Diakoner och socialarbetare känner igen dem och kan ofta ge dem den respekt de har rätt till. Jag menar människor med en lindrig utvecklingsstörning som dyker upp nu och då i kyrkornas diakonala verksamhet. Inte minst runt julborden och i utkanten av församlingens verksamhet finner vi dem, ibland med alkoholskador och missbruksproblem och ibland som hemlösa. De utsatta och plågade som lärt sig leva på mycket låg nivå i det samhälle som inte lyckats ge dem en plats att fungera på. Dessa som bär sitt handikapp som en synlig identitet har vi lärt oss att möta, även om det ställer oss inför en del problem därför att vi blir tafatta i den ovana situationen.

Det blir svårare att vara trygg i mötet med en människa med psykiska funktionsnedsättningar som  inte är lika synliga. Hur ska man reagera mot en till synes väletablerad person som har svårt med integriteten och inte verkar förstå riktigt vad han pratar om? Brister i den kognitiva förmågan som rör abstrakt/teoretiskt tänkande i kombination med nedsatt empatisk förmåga hos den vi möter gör att vi vill dra oss tillbaka. Det dolda handikappet omfattas inte av vår förståelse på samma sätt som det synliga.

En annan viktig, men mycket sårbar grupp, är barn till mammor med psykiska funktionsnedsättningar. De riskerar både att själva ärva funktionsnedsättningen, och att växa upp med brister i föräldrastöd, vård och omsorg. Ida Lindblad har i en ny avhandling från Sahlgrenska akademien undersökt livssituationen för barn – nu unga vuxna(18-25 år) – till mödrar med utvecklingsstörning. Många av dessa barn och ungdomar belastas av samexisterande funktionsproblem med betydande svårigheter inom områden som motorik, exekutiv funktion, social förmåga och emotioner/beteende. För ungefär hälften fanns indikationer på samtidig ADHD. Vardagliga funktioner som inlärning, abstrakt tänkande och riskbedömningar kan för dem innebära problem.

Lindrig utvecklingsstörning är en svår diagnos att ställa och funktionsnedsättningen är inte lätt att leva med i ett samhälle som ställer ökande krav på kognitiva förmågor. Tillståndet upplevs av många som stigmatiserande, särskilt för dem som får diagnos i tonåren. Barn och ungdomar med utvecklingsstörning får i dag lagstadgade stödinsatser, medan människor med ADHD i allmänhet inte får sådan hjälp.

Det här är en sårbar grupp. De är utsatta för dubbla risker, dels på grund av ärftlig sårbarhet och dels för risker relaterade till bristande föräldrastöd, vård och omsorg. För att de inte också ska drabbas av social och ekonomisk utstötthet behöver vi ett samhälle som kan möta dem i deras behov. För kyrkan handlar det både om relevant själavård och en social stödinsats grundad på rätt förståelse av svårigheterna.