare och mer hälsosamt? Vad gör Svenska kyrkan i detta, och vad har vi att bidra med?
Det finns mycket att säga om mat och om kyrkan men jag har fastnat lite på hur vi använder och pratar om mat och ätande bland unga. Vad gör vi? Vad säger vi? Vad kommunicerar det? Dukas fikat fram som belöning eller som tröst, äter vi ekologiskt, vegetariskt, kommer chipsen fram lite oftare än fruktsalladen? Och hur smittar ditt personliga förhållande till mat och kropp över till de du jobbar för? Sitter du med ett glas vatten, när ungdomarna äter pizza? Eller är du den som ringer efter pizza för att det går fortare och enklare än att laga bra mat för och med några hungriga ungdomar?
Under några stormiga tonår pendlade jag friskt mellan att inte äta tillräckligt och att äta men sen stoppa fingrarna i halsen. Kroppen kändes fet och fel, själen otrygg och världen hård och dömande. Jag vet få kvinnor i min ålder som inte har liknande historier, även om de kan kännas väldigt avlägsna idag. Och dagens ungdomar lider ungefär samma kval som vi gjorde då, möjligen värre med ytterligare normalisering av plastikoperationer, dieter och kroppsfixering. Att låta maten och måltiden ta tid, kraft och ekonomi i anspråk är viktigt: för barn som inte får varierad kost hemma, för barn som inte hinner äta långsamt annars eller som alltid äter framför TV:n, för barn som undviker att äta.
Som kyrka måste vi våga stå för något annat, för andra värden än världens, för andra ideal. Att vi lagar mat med hänsyn till skapelsen: den skapelse som äts och den skapelse som äter. Jag efterlyser en ökad medvetenhet om församlingens ansvar att skapa en måltidsgemenskap där ytterligheterna inte blir till vanor: chips eller diet. Och öppna ögon för vem som alltid går på toaletten efter fikat eller alltid ”åt alldeles nyss”.
Fastetidens syfte är inte att avstå från mat, utan att ge mer plats åt Gud. Anders Wejryd sa vid ett tillfälle att Svenska kyrkan inte är någon åsiktsgemenskap, utan en bordsgemenskap. Han åsyftar nattvardsbordet och jag har snarare skrivit om matbordet. Ansvaret för Måltiden – innehållet, formen och gemenskapen – förblir dock detsamma. Vi kan bidra till normen för normalitet.
