Öknen har sedan kristendomens begynnelse varit en plats för andlig fördjupning. Rent faktiskt för Johannes, Jesus och många efter dem. Ökenfäder och ökenmödrar drog runt 300-talet e. Kr ut i ett kargt och öde landskap för att möta Gud och lämnade efter sig en rik samling av anekdoter och vidomsord. Så här i begynnande fastetid blir öknen till en meningsmättad metafor för människor som längtar.
Vi sitter en samling prästkandidater och pratar om bön, när en av oss säger: ”Jag längtar efter mera kontinuitet i mitt böneliv. Men det är utmanande att få till, med allt jag behöver delta i och hinna med. Jag försöker att avsätta mer tid nu, så att jag åtminstone börjar och slutar dagen i bön.” En annan svarar: ”Usch, jag får prestationsångest om jag tänker så. Vad som helst kan väl bli till bön? För mig kan det vara att baka kanelbullar, som jag bjuder på.”
En ung man gav sig ut i öknen i förhoppningen om att finna en andlig vägledare och kom med hjälp av en guide till en av fädernas celler. Abba Arsenios är omtalad som en vis, men sträng lärare. Inne i hans cell råder fullkomlig tystnad och den unge aspiranten vågar inte ens tilltala abban, utan ber sin guide att genast ta honom därifrån. Han visas då till Abba Moses, en munter karaktär, som tar emot honom med glädje och skratt. Här trivs aspiranten och här vill han stanna.
En tredje abba blir åskådare till det hela och vänder sig förundrad till Gud i bön om en förklaring. Han får då en vision (vilket i sammanhanget är betydelsefullt, då sådant sällan skildras i tänkespråken) av två olika båtar på en flod. I den ena båten sitter Arsenios. Stilla och djupt försjunken i bön seglar han i frid med Guds Ande. I den andra båten seglar Moses, omsvärmad av änglar. Fnittrande serverar de varandra små honungskakor.
Värt att veta om de två fäderna är något om deras bakgrunder. Abba Arsenios levde vid hovet innan han lämnade allt, utled på smicker och utsvävningar. Abba Moses däremot hade levt ett hårt liv som brottsling. Båda hade de valt att ägna sina liv åt att lära känna samma Gud, men deras längtan tog sig radikalt olika uttryck.
Fasta. Fnitter och kanelbullar eller slutna ögon och korslagda ben. Tid att våga möta det där obehaget som du gjort allt för att slippa känna? Eller hög tid att sluta ta allt som du är med om på så blodigt allvar? Komma nära genom uppsluppet umgänge eller komma nära genom avskildhet. Någonting däremellan eller något helt annat. Allting ryms när öknen blommar.