En våt kväll i alpstugan där industrimagnaten hålls som gisslan, minns han den goda gamla tiden. När han och hans fru levde hippieliv i ett kollektiv någonstans.

Vem kan unna sig att vara radikal som vuxen?

Jonathan Wiksten

En våt kväll i alpstugan där industrimagnaten hålls som gisslan, minns han den goda gamla tiden. När han och hans fru levde hippieliv i ett kollektiv någonstans. Sen kom vardagen, ansvaret, kraven, pengarna och förändrade allt. Så beskriver filmen ”Die fetten Jahre sind Vorbei” någonting som säkert många gröna-vågare och FNL-demonstranter känner igen sig i. När en är ung och bara ansvarig inför sig själv, är det där med radikalitet, nej inte enkelt.

Det är aldrig enkelt att övervinna sina egna gränser, att ifrågasätta sin bekvämlighetszon. Men när många människor runt omkring en gör samma val, är det i alla fall möjligt, och efter ett tag känns det rätt naturligt. För mig var en självproklamerad, radikal identitet en stor del av studentlivet. Det var en ständig avvägning där jag till slut lärde mig att mina egna standarder är mina egna, och inte en måttstock för hur andra ska bete sig.

Jag tror att det på gott och ont också lärde mig att vara mer förlåtande mot mina egna begränsningar. Jag gick med i Amnesty för att studentlivet kändes för individualistiskt, blev vegetarian, bodde i kollektiv och cyklade så mycket jag kunde. Genom Kristna studentrörelsen hittade jag ett sammanhang där sådana livsval var det normala. Jag började kalla mig för anarkist och engagerade mig så mycket jag orkade.

Men för en CSN-radikal som jag, som inte behövt bry sig så mycket om vuxenvärldens krav, eftersom studiebidraget kommer varje månad, kommer till slut ett oundvikligt vägval. En dag ska det där studiebidraget betalas tillbaka. Och det är ett val, inte ett ultimatum. Jag har träffat dem som inte hoppar in i ekorrhjulet, jobba – äta – sova. Den som vill är alltid fri att packa sin väska och ge sig ut på luffen.

Själv var jag för bekväm, realistisk, feg eller modig för att välja just det alternativet. Ibland har ett sådant val faktiskt känts enklare. Men jag bestämde mig för att priset för att ge upp min plats på civilisationens solsida var högre än jag hade råd att betala. Istället jobbar jag nu med någonting jag verkligen känner för och kan stå för. Hur många kan unna sig den lyxen idag?

Kanske på grund av just det, är kroppen rätt trött när arbetsdagen är slut. Och tanken på att engagera sig i någon av de frågor som förut kändes så brinnande aktuella, är väldigt främmande. Till och med så små uttryck för vardagsaktivism som att lägga bönor i blöt och koka istället för att köpa en plåtburk, tar liksom lite för mycket av de där små kraftreserverna en har kvar. Och även om viljan finns där saknas sammanhangen.

Statistiken ger ett väldigt nedslående uttryck. Radikalitet är oftast en fas. Mycket politiskt engagemang slocknar vid just 25-årsåldern. Det som fått en att ifrågasätta sin tillvaros premisser och kämpa för att förbättra en värld som alltjämt behöver räddas är ju allt som oftast de där människorna en haft runt omkring sig och nu har jag flyttat ifrån dem.

Som veckopendlare utgörs min vardag i första hand av mig själv. Det är en omställning som heter duga, och det är lätt att idén om att leva enkelt blir en idé om enkelt liv plus. En dag sitter jag kanske där framför TV:n och är ganska nöjd med det mediokra utbudet, just för att det passar mitt trötta sinne. Eller så kommer våren, pallkragarna blir byggda och odlingen kommer igång. Andra frågor kanske börjar spela större roll och blir omöjliga att inte engagera sig i och nya sammanhang växer fram.

Kanske kommer min radikalitet bara att resultera i att livspusslet får en grön, mysigt alternativ prägel. Eller så blir jag industrimagnaten vars samvete måste förträngas. Så länge jag brinner tillräckligt mycket för att fortsätta hoppas tror jag inte att det händer. Och med en radikalitet förankrad i tron sitter den där aviga identiteten ganska djupt.

Radikalitet kanske går att kombinera med bilägande och att bo själv, en intersektionell kamp måste ju föras på många fronter. Och vad är en radikalitet som inte kan förnya sig själv. Inom islam sägs ju till exempel det stora Jihad vara det inre kriget, där jag kämpar mot mig själv för att vara den jag verkligen vill vara, den som Gud menade mig att vara. För mig är det någonting radikalt.

Kommentarsfältet är stängt.