Orkar vi ta emot den känslomässiga chock en välgjord film om övergrepp kan ge? Det är begripligt att många värjer sig, men då missar vi filmskaparens ärende, skriver Ylva Liljeholm. Listan på filmer jag vill och kanske borde men inte orkar se är ganska lång.

Nu är tid för de svåra filmerna

Ylva Liljeholm

Orkar vi ta emot den känslomässiga chock en välgjord film om övergrepp kan ge? Det är begripligt att många värjer sig, men då missar vi filmskaparens ärende, skriver Ylva Liljeholm.

Listan på filmer jag vill och kanske borde men inte orkar se är ganska lång. ”Ett hål i mitt hjärta” av Lukas Moodysson som handlar om en porrfilmsinspelning är ett exempel. Joshua Oppenheimers ”The act of killing”, om folkmorden i Indonesien på 60-talet är ett annat. ”Play” av Ruben Östlund har jag lyckats skjuta framför mig för att den verkar så extremt obehaglig. ”Terraferma” om flyktingarna som kommer till Lampedusa – nej, jag vill inte behöva se, det räcker med att läsa tidningen… ”The cove” om blodig delfinslakt i Japan, ”Precious” om en flicka som är utsatt för våld och sexuella övergrepp. Hela tiden kommer nya, angelägna, konstnärligt högtstående filmer som får lysande recensioner. Och ingen publik.

För vill vi ägna vår dyrbara tid till att möta livets fasansfullheter, om än bara från en bioduk? Vill vi få gestaltat illdåd som pågår mot människor, djur och natur och tvingas ta emot dem i biografstolen, med popcornkartongen i ena handen och den andra beredd att skydda ögonen med när bilderna blir för starka? Orkar vi ta emot den känslomässiga chock en välgjord film om övergrepp kan ge?

En film som i fiktiv eller dokumentär form berättar om missförhållanden och övergrepp är svårare att hantera än att läsa om samma sak i en dagstidning. Här finns karaktärer att identifiera sig med, här finns en dramaturgi som är svår att värja sig mot. Det är fullt begripligt att människor känner att de inte orkar eller vill utsätta sig.

Men om man tänker ett steg till.

Är det inte så att filmskaparna gör sin film just för att det är ett sätt att försöka påverka en situation till det bättre. Att få något ont att upphöra. Att berätta en grym historia så att vi kan lära av den och förhoppningsvis inte upprepa samma grymheter.

Filmskaparen vill något som för hen är livsviktigt. Filmskaparen har valt att göra just denna berättelse, inte en kommersiell genrefilm lättsmält som socker. Filmskaparen har offrat tid, pengar och prestige. Den eller de hen skildrar har kanske fått offra sina liv.

Vi går in i fastan nu och det är tid att tänka lite extra kring våra liv. En del lägger mer tid på bön medan andra avhåller sig från kött och alkohol. De flesta kanske inte gör någonting men jag tror att det finns en allt större längtan, även bland dem som inte ser sig som särskilt religiösa, att för en tid avstå något av vårt stora överflöd. Äta lite enklare, öppna sig för andras behov, rikta sin blick mot nuet och den som är bredvid istället för att hela tiden fästa den mot framtiden eller historien.

Kanske kan fastan även vara en tid då vi låter bli att unna oss filmisk förströelse och istället se de där angelägna, viktiga filmerna som kanske, kanske kan förändra världen till det bättre. Lite grann. Om de hittar sin publik.

Ylva Liljeholm

PS. Det är inte bara fastetid utan även internationella kvinnodagen snart. Dags att se eller se om förra årets bästa girl power film ”Den gröna cykeln”. Och den alldeles färska dokumentären ”Girl rising”, om nio flickor runt om i världen som säger ifrån. ”One girl rising is a revolution”

Kommentarsfältet är stängt.