På nätet är det möjligt att möta människor när de är mottagliga, på deras hemmaplan och väcka en längtan, ett hopp, en tanke. Där är det också möjligt att vara en god kristen motkraft till en massa elände: näthat, mobbning, rasism. Det kräver att vi släpper drömmen om att stå oemotsagda, och att vi som kyrka vågar skapa relationer och kontakter också i sociala medier, skriver Emilia Lindstrand.
Varför fick Luther ett så stort genomslag för sina idéer, frågade omvärldsanalysföretaget Kairos Future alla Stockholms stifts präster, diakoner och en stor mängd kommunikatörer häromdagen. Boktryckarkonsten, som var ganska ny. Men också förmågan att använda omvärldsläget, att det var strategiskt smart att just då och just där synas och höras. Vad gör Svenska kyrkan för vägval idag och vilka konsekvenser kommer dessa att få? Eller som Kairos Future uttrycket det: vem spikar upp teser på vår port och vilkas portar spikar vi upp teser på?
För åtta år sedan kom smarta telefoner. Och det är inte så mycket en telefon, som det är en kommunikationscentral och ett multiverktyg. Du kan köpa teaterbiljett, googla huvudvärk eller sprängämne, påminna dottern om gympakläderna, ta reda på hur stor förseningen på pendeltåget blir, mejla chefen att du blir sen, twittra om SLs brister och hitta ett nytt recept på coq au vin. Och så kan du ringa med den också.
Och ändå smög sig åsikten in under föreläsningen om framtidens stockholmare: att internet inte riktigt är ”på riktigt”, inte lika mycket värd som den ”riktiga” verksamheten som Svenska kyrkan gör.
Om 66 % av alla svenskar har Facebook och vi i genomsnitt använder sociala medier 3,2 timmar per vecka, hur kan vi då säga att det inte är på riktigt? Internetanvändning är inte frikopplad från vårt ”vanliga” liv, utan en fullt integrerad del i det mesta vi gör. Vi har som kyrka något som behövs på nätet, som kan göra gott, som är värt att vara stolta över och dela med andra. Vi är sända: att gå ut och göra alla folk till lärjungar. Att finnas på nätet handlar inte om att vara modern eller populär. Det är att göra som Luther, och använda de kanaler och möjligheter som finns.
En av fyra ungdomar skulle välja att aldrig mer träffa sin bästa kompis, framför att vara utan sin mobil i två år. Och mobilen är med oss överallt. Då har vi som kyrka inte råd med en ful hemsida, där vi inte involverar och engagerar människor, utan enbart skriver kalendarium och telefonnummer. Istället måste vi få dem att ”göra nåt” också: tycka till, påverka, gilla, ogilla, twittra, tagga, reagera, tävla, be, bidra. Det finns massvis av möjligheter! Det kräver dock interaktivitet, att vi involverar besökaren. Till och med traditionella radiokanalen P1 har lärt sig att navigera och involvera på sociala medier.
Vi har en gammal vision av att alltid vilja nå alla med allt. Den funkar sådär. Det funkar bättre att nå vissa med det som intresserar just dem, precis när det passar dem. Det möjliggörs av internet och sociala medier. Där kan du använda sökverktyg, hitta arenor för budskap och delta på mötesplatser. Du kan helt enkelt hitta den som är intresserad av just: volontärskap, Bach, andlighet, broderi, meditation och depression. Ingen vill veta allt, men många vill veta mycket om något.
På nätet är det möjligt att möta människor när de är mottagliga, på deras hemmaplan och väcka en längtan, ett hopp, en tanke. Där är det också möjligt att vara en god kristen motkraft till en massa elände: näthat, mobbning, rasism. Det kräver att vi släpper drömmen om att stå oemotsagda, och att vi som kyrka vågar skapa relationer och kontakter också i sociala medier.
Vi kan inte bara statusuppdatera församlingens facebooksida: ”På söndag är det gudstjänst! Kom!” och sen tro att vi har fixat arbetsuppgiften ”internet”. Luther gjorde vägvalet att använda boktryckarkonsten. Vi har vägvalet att vara involverande, levande och närvarande kyrka i en mobil, smart och påverkande församling.
Kairos Future förbigick också helt att Luther var en av sin tids stora ”näthatare” (mutatis mutandis), med alla nidbilder och smädesskrifter som cirkulerade.
Idag riskerar alla som är kritiska mot något på nätet, oavsett hur kritiken framförs, att anklagas för att skapa dålig stämning enligt något slags märklig kålsuparteori. Hur ska man kunna få igång en vital och konstruktiv debatt i ett sådant klimat?
Självklart krävs debatt om hur, var o när vi ska finnas på nätet! Däremot tycker jag att frågan Om är en icke-fråga. Det är inte ett alternativ att låta bli.
Det beror helt på vem man menar med ”vi”. Om man menar kyrkan som helhet som jag antar att du gör, så är jag helt med dig, och jag hoppas att du och andra kloka kommunikatörer vill guida oss i detta.
Men kyrkan talar inte med en röst, och som enskild kristen så tycker jag att det är svårt både att få uttrycka mina egna tankar utan att bli påhoppad och att hitta andra att lyssna på. Det verkar ofta bara finnas utrymme för antingen konsensus eller illa underbyggd gapighet.