Göteborgs Internationella filmfestival är just avslutad. Som vanligt levererade festivalen fantastiska filmer, intressanta seminarier och spännande möten i en (som vanligt) vindpinad och ishalkig västkusinramning.

Större utbud ger bättre film

ylva-liljeholm-150x150Göteborgs Internationella filmfestival är just avslutad. Som vanligt levererade festivalen fantastiska filmer, intressanta seminarier och spännande möten i en (som vanligt) vindpinad och ishalkig västkusinramning. Den film som gjorde starkast intryck på mig var isländska ”Of horses and men”*. Men den tänker jag inte skriva om för troligen kommer ni aldrig att få möjlighet att se den. Det är en film för bioduken, inte data- eller TV-skärmen men jag är tveksam om någon distributör vågar chansa på denna burleska skröna om manlighet, hästar och heder. Snorre Sturlasson hade säkert gett den alla tänkbara Oscar om han hade haft möjlighet.

Hur många av er läsare har förresten sett Mia Engbergs guldbaggevinnande ”Belleville baby”? Och hur många har sett ”Hundraåringen…”? Den förstnämnda filmen har sålt under 3000 biljetter. Den sistnämnda långt över en miljon. Båda filmerna är lysande inom sin genre – om man nu kan kategorisera in ”Belleville baby” i en genre. Men låt oss kalla den för en art house-film (icke-kommersiellt uppsåt, gränsöverskridande, undersökande) medan ”Hundraåringen som klev ut genom ett fönster och försvann” är ett så säkert kommersiellt kort som man kan få till i filmbranschen. Storsäljande litterär förlaga, familjevänlig, Robert Gustavsson och så vidare. Det går nästan inte att misslyckas.

Jag har sett båda filmerna med stor behållning. Engbergs film för att den är vacker och viktig, Herngrens film för att den var perfekt jullovsunderhållning för familjen. Båda behövs. Men risken är stor att vi i framtiden får nöja oss med ”Hundraåringen…” och hans gelikar. ”Belleville baby” kom ut i ett fåtal kopior, marknadsföringen var en tummetott jämfört med ”Hundraåringen…”. Hur ska ”vanligt” folk hitta till den överhuvudtaget? Och på ett fåtal veckor. Sen tas den ner från repertoaren och dyker möjligtvis upp i en filmstudioserie eller på SVT.

Den så kallade smala filmen (för övrigt ett konstigt uttryck eftersom det är där man hittar bredden, mångfalden och de nya uttrycken medan den breda filmen levererar sånt vi redan känner till och per definition alltså är mycket smalare) får allt svårare att överleva. Inte för att det är brist på kreatörer. Faktiskt inte ens för att det är svårt att finansiera filmerna (det är det, men det går). Utan för att det närmast råder en monopolsituation på distribution och visning av biograffilm i landet. Det är ett genuint demokratiskt problem som kulturministern med flera måste ta ansvar för. Som Maria Jansson, statsvetare, uttryckte det under ett seminarium om just dessa frågor i Göteborg: ”Distributörens situation är under-problematiserad i svensk filmpolitik!”

SF tillsammans med Svenska Bio (som SF äger stora delar av) äger över 80% av biograf – och distributionsmarknaden. SF är överlägset störst och kan göra som man vill och gör det också. Varje seriöst försök från Svenska filminstitutet och andra aktörer med intresse för att visa ”alternativ” (ännu ett knasigt uttryck) film motarbetas, om det så bara handlar om att samlas för att diskutera rådande situation.

Om SFI föreslår statliga stöd till komplementärbiografer, ja då ryter SF om illegal konkurrens och protesterar så högt och maktfullkomligt att diskussionerna tystnar och idéerna rinner ut i sanden.

Mer om detta stora demokratiproblem, som påverkar oss alla vare sig vi går på bio eller ej, kan man läsa om på Jens Lanestrands blogg, bland annat i inlägget som sammanfattar seminariet i Göteborg.

Jens Lanestrand arbetar på Biografcentralen, en ideell förening med stöd av Svenska filminstitutet som sedan starten 2011 fungerar som en branschorganisation för kvalitetsfilm och kvalitetsfilmsbiografer. Syftet är att stödja kvalitetsbiografer med kompetens, samverkan och idéutbyten.

Biografcentralen är en liten mus som ryter rätt så bra mot det stora lejonet. Men allra störst skillnad är förstås om alla vi som älskar bra film ställer krav på både filmbranschen och filmpolitiken att verka för ett större utbud, fler filmer, bättre filmer, filmer från många länder och på många språk. Det enklaste sättet är att välja att se dessa filmer istället för en ”hundraåring”. Det ger mer intäkter och större arbetsglädje för komplementsbiograferna och det i sin tur genererar fler filmer, en kunnigare publik och ett filmkulturellt klimat som kan betyda något för samhällsutvecklingen.

Så att vi garanterat får se ”Of horses and men” på stor duk. Den fick för övrigt publikpriset i Göteborg. Signalerar inte det en potentiell kommersiell hit så säg?

* ”Of horses and men” var en av filmerna som ingick i Svenska kyrkans och Sensus satsning ”Tala film – tala liv”. Varje år under festivalen samlas man i grupp, ser festivalfilm tillsammans och diskuterar den enligt en enkel men funktionell metod. Handledning till samtalsmetoden finns att ladda ner på Svenska kyrkans hemsida.

1 kommentar på “Större utbud ger bättre film

  1. […] läste jag en krönika av Ylva Liljeholm i Dagens Seglora med rubriken ”Större utbud ger bättre film”. Liljeholm reflekterar också över begreppet smal och bred film och ju mer jag tänkt på […]