Jag teg när andra skrattade åt bilden med de bedjande muslimska männen. Jag fick inte berätta att min pappa gjorde precis likadant hemma i vår lägenhet på Askrikegatan. Tomas Lindbom skriver om barndomens religionsförakt, och nutidens.

Jag har precis börjat i högstadiet i Gärdesskolan i Stockholm. Full av nya intryck. Nu är det på riktigt. Ämneslärare som läst på universitet. Nya språk att lära sig, svårare matte och så allt det där som jag inte tyckte om. Framförallt lektionerna med fysiska och kemiska laborationer. Koppla sladdar till varandra eller hälla frätande syror i en kopp för att se vad som händer. Skulle det vara nödvändigt att sysselsätta sig med när det fanns ämnen som tyska, historia och samhällskunskap?

Jag rusar hem på eftermiddagen för att berätta för pappa. Han brukar vara så intresserad av att veta hur det går i skolan. Om lärarna, om undervisningen, om kamraterna. Jag trycker ner handtaget till hans rum där han brukar ligga på sängen och läsa. ”Pap…” Jag kommer av mig när jag satt en fot innanför tröskeln. Det är nästan alldeles mörkt i rummet. Jag har först svårt att orientera mig. Söker med blicken. Jag ser då min pappa på golvet. På en matta. Han har en lång vit klädnad på sig och en liten mössa på huvudet. Det ser ut som den kalott som påven brukar bära. Jag har sett det på teve och i kristendomsboken från mellanstadiet.

Jag stelnar till. Vad är detta? Det verkar vara något religiöst. Sånt har vi aldrig sysslat med i vårt hem. Mina föräldrar som gifte sig borgerligt i Rådhuset och jag som inte blev döpt som barn. Jag vänder och går ut i vardagsrummet. Där sitter min mamma, rak i ryggen i en av våra Bruno Mathson-fåtöljer. Propert klädd i dräkt.
”Har pappa blivit katolik”, frågar jag.
”Nej”, svarar mamma. ”Han har blivit muhammedan.”

Mer blir inte sagt denna eftermiddag 1962 men pappa förmanar mig en kort tid senare att jag under inga omständigheter får berätta för någon om hans tro. Inte ett ord om att han ber till Allah fem gånger om dagen och fastar på Ramadan. Ingenting om den verkliga innebörden i alla hans resor till religiösa sammankomster kring muslimsk esoterism i Europa och senare i USA. Jag höll mitt löfte utan att svika honom en enda gång tills han i början av 90-talet förklarade att jag kunde bryta tysthetslöftet.

Pappa var inte rädd för repressalier om han skulle bli avslöjad. Han oroade sig för att bli förlöjligad. Jag förstod det. Alla i klassen fnittrade när vi läste om islam i religionskunskapen på högstadiet. Gubbar i muslimska länder som visade baken mot kameran och bad med ansiktet mot Mekka. Religiös tro var allmänt suspekt på Gärdet på 1960-talet där framstegsoptimismen och tron på naturvetenskapen dominerade. Islam var direkt löjligt.

Jag teg när andra skrattade åt bilden med de bedjande muslimska männen. Jag fick inte berätta att min pappa gjorde precis likadant hemma i vår lägenhet på Askrikegatan. Jag hade ändå inte velat berätta. Hur löjligt skulle inte det låta? Det var nog besvärligt att hålla kamraterna borta från den del av lägenheten hemma hos oss där pappa höll till med sina tvagningsceremonier och sedan sin bönestund. De fick inte komma i närheten. Tänk om de hörde böneramsorna från sovrummet.

I dag är många muslimer rädda för att visa sin tro i Europa. De löjliga figurerna från skolböckerna har blivit reella hot mot de goda värdena. Muslimerna hotar såväl kristna som sekulariserade.

I Frankrike sker vändningen efter flygattacken mot New York den 11 september. Fler fransmän börjar se muslimer som extremister. De blir ett hot mot jobben och mot den franska kulturen. Kanske kommer de till och med att starta krig mot landet, flyga in över städer och förstöra byggnader.

I dag har Nationella fronten en mycket stark ställning i folkopinionen. Ingen blir förvånad om partiet röstmässigt kommer på första plats i något av valen till kommunerna eller till Europaparlamentet nästa år.

Muslimerna i Sverige är inte utsatta för samma hot. Ändå finns det en rad tecken som inger oro. När ordet flumteologi används för att beskriva kristnas möten med muslimer borde vi alla bli bekymrade. Hur är det möjligt för den sökande nutidsmänniskan att kunna närma sig kristendomen om dess kyrka dömer ut allt som inte anses kristet korrekt?

Jag har aldrig blivit muslim och jag går i den svenska kyrkans mässor regelbundet. Jag blev dessutom uppmuntrad till det av en pappa som snart insåg att hans familj inte skulle komma att dela hans tro. Så var är problemet? Jag har delat badrum med en muslim som utfört rituell tvagning där fem gånger om dagen. Jag om någon borde väl ha fallit för den muslimska lockelsen.

Jag undrar hur pappa gjort om han levat i dag och sett misstron mot islam i Sverige. Hade han återigen krupit in i garderoben. Hade han uppmanat sina nära att hjälpa honom att dölja sin tro? Hur långt sträcker sig i dag toleransen i Sverige mot oliktänkande?