Inför andras nöd väcks lätt en skam inför den egna otillräckligheten. Vad kan jag med mina begränsade resurser göra i mötet med samhällets mest behövande? Försöken till efterföljelse blir så lätt tafatta, skriver Jonathan Wiksten i sin första krönika som ordinarie krönikör i Dagens Seglora.
En dag går det inte att blunda längre. Jag känner igen Faktum-försäljaren som står utanför min lokala livsmedelsaffär, och varje gång jag har sagt nej till hans erbjudande att köpa en tidning, växer sig en liten klump av illamående allt större inom mig. Jag vet kanske lite mer än de flesta om hans bakgrund och den dagliga kamp det kan innebära att ha romskt ursprung i dagens Europa. Så jag stannar och pratar med honom en stund. Jag har inte råd att köpa en tidning, men går med på att köpa en flaska Pepsi till honom. Nästa gång jag går till affären blir det en flaska julmust, för att det är lite roligare att ge bort något producerat i Sverige. Till slut börjar vi prata på riktigt.
När Karl-Bertil Jonsson stjäl de rikas julklappar för att ge till de fattiga drömmer han om medeltida ideal och fylls av varma julkänslor. När jag till slut ger bort en sovsäck som jag egentligen inte behöver, till min lokala Faktum-försäljare, känner jag mig allt annat än varm inombords, och det enda medeltida ideal jag kan drömma om, är de gamla tyska Mundraublagarna. Lagar som hade gett min lokala Faktum-försäljare rätten att gå in på mataffären och ta det han behöver för att hålla sin familj vid liv.
Jesus reflektion om kvinnan som ger av sina sista kopparslantar till insamlingen av de behövande är svår att släppa. Enligt Jesus är hennes gärning större än när Bill Gates ger miljarder till diverse välgörenhetsprojekt. Det säger oss något om vilken hållning Jesus hade gällande skillnaden mellan välgörenhet och solidaritet.
När jag går hem till min varma lägenhet och vet att min lokala Faktum-försäljare sover under en presenning tillsammans med sin familj, kan jag inte låta bli att undra vad Jesus hade sagt om mina tafatta försök till efterföljelse. Samtidigt vet jag att jag har begränsningar. Min ork har gränser och det finns en gräns för hur nära inpå livet jag, lika väl som Karl-Bertil, låter de fattiga stackarna komma oss. Jag hoppas på nåden. Att Jesus förlåter mig för att jag har de där gränserna inom mig, samtidigt som jag drömmer om ett rike utan gränser.
Veckorna efter går jag längre och längre omvägar för att undvika den där mataffären. För jag vet att det blir svårare och svårare att blunda för Faktum-försäljarens behov. Han blir mindre och mindre en anonym Faktum-försäljare och mer och mer en vän. Hade vi delat fler ord hade jag gärna berättat mer om min vardag. Jag undrar om han hade förstått de utmaningar en svensk medborgare mellan jobb möter.
Den glädje jag gärna hade känt över att få bidra till att hans tillvaro blir lite, lite bättre, byts i sorg över att en varmhjärtat medelålders man ska behöva leva på gatan utan möjligheter att få arbeta och göra rätt för sig. Glädjen drunknar i ilska över att det finns människor som är beroende av en före detta students välvilja.
Jonathan Wiksten
Fy fasen vad bra formulerat. Ärligt, modigt och rakt på sak om något som jag är viss om att vi är många som känner.
En skamkänsla över att inte orka varje gång, över att inte självklart följa Jesus kärleksväg hela sträckan ut, alla dagar, alla minuter, med alla människor vi möter.
Modigt och blottande. Välsigne dig.