Berättelsen om Inger Svensson för fram vår historia ur glömskan, efter femtio år av kvinnoprästmotståndarnas återkommande tal om hur de fått lida för sin övertygelse – vanligen att de inte fått bli biskopar. Men beslutet i ämbetsfrågan var inte bara politiskt, som kvinnoprästmotståndarna påstår, utan tillhör hela kyrkan, skriver Hanna Stenström.
Även jag såg dokumentären om Inger Svensson, den tidigare sällan berättade berättelsen om Växjö stifts första prästvigda kvinna. Hin finns med i historien, i raden av porträttbilder på kvinnor som var de första i sitt stift, i boken Äntligen stod hon i predikstolen, en av de böcker som publicerades 2008, vid 50-årsjubileet av Kyrkomötets beslut att bejaka den lagändring som gav kvinnor behörighet till prästerlig tjänst.
Det beslutet möjliggjorde för kvinnor att bli präster i Svenska kyrkan. Berättelsen om hennes liv är nu också offentligen berättad, en berättelse om vad hon som en av de de första prästvigda kvinnorna i Svenska kyrkan måste utstå för att hon följde sin kallelse. Men hennes berättelse har vad jag förstår varit svår att berätta eftersom den inte är en heroisk berättelse utan en tragisk.
Jag delar tacksamheten till Tom Alandh för att han bidragit till vår gemensamma historia och fört en människa fram ur glömskan. Efter femtio år av kvinnoprästmotståndarnas återkommande tal om hur de fått lida för sin övertygelse – vanligen att de inte fått bli biskopar – är det dags att tala om att det faktiskt inte bara är de som lidit och att det finns människor som varit delar av denna historia och utstått svårare lidanden än att inte få bli biskop. Men det finns också något i dokumentären som skaver.
Tom Alandh upprepar ju, trots att han uppenbart står på Inger Svenssons sida, motståndarnas historieskrivning. Vi får ju återigen höra att det var ett politiskt beslut att ge kvinnor möjlighet till prästvigning i Svenska kyrkan på samma villkor som män. Visserligen beskrivs Inger Svensson som en djupt troende människa, men beslut beskrivs som rent politiskt. Och visst fanns det politiska med, särskilt som det krävdes en lagändring, alltså ett riksdagsbeslut. Men lagändringen bejakades av Kyrkomötet, av Svenska kyrkan. Dessutom kan man faktiskt vara både kristen och politiker, något som blir tydligt av historien om hur Svenska kyrkan fick kvinnliga präster.
Den som satt sig in i den inomkyrkliga debatt som ledde fram till beslutet vet att det fanns många, både män och kvinnor, som bejakade kvinnors rätt att vara präster på samma villkor som män av teologiska skäl, utifrån kristen tro. Visst handlade det om politiska processer – det krävdes lagändring och riksdagsbeslut – men det handlade inte bara om sekulär politik i kontrast till kristen tro, utan frammförallt om olika kristendomstolkningar. Deta tydligt i exempelvis den ovan nämnda Äntligen stod hon i predikstolen. Att dölja de politiska dimensionerna är att förvanska historien, men det är också en förvanskning att framställa besluten som enbart politiska, som påförande av sekulära normer på kyrkan.
Så låt oss våga börja minnas också Inger Svensson. Men låt oss då, när vi minns, fortsätta minnas alla dem som utifrån sin kristna tro verkade för att kvinnor ska kunna bli och verka som präster i Svenska kyrkan på samma villkor som män. Dokumentären om Inger Svensson måste bli sista gången vi ser hur motståndarnas historieskrivning presenteras som en sanning. Det räcker nu.
Dock är faktum att kyrkomötet 1957 avslog
riksdagens förslag om kv.präster. Efter det
”beordrades” ett nytt kyrkomöte redan året
därpå (fastän väl KM brukade samlas vart 4:e
år) och då skulle först nytt KM väljas. Vid
detta genomfördes m. knapp nöd beslutet,efter
div. försäkringar om att ingen biskop skulle
tvingas viga kvinnor till präster och att båda åsikterna i ämbetsfrågan skulle vara le-
gitima. Dessutom talet om väjningsregler för
att inte ngn skulle tvingas tj.göra med ngn
”mot sitt samvete”. Hela kyrksverige var delat trots intensiv propaganda i frågan.
Själv började jag tjänst i kyrkan 1958 och
vägrade ta ställning för att inte bli omöj-
lig i halva kyrkan. Men jag kunde inte und-
vika att konstatera att partierna i riksdagen
kvinnosaksrörelserna och alla andra ”utom-
kyrkliga” intressen segrade över det trogna
kyrkfolket. Konservativt kanske, men ändå…
Hanna Stenström skall nog påminna sig att det är alltid segrarna som skriver historien. Detta skymtade igenom också i filmen. Men visst, hur man lyssnar beror ju på vilken hörapparat man har. Segraren vill ju aldrig att förlorarens syn skall få föras fram.
Den stora förloraren här, Inger Svensson, fick här träda fram. Också det som var hennes besegrare lyftes – alkoholen. Så långt kan vi gemensamt se. Men sedan gör våra ”hörapparater” att vi förlorar sans. Det kanske inte är så enkelt att det går att skylla på några som teologiskt tänker annorlunda. Många viktigare frågor borde kanske lyftas: det kloka att missivera till sin pappas pastorat, placera en nyprästvigd ensam i prästgård på landet, var fanns stiftets ledning när problemen började dyka upp, hur klokt var det att utsätta en nyprästvigd för busslaster till hennes gudstjänster, m.fl. m.fl. grundläggande frågor.
Så sluta tro att ”förlorarna” skriver historia. Fokusera på den verklighet som ligger bortanför segrarens horisont. Där kan vi lära oss – kanske också att möta dem som likt Inger behöver stöd i sin kamp med livet.
Hanna Stenström: Det är du som försker dig på en omskrivning av historien, vilket är ett klassiskt maktspråk!
Sven Andersson beskriver hur den sekulära makten genomdrev förändringen i ämbetsordningen, vilket ur alla hänseenden var en rätt så realpolitisk process!
Då de teologiska argumenten tryter så vill ni postkristna nygnostiker försöka er på argumentationen att det var ”kyrkan” som tog beslutet om (den heretiska) ämbetsordningen!
Detta framstår för mig som en i det stora hela balanserat skriven text, som inte förnekar det politiska inflytandet i kyrkans historia men inte heller framhåller detta som enda förklaring till att vi i dag har kvinnor i prästämbetet.
Den utmålar inte heller kvinnoprästmotståndet som ”orsak” till Ingrid Svenssons alkoholism, vilket jag tycker är bra då beroendeproblematik är väldigt komplicerad och består av många olika komponenter.
Det jag inte såg var att kvinnoprästmotståndarnas version framställdes som sanning, men kanske såg jag slarvigt. Men även deras version måste ju få framföras – eller?
Det var onekligen ett politiskt beslut, att ta bort undantaget som gällde prästtjänsten sedan ett femtontal år (som då var en rent statlig tjänst). Undantaget ansågs politiskt helt ohållbart (ganska begripligt så här i efterhand). Det sägs ju att statsministern Erlander hade förklarat att hans veto gällde. Omedelbart kallades ett nytt kyrkomöte in, med nya lämpligare ledamöter. Men det verkliga offentliga trycket det kom under sjuttiotalet. Det största misstaget var ju att Gärtner fick bli biskop – helt i linje med 58 års beslut. Det var kyrkans faktiska egna beslut, förutom att samtidigt godkänna att biskopar även fick prästviga kvinnor. Att Hanna Stenström skyller ”motståndare” för att berätta hur besluten togs undergräver bara egen trovärdighet, särskilt när det än en gång ska hävas via någon som hade en annan livsproblematik. Det anmärkningsvärda är ju ett omfattande förarbete (ja diskussion hade det varit sedan åtminstone 20-talet) men att det ändå SENARE fick tillsättas en bibelkommission som skulle förklara de teologiska grunderna.
Prästämbetet som sådant är väl i grund och botten en uppfinning av kyrkan och äldre tiders kristna, inte något som Jesus ställt krav på. Hur tolkar vi egentligen Luthers tes om det allmänna prästadömet? Bara tanken på att Jesus skulle ha kunnat förvägra kvinnor rätten att förkunna evangeliet framstår som helt absurd. Kravet på att kvinnan skulle tiga i församlingen kommer från Paulus och speglar liksom mycket annat hans tids och kulturs fördomar.
Det är ju närmast fantastikt att du erkänner att beslutet var politiskt! Underns tid är ej förbi. Det teologiska materialet som du menar beslutet grundades på vill jag gärna se referenser till, ty osanningar blir inte sanningar bara för att de upprepas!
Eftersom min ledare väckt protest måste jag svara. Det jag skrev är att det återkommande talet om att det var politkerna som tvingade på Svenska kyrkan kvinnliga präster och gör det till hela historien är falskt. Det betyder inte att jag förnekar att beslutet hade politiska dimensioner. KM 1958 bejakade en ändring av lagen om statliga tjänster så att även kvinnor skulle vara behöriga till prästerlig tjänst, som till all annan statlig tjänst. Men det som återkommande döljs i en historieskrivning som återupprepar att det var staten som tvingade kyrkan är att det fanns en inomkyrklig debatt där både kvinnor och män, lekfolk och vigda, argumenterade för att kvinnor och män skulle kunna prästvigas på samma villkor. De argumenterade på teologiska grunder, som kristna människor, precis som motståndarna till reformen. Det vi behöver är en historieskrivning som erkänner hela historien i dess komplexitet och inte bygger på enkla åtskillnader mellan ex vis kyrka och politik eller för in normativa förståelser av kristen tro i historieskrivningen så att personer med viss kristendomstolkning inte kommer med i kyrkans historia. Jag är djupt oense med exempelvis Bo Giertz, men jag skulle aldrig godta att historien skrivs utan honom.
Jag har inte döljt att det fanns en inomkyrklig debatt där både kvinnor och män, lekfolk och vigda, argumenterade för att kvinnor och män skulle kunna prästvigas på samma villkor. En intressant grundfråga i Hanna Stenströms resonemang är vad som är ”kyrkans historia”. Är kyrkans historia detsamma som ”Sveriges historia”. Läser du historieböcker från 80-talet så är inte sällan det (enda) kyrkliga faktum som nämns att kyrkan fick kvinnliga präster 1958. Är det en korrekt kyrklig historieskrivning? Nej. Kyrkan fick sina första kvinnliga präster 1960. Det kunde ha dröjt ännu längre därför att förutom kyrkomöte krävs två led till: domkapitlets kallelse och biskopens vigning. Så är det ännu idag. 1958 år beslut handlade om att båda fick alternativet att de kunde godkänna resp viga. Det nya nu är att somliga hävdar att KO2000 krav i praktiken skulle gällt sedan 1958!! Den som tog upp den synpunkten var dåvarande ärkebiskopen som varnade för en sådan utveckling.
I Göteborg godkände domkapitlet långt senare, innan dess biskopen vigde. Annan biskop fick viga helt i linje med 58 års beslut. Hade Göteborgs stift kvinnliga präster 1958? Svar nej.
Det nya nu är att också journalister börja läsa vad som faktiskt står i papperen. Drevet är över? Att de då kan sägas sådant som en hel del ”motståndare” sagt länge betyder inte att motståndarnas historieskrivning har gällt eller kommer att gälla. Ju fler historier som berättas desto bättre. Det är framför allt ”motståndarna” som frågat efter underlag till skräckhistorierna som berättas. Ingrids historia stärker inte den bilden. Huruvida Ingers historia stärker den ena eller andra sidans version är en ganska smärtsam fråga för vad hennes historia visar är att två tänkta sidor tänker sig att man kan finna stöd i sin egen version i hennes arma öde.
Tack för att du erkänner det politiska, och till det politiska spelet hör att många biskopar bytte fot utan teologisk argumentation. till det politiska hör också att en reform gjorde att många ledamöter i kyrkomötet byttes ut mellan dessa båda år. Det är lite svårt att få in i din version av historien. Till det kommer bibelkommissionens underkännande av processen. Det som hände 57-58 skapade stora sår i kyrkan, sår som måste få chansen att läka och det kan knappast ske utan att byken tvättas. Ni som med näbbar och klor försvarar ämbetsreformen måste om ni ska vara något så när trovärdiga våga se det fula politiska spelet i vitögat och fundera över alla svikna löften i relation till det spelet. Kanske kommer vi då att kunna gå framåt, men knappast med den mentalitet som nu regerar t.ex. här på SS.