Nu står sportlovet för dörren. Men inga sportlovsaktiviteter i världen kan läka de sår som en uppslitande migrationsprocess orsakat, skriver Rebecka Lennartsson.

Man är ingen medan man väntar

Rebecka Lennartsson

Nu står sportlovet för dörren. Men inga sportlovsaktiviteter i världen kan läka de sår som en uppslitande migrationsprocess orsakat, skriver Rebecka Lennartsson.

Nästa vecka är det sportlov i Uppsala. Jag har tagit ledigt och tänker åka skidor med familjen. Ljuset är på väg tillbaka. I hagarna kring mitt hem slår hackspettarna ihärdiga trumvirvlar mot träden, småfåglar piper i buskarna, det doftar blötsnö och is. Man känner livet i sig, det spritter och sväller av längtan efter värme, ljus, vår.

Ledigheten med familjen är ett välkommet avbrott i vardagslunken och en tid att rå om sina närmaste. Det är också en tid för eftertanke och för tacksamhet. Just sportlovet betyder för mig även en påminnelse om alla de barn i Sverige som inte har sina närmaste kring sig.

För några år sedan arbetade jag som utvärderare för Uppsala kommun, med uppdraget att ta reda på hur Uppsalas boenden för ensamkommande flyktingbarn fungerade. Jag besökte flera boenden, deltog vid husmöten och middagar, genomförde enkätundersökningar och intervjuade ungdomar både enskilt och i grupp. Det var intressanta och många gånger omtumlande möten. De flesta av barnen på tröskeln till Sverige var pojkar i övre tonåren. Många kom från Afghanistan och Somalia, men det fanns också flickor och pojkar med annan bakgrund; från Irak, Serbien, Eritrea. En pojke talade ett språk som ingen tolk i Uppsala behärskade.

Ungdomarna hade mycket skilda bakgrunder, med olika ekonomiska förutsättningar, utbildning, stöd från familjen och kunskap om omvärlden. För några hade vardagen varit fattig och tung. Andra hade levt ett gott liv i sitt ursprungsland. Ett antal hade aldrig gått i skolan och var analfabeter, medan andra kom från högutbildade familjer. Några hade mycket höga krav på sig hemifrån. En del av de ensamkommande barnen hade blivit utsatta för eller bevittnat våld, mist föräldrar eller andra närstående. I andra fall kan det ha varit just familjen barnet hade flytt ifrån.

Oavsett vilka upplevelser som föregått flykten, hade de ensamkommande barnen den gemensamma erfarenheten av att ha lämnat den kända världen bakom sig: sociala band, släktingar, vänner och hela det kulturella sammanhang de ingått i. Känslor av sorg och saknad, rotlöshet och förlust var återkommande. Tiden i väntan på asyl kan i sig bli ett trauma, liksom mötet med och anpassningen till ett nytt liv. I det nya landet ställs man inför en främmande kultur, ett okänt språk och ett annorlunda klimat. Det är i sig en omvälvande erfarenhet.

Tiden för utvärderingen var densamma som nu: kylig februari med dagar som långsamt blev längre och en föraning om vårvinter i luften. Jag minns att jag frågade: ser ni fram emot sportlovet nu? Det gjorde de inte. De bar inte på mina associationer av pulkabackar, blank is, chokladmjölk och våfflor. Sportlovet var långtråkigt, förklarade ungdomarna tålmodigt för mig. Fritiden förknippade de med tristess, frustration och saknad – inte bara efter ett förlorat sammanhang, utan också efter en förlorad identitet. ”Man är ingen medan man väntar”, förklarade en flicka. Ensamheten tycktes för många vara överväldigande. De saknade kontakt med det omgivande samhället.

Det faktum att begrepp som ”flykting”, ”asylsökande” och ”ensamkommande” har blivit stereotyper och att de flyktingar som möter oss i media oftast är förlorare, oavsett om de framställs som ett hot eller i medkännande ordalag, är det inte märkligt att man framhåller behovet av att blir sedd och erkänd som individ. Inga sportlovsaktiviteter i världen kan läka de sår som en uppslitande migrationsprocess orsakat, ersätta en familj eller bota ångest och oro över framtiden. Men kanske kan det få en ung människa att för ett ögonblick glömma det svåra, uppleva gemenskap och ta ett steg mot en framtid där hon är någon.

Kommentarsfältet är stängt.