”Greater than the tread of mighty armies is an idea whose time has come.” Victor Hugo.

Vid Sveriges kristna råds presentation av två expertrapporter om behovet av tyngdpunktsförskjutning från militär krishantering till civilt fredsbyggande, höll ärkebiskop emeritus KG Hammar en något chockerande inledning. Han konstaterade att det för första gången i historien finns en global insikt om att krig aldrig är en lösning på konflikter och att USA som är den överlägset starkaste krigsmakten i världen inte längre har makt att segra i militära aktioner. I Vietnam, Afghanistan och Irak ledde massiva interventioner inte till seger och fred. I Syrien stod man på tröskeln till ett ingripande, men drog tillbaka satsningen till förmån för framgångsrika förhandlingar om förstörelse av kemiska stridsvapen.

Är det sant att vi står inför ett globalt medvetande om att krig inte löser konflikter? Är det största hotet mot mänskligheten inte en främmande stats imperialistiska krigsmakt utan en galopperande klimatförändring? I så fall står vi inför en möjlig tyngdpunktsförskjutning där militär krishantering är direkt kontraproduktivt. Upprustning och militära krigshärdar försämrar möjligheterna att rädda klimatet. Krig är ett hot mot mänskligheten mer än någon annan miljöförstörande aktivitet i det moderna samhället.

Till detta kommer att de moderna krigen har fått en helt annan karaktär än de mellanstatliga krig som en gång präglade de europeiska konflikterna fram till 1900-talet. Den gamla formen av krigföring kännetecknades av koncentration av kraftinsatser i tid och rum. Kriget förklarades efter regler och avslutades också efter regler. Följaktligen var det noga avgränsat i tid; det inleddes med krigsförklaringen och upphörde med krigsslutet. Relationerna mellan staterna stabiliserades på sikt och staterna konsoliderades.

Vår tids krig bör snarare betraktas som ”statssönderfalls”- än statsbildningskrig. Detta förstärks ytterligare av den nya finanspolitiska försvagningen av statens styrnings- och integrationsförmåga. Nya komplexa ekonomiska processer som upprätthölls med hjälp av statliga kontroll- och garantifunktioner har kontinuerligt trappats ned sedan mitten av 1970talet. Politikens och statens möjligheter att motverka allt för stora motsättningar har försvagats. I spåren av denna maktlöshet har fascistiska och korrupta regimer i samarbete med finansiella intressen ofta ”kapat åt sig” statsmakten för att sedan vidga sin makt eller öka sin rikedom.

Denna utveckling ökar också riskerna för krig genom ombud. Libyenkrisen startades genom ett utifrån styrt folkligt uppror som snabbt eskalerade till öppen krigföring med västmakternas stöd. Den arabiska vårens folkliga uppror i Egypten och Bahrain besegrades av militärdiktaturer med stöd av strategiska stormaktsintressen. Upproret i Syrien eskalerade mycket snabbt till ett inbördeskrig med Saudiarabien, Qatar och Iran som vapenleverantörer och stormakternas permanenta politiska influenser i bakgrunden.

Konflikten i Ukraina är i ljuset av denna utveckling långtifrån enbart en inrikespolitisk konflikt. Den kan också ses som ytterligare en konflikt genom ombud. I grunden ligger motstridiga intressen mellan EU och Ryssland. Det är lätt att glömma att Putin under sina första två mandatperioder var inriktad på samarbete med EU. Han deltog gärna på G-8 möten och försökte få Ryssland att ansluta till Nato. För Ryssland är det känsligt att länder som tidigare ingick i Sovjetunionen rör sig mot det gamla väst, bort från Ryssland, medan deras egna relationer till väst blir allt frostigare. Redan tidigare fanns kontroversiella frågor som rörde delar av territorium i Georgien och ryska minoritetsgrupper i Ukraina och Moldavien.

Den tid när Ryssland öppnade sig för samförståndslösningar med inflytande för västmakterna i Östeuropa förvaltades illa. Istället flyttade västmakterna fram sina positioner genom att expandera Nato till ett antal östeuropeiska stater. Ett annat uttryck för framflyttade maktpositioner var arbetet med att utveckla det ”Östliga partnerskapet” med avsikt att knyta kransstaterna Armenien, Azerbajdzjan, Georgien, Moldavien, Ukraina och Vitryssland ekonomiskt och politiskt till EU. I förlängningen låg planer på en tillhörighet till Nato för dessa länder. Detta kom i det nuvarande geopolitiska läget att uppfattas som ett hot mot Ryssland som på nytt kände sig inringat och isolerat.

Ytterligare ett hot mot stabiliseringen i Ukraina utgörs av de högerextremistiska partiernas ökande inflytande. På torget Majdan i Kiev är det dessa grupper som med hjälp av vapen och militant retorik har förstärkt konflikten och ockuperat regeringsbyggnaderna. Deras fyra mandat i den odemokratiskt tillsatta regeringen har godkänts enbart av den grupp ukrainare som ockuperar Majdan. Den regeringen har en svag legitimitet, med obefintligt stöd i de östra delarna av Ukraina och Krimhalvön. En EU stödd regering med svagt mandat och högerextrem dominans å ena sidan och en av Ryssland invaderad region å andra sidan, bäddar för ett långvarigt sönderfall. För den oskyddade befolkningen innebär denna situation risk för att utsättas för terror och militära övergrepp.

Stormakternas vapenarsenaler kan skapa statssönderfall men inte rättvis fred. Den svenska neutralitetsdoktrinen, som har sitt ursprung i krigshändelser på Krim 1864, har skyddat Sverige från militära äventyr. Den behöver aktualiseras på nytt när vår utrikesminister blir allt mer engagerad i bildandet av ett östligt partnerskap som ännu en gång har udden riktad mot Ryssland. Nu är tiden inne för tyngdpunktsförskjutning mot civilt fredsbyggande. En tid med knappa marginaler som kräver att alla prestige- och maktstrategiska intressen läggs åt sidan för ett långsiktigt och djupgående fredsarbete. Både USA, EU och Ryssland måste med nödvändighet finna en möjlighet till gemensam framtid i kamp mot de hot som klimatkrisen utgör och som förvandlar deras strategiska maktintressen till kontraproduktiva hot mot den mänskliga överlevnaden.