SvD:s Maria Ludvigsson har ingen förståelse för att kyrkan själv skulle besluta i vilka frågor den uttalar sig och själv definiera vad det är att vara kyrka. Framförallt ska kyrkan inte ha någon mening om det som inte uttryckligen står skrivet i evangelierna eller epistlarna, tycker hon. Att uttala sig om miljöpolitiska mål i EU är knappast uttryck för mission, anser Maria Ludvigsson, eftersom man inte exakt, via Bibelns texter, kan komma fram till åsikter om utsläppshandel.
Hennes irritation över kyrkans politiska engagemang har denna gång väckts av att kyrkan tillsammans med företrädare för näringsliv, fack och miljöorganisationer påtalar fiaskot för utsläppshandeln. De kräver av regeringen att lämna tydliga besked om att Sverige vill ha 3 parallella och bindande mål 1) för minskade utsläpp 2) för ökad andel förnybar energi och 3) för ökad energieffektivisering. De varnar också för att möjligheten att begränsa den globala uppvärmningen till under två grader försvåras om vi inte får bindande mål.
I en tidigare artikel tyckte hon att det behövdes mera Gud i kyrkan, vilket betydde att kyrkan istället för kyrkoval och politiska frågor skulle svara på vad kyrkan tycker om synden och förlåtelsen eller livet efter döden. I samma artikel åberopar hon sociologen Jürgen Habermas. Det är synd att hon inte tar honom på större allvar eftersom han påpekar att en av förutsättningarna för en meningsfull dialog mellan sekulära och troende är just att de troende själva får definiera sin tro. Han hävdar också att det offentliga medvetandet i det postsekulära samhället reflexivt förändrar såväl religiösa som världsliga mentaliteter. Båda behöver bli medvetna om begränsningen i sina världsbilder och därför ömsesidigt respektera varandras kognitiva förutsättningar.
Nu kanske hennes artiklar om Gud och bibeltexter inte var en önskan att delta i någon komplementär läroprocess. Kanske det helt enkelt bara var en åthutning från en gammal kulturkonservativ position med innebörden ”plats i korgen” åt en kyrka som oroar med sitt engagemang. I så fall måste jag nog påpeka att det är för sent. Ärkebiskopsvalet har klargjort att en majoritet i kyrkan har lämnat korgen och vill ha en ärkebiskop som kan leda ett arbete som både tar hand om det personliga sökandet efter tillit och det vågsamma språnget att delta i och våga ta ansvar för det samhälle vi är en del av.
Nu är det fortfarande lite genant att i en av landets stora kulturbärande tidningar läsa en text som ifrågasätter kyrkans rätt att tillämpa en hermeneutisk tolkning av bibeltexter.Det är också en absurd tanke att Kyrkan inte skulle ha andra källor än bibeln att tillgå när det gäller klimatförändringar. Maria Ludvigssons fråga om var det står något i Epistelbreven om fossila bränslen avslöjar en bokstavstro som inte ens de gamla kyrkofäderna på 200-talet ansåg möjlig. För Svenska Kyrkans del har frågan bearbetats i omgångar sedan 1800-talet när den historiska textkritiken väckte frågor om bibelns karaktär. Den som vill följa hur debatten om den historiekritiska bibelläsningen sett ut under 1900-talet kan läsa Religionsvetenskapliga sällskapets “Sällskapet. Tro och vetande i 1900-talets Sverige”.
