Kristen gemenskap är som franska ostar, bakom etiketten kan det finnas lika många smaker som det finns stjärnor i vintergatan. Etiketten säger inget om innehållet men säljer bra.

Utan respekt urartar den kristna debatten

Arne Carlsson

Kristen gemenskap är som franska ostar, bakom etiketten kan det finnas lika många smaker som det finns stjärnor i vintergatan. Etiketten säger inget om innehållet men säljer bra. Etiketten kristen gemenskap rymmer allt mellan en tillit som öppnar en intellektuell skaparglädje till en sekteristisk kontrollerande skuldmaskin. Svenska Kyrkan är ingen färdigpaketerad ost utan en gemenskap som blir vad vi gör den till.

Tillräckligt många tragedier har vuxit ur ”kristen gemenskap” för att vi inte ska ta något för självklart. Att ta ansvar för den kristna gemenskapen kräver självreflexion och teologisk integritet.

Anders Behring Breivik vars liv aktualiseras genom boken ”En av oss” visar hur en trivial borgerlig miljö i en kristen kontext med antikommunism, islamofobi, allmän främlingsfientlighet och hat mot homosexuella kan bilda grogrund för ett fasansfullt terrordåd.

Ett annat exempel på kristen gemenskap som födde en tragedi är Folkets tempel. En karismatisk pastor fick hundratals människor att bryta upp från Indianapolis och flytta till Ukiah där de skulle följa honom in i döden. Till en början beskrevs han som en kärleksfull person, en ”underdog” som identifierade sig med dem som befann sig längst ned i samhället. Jim Jones verksamhet slutade i en katastrof med att 900 människor, av dem en tredjedel barn, dog i ett kollektivt självmord.

I USA breder en kristen rörelse ut sig som kallas dominionism. Det är en fundamentalistisk högerpolitisk rörelse. De utgör tillsammans med evangelikala grupper en mycket stark opinion. Deras övertygelse, att allt i Bibeln är bokstavligen sant och att vi inte har behov av någon annan sorts intellektuell eller vetenskaplig granskning, leder till okritisk beundran av ledaren. Att steget därifrån till en militaristisk kristen tro inte är så långt visar general William Boykin när han förkunnar att USA deltar i ett heligt krig som ”kristen nation” för att bekämpa satan och att USA:s muslimska motståndare kan besegras ”enbart om vi går mot dem i Jesu namn.”

Det är inget okänt fenomen att ”Kristen gemenskap” ofta har velat avvisa vissa människor som avvikande och problematiska. Frikyrkornas historia bär många minnen av övergrepp från statskyrka och överhet. Inte sällan har det varit nytänkande eller nytolkande personer som råkat ut för osynliggörande eller stereotypisering. Traditionsbundna kristna i Svenska kyrkan har ofta velat skapa bilden av kyrklig homogenitet. Utifrån denna homogenitet har man sedan skapat legitimitet för nej till såväl kvinnliga som homosexuella präster. Men samtidigt har de kvinnliga prästerna genom sitt arbete slagit sönder myten om en traditionsbunden enhetlighet genom att motverka stereotyper och synliggöra mångfalden.

Det finns två återkommande drag i de kristna gemenskaper som har urartat. Det ena är en bokstavstrogen läsning av bibeln som inte ger utrymme för en intellektuell granskning av tron och det andra är en stark övertygelse om att ha rätt teologi i förhållande till andra. Ett tolkningsföreträde ger en debattör rätten att bedöma andras teologiska läsningar, som när Helena Edlund kallar KG Hammars teologi för ”nedvärderande” och kallar hans tolkning för ”tendensen att bortförklara, relativisera och analysera sönder Bibelns ord för att få dem att passa våra personliga önskemål” och samtidigt uttrycker att ”du inledde eran när Svenska kyrkan avkristnades…”

Annika Borg som tycker sig ha samma rätt till tolkningsföreträde dömer ut Antje Jackeléns många svar på teologiska frågor inför ärkebiskopsvalet med att hon ”blev svaret skyldig när människor frågar vad hon tror” samtidigt som Annika Borg karaktäriserar sina egna insatser som ”en av dem som efterlyser mer intellektuellt arbete och som har en upplysningsfilosofisk syn på sanning”. Utan att gå in i en saklig prövning av de olika teologiska frågeställningar som figurerar i de här refererade debattinläggen så känns debattekniken igen. Att ställa retoriska frågor och med nedvärderande beskrivningar raljera över andras teologiska tolkningar medan man ger sig själv rätten att besitta en odiskutabel sanning.

Svenska Kyrkan blir den gemenskap vi gör den till. Den som vill fördöma och underkänna den andres tro, och framställa den kyrka som inte delar den egna trons formuleringar som ”en kyrka i fritt fall”, lär inte medverka till att sökande människor söker sig dit. Jag vill inte tala för ”tolerans” i teologiska frågor, det har för mycket klang av överseende, däremot kan man kräva respekt för varandras teologiska arbete. Respekt är en förutsättning för en fungerande kristen gemenskap med inkludering av mångfald och en hållbar kristen gemenskap.

10 kommentarer på “Utan respekt urartar den kristna debatten

  1. Patrik Öbrink skriver:

    Ett annat exempel på bristande respekt är när domprosten i Visby stämplar de som inte vill att kyrkan ska lägga pengar och tid på att låta hbtq-certifiera församlingen av homrörelsens lobbyorganisation RFSL (som har en sexualideologi som står långt ifrån den kristna synen på relationer och sexualitet) som ”homofober”. Men för er på Dagens Seglora är det bara vi ”konservativa fundamentalister” som kritiserar liberalteologi och relativism som brister i respekt. Kanske dags att leta bjälken i ditt eget öga, Arne?

  2. Ulf Gustafsson skriver:

    Jag blir inte förvånad när jag här läser ett inlägg som börja Breivik, Folkets tempel och William Boykin och sedan glida över till Edlund och Borg, som om det skulle vara relevant att tala om dessa i samma inlägg. För det är väl inte de senares syn tolkning av kristendomen du avvisar, utan deras sätt att uttrycka sig. För mig är detta inte speciellt respektfull mot Borg och Hedlund.

    Men egentligen är jag mer fundersam vad denna kristna gemenskap är värd, om Breivik, Folkets tempel och William Boykin ingår i den. Vore det inte bättre ingå i en gemenskap med dem man delar värderingar, än de man delar en högst tveksamt historiskt arv?

  3. olov sandegård skriver:

    Något håller på att hända inom det svenska troslandskapet. Frågan är bara vad. Alla dessa skribenter som är så tvärsäkra på vad som är ”rätt” kristen tro. Är vi inte som människor i grund och botten sökare allesammans? Vem vet det ”korrekta” svaret på de yttersta frågorna om liv, död och ”frälsning”? Kanske går en avgörande skiljelinje mellan å ena sidan de, ”kristna” och ”icke-kristna”, som ser det som sin viktigaste uppgift att efter bästa förmåga ”ta ner himlen på jorden”, som någon så målande uttryckte det (”Såsom i himmelen, så ock på jorden”),och därför deltar i det ”sekulära” samhällslivet fullt ut och strävar efter att göra det bästa möjliga av det, och, å andra sidan, de som är så rädda för det verkliga livet på jorden, att de med olika metoder, exempelvis dogmatisk ”boksynthet”, blind auktoritetstro och/eller stelnade riter försöker skydda sig mot det ”jordiska” livets komplexa och kaotiska inverkan på dem själva. Religion som väg till livet, det verkliga Människo-Livet här och nu, och religion som väg från Livet (och i värsta fall: religion som väg rakt ut i öknen, till våldet och tomheten).

  4. Helena Edlund skriver:

    Bäste Arne!

    Först tänkte jag bemöta din text här, men det gör jag inte. Det gör jag på min blogg istället. Du hittar inlägget här:

    http://helenaedlund.blogspot.se/2013/11/133-baste-arne.html

    Vänliga hälsningar
    /Helena

  5. Andreas Holmberg skriver:

    Jag tänker ibland på Chestertons ord om att den som inte menar att den har rätt, den har inte en åsikt över huvud taget.

    Diskutera gärna konkreta ståndpunkter, Arne, men inte behovet av gränsdragning över huvud. Alla vi som ibland läser Dagens Seglora vet att också den står för en synnerligen renlärighetsivrande position, det är bara andra läror än de traditionellt ortodoxa som ska anammas. Och guilt by association kör väl även Dagens Seglora och Arne Carlsson ganska mycket med, även om man naturligtvis från alla sidor måste ha rätt att ”nämna olika saker i samma andetag” utan att nödvändigtvis likställa dem eller ens jämföra dem i alla avseenden, jfr http://www.andraget.blogspot.se/2013/11/sanna-rayman-om-jamforelser.html

    Vi vet alla att också kyrkans nuvarande makthavare ställer oss andra inför ja- och nej-frågor som vi förväntas svara tydligt på. (Eller ratas som medarbetare). Vad är det då som är så konstigt med att begära tydliga svar – av presumtiva kyrkoledare! – på t.ex. frågor om huruvida Jesus ger alla människor en sannare bild av Gud än Muhammed ger, om Marias redogörelse för Jesu avlelse – återberättad av Lukas – är påhittad, om det finns någon som helst risk att gå evigt förlorad et c?

  6. Maria Söderlund skriver:

    Om alla tänker utifrån begreppen kärlek och respekt och handlade därefter skulle många problem försvinna. I Sverige är vi så rädda för andras/varandras åsikter och kan inte skilja mellan sak och person, detta är sorgligt.
    Vad är kyrkan utan Jesus Kristus? Vad är kyrkan utan Bibeln? Vad är kyrkan utan Paulus? Vad är kyrkan utan nattvard? Vad är kyrkan utan Fadern, sonen och den helige Ande? Inte mycket. Visst är modernisering bra, men om kärnan försvinner vad finns då kvar?

  7. Hans Odeberg skriver:

    Det här måste vara det hårdaste angreppet på vår nya ärkebiskop som jag läst hittills. Hon nämns visserligen inte med namn, men sug för ett ögonblick på formuleringen angående urartade gemenskaper:
    ”en stark övertygelse om att ha rätt teologi i förhållande till andra”
    Domen över den som offentligt hävdar att andra helt missuppfattat det där med jungfrufödsel blir då hård ifrån Seglora.

  8. Marcus sr skriver:

    Genom att misskreditera Annika Borgs och Helena Edlunds debatt inlägg som raljerande slipper Arne Carsson ta stälning till själva kärnan i diskussionen nämligen :
    Är Svenska Kyrkan i kris och har den krisen förmodligen något att göra med det att kyrkans förkunnelsen har förvandlats till något som människorna inte känner igen som kristen förkunnelse?
    Personligt gillar jag Hammars teologiskt hållningssätt, men jag beklagar att han tycks inte har känslan för människornas behov att igenkänna kristendomen genom dess narrativ, alltså evangeliernas berättelser som dom är. Dessa berättelser fungerar som länk till huvudpersonen Jesus.

    Hammar förordar direktkontakt med det gudomliga i människor enligt den mystiska traditionen som väg till Gudsupplevelsen.
    Detta är få förunnat, utan det behövs dessa traditionella länkar , evangelierna ,vars existens både Borg och Edlund försvarar.

    Varför ,förresten, du förvränger Edlunds text i dina citater? Det förvandlar henne för något som hon absolut inte är.
    Det är rena elakheter och ointelligent att koppla ihop Borg och Edlund med massmördarna.
    Bemöt deras teser istället som dom är.

  9. Mattias Irving skriver:

    Andreas,

    eftersom du omnämner hela Dagens Seglora här så vill jag lägga mig i diskussionen.

    Vi på Dagens Seglora drar också gränser, där har du helt rätt. Men det finns ett problem med att prata om ”renlärighet”, om ordet inte också bottnar konkret. Visst kan vi säga att Dagens Seglora har en tydlig linje: Antirasistisk, feministisk och maktkritisk. Dessa är de tre ord som vi använder för att definiera tidningen. I denna bemärkelse är vi ”renläriga”.

    Men ”renlärighet” har i debatten kommit att betyda något annat. Det har kopplats till en föreställd, snäv dogmatik med ett prästerskap som skulle slå ner hårt på olika avvikare. Vi känner nog rätt väl igen den tankefiguren vid det här laget. Jag föreställer mig att det är den du vill använda dig av när du skriver om ”renlärighet”.

    Då landar vi i en debatt med ”trospoliser” på ena sidan och ”renläriga” på den andra. Jag tror inte att det finns någon privilegierad mellanposition här, utan grupperna har blivit alltmer kristalliserade den senaste tiden.

    Problemet för diverse Seglorakritiker som jag ser det (med reservation för att jag inte vet om jag kan placera dig i detta läger eller ej, detta får bli en mer allmän reflektion), är att den ”rena läran” som den utmålas, inte gärna låter sig kritiseras på saklig grund. Antirasism, feminism och maktkritik är tre hörnstenar i demokratin. Och mycket riktigt landar mycket av kritiken mot Seglora i olika försök att röra upp bottenslam som skymmer sakfrågorna. Man pratar ”retorik” och ”högt tonläge” och ”guilt by association” och skippar helt enkelt att diskutera det grundläggande demokratiska problemet med exempelvis en kristen tradition som kräver tolkningsföreträde framför andra traditioner.

    Jag välkomnar alltid debatt. Jag ser gärna att vi tar en ordentlig diskussion om kyrka och tro i samtiden. Att kräva tydliga ja- och nej-svar är som aktivitet betraktad inte i sig ett problem. Frågan måste såklart bli vad det är som svaren ska utkrävas kring. Vilka frågor som tjänar på tydlighet och vilka som riskerar att utvecklas i farlig riktning. Där har vi en debatt som jag skulle välkomna med största glädje.

    Det finns en annan orsak till att jag väljer att besvara din text. Du skriver alltid på ett schysst och genomtänkt sätt, som gör det lätt att relatera till och bemöta dina tankar. Kunde önska att fler tog till sig av ditt sätt att leverera kritik på.

  10. Arne Carlsson skriver:

    Helena: Min ledare handlade om att självkritiskt granska den kristna gemenskap som vi deltar i. Genom att påminna om några historiska exempel där det gått snett ville jag uppmärksamma oss på att vi inte är vaccinerade mot tragedier. En selektiv bokstavstro tillsammans med utebliven intellektuell granskning av tron och en bristande respekt för andra tolkningar än den egna, har jag identifierat som riskfyllda förhållningssätt.

    Jag diskuterade alltså inte din teologi utan ditt sätt att skriva om KG Hammar som person och vad jag uppfattade som nidbeskrivningar av hans teologi. Du varken ”skiljer på sak och person” eller ”håller en respektfull ton”, enligt min mening. De citat som jag gjorde från din blogg är korrekta. För säkerhets skull har jag denna gång kopierat dem och vill kommentera vad jag menar. Du skriver till KG Hammar:

    ”Ibland har jag hört folk påstå att det var med dig som förfallet inleddes. Med det brukar de mena att du inledde eran när Svenska kyrkan avkristnades. Det är ganska hårda ord, det håller jag med om, och hittills har jag faktiskt försvarat dig. Men nu vet jag inte längre. Ska jag försvara dig från hårda angrepp – eller säger de sanningen?”

    Genom att lägga citat från anonyma röster behöver du inte stå för dem själv och genom att undra om de inte säger sanningen kan du låta deras anklagelser vara sanna, eftersom du inte längre vet om du ska försvara den anklagade. Jag ser det som ett fegt sätt att uttrycka ”du inledde eran när Svenska kyrkan avkristnades…” ett påstående som har samma karaktär som ”… när slutade du att slå din fru?” Retoriska knep fråntar oss inte ansvaret för en text.

    ”..Jag tycker det är nedvärderande. Jag tycker det är nedvärderande att säga att Kristus är en tankekonstruktion. Enormt nedvärderande, faktiskt…”

    Du talar i detta sammanhang om KG Hammars tankar i anslutning till bibeltexten om änkans son i Nain där han skrev om att tro inte är försanthållande av något i förfluten tid utan tillit och förtröstan för Guds skull i Kristus här och nu. Han förklarar sedan i en skriftväxling med Tobias Bäckström att det inte är något nedvärderande att säga att något är en tankekonstruktion därför att vi tolkar det vi erfar hela tiden och vår tro och vår världsbild är tankekonstruktioner i vilka Gud är närvarande och fördold. Det är detta sammanhang du Helena kallar för ”nedvärderande” utan att ens försöka göra reda för vad KG Hammar talar om.

    ”…Men det som faktiskt hände är A och O, och jag värjer mig kraftfullt för tendensen att bortförklara, relativisera och analysera sönder Bibelns ord för att få dem att passa våra personliga önskemål…”

    Här uppfattar jag att du anser att du har tolkningsföreträde. Ditt sätt att sätta dig över den historiskt kritiska bibelvetenskapen och de hermeneutiska tolkningstraditionernas erfarenheter och att själv förstå textens tilltal ger dig rätten att avvisa andras tolkningar med en misstanke om att de har personliga motiv.

    Det är detta jag menar när jag skriver om ”en bokstavstrogen läsning av bibeln som inte ger utrymme för en intellektuell granskning av tron och en stark övertygelse om att ha rätt teologi i förhållande till andra.” Jag är övertygad om att mångfalden i det teologiska samtalet rymmer en större sanning än den enskildes egen tro. Det är därför vi ska visa respekt när vi talar om den andres tro och självkritiskt granska våra egna tankekonstruktioner.

    MARCUS : Kärnan i diskussionen är hur vi ska kunna visa respekt för varandras tro och låta en mångfald av röster uttrycka en verklighet som är så rik på innehåll som den kristna traditionen. En hållning där vi är mer upptagna av att förklara vad vi själva tror på än att fördöma andras tolkningar. Angående förvrängningar får du läsa mitt svar till Helena.

    HANS: Du läser in något som inte står i texten och har dessutom fel.

    MARIA: Maria, du skriver fint om kärlek, respekt och handlande därefter. Jag tror inte du behöver vara orolig för modernisering, en del av det nya känner vi igen oss i, annat kanske behövs i en annan människas liv och detta får vi lämna medan kärnan alltid kommer att finnas där. Det är inte gränsdragning mot andra vi behöver, men ett centrum i vårt liv och vår tro.

    OLOV: Jag tror inte så mycket på de stora skiljelinjerna, men däremot är det viktigt att självkritiskt granska den egna tron och att ta ansvar för den kristna gemenskapen så att den blir ett rum där vi kan känna frihet att föra ett respektfullt samtal om trons betydelse. Det kan vi göra från olika perspektiv, det vi valt är: Antirasistiskt, feministiskt och maktkritiskt perspektiv.

    ULF: Det är just det som är problematiskt Ulf att alla exemplen är kristna miljöer som har urartat. Vi måste ta ansvar för de kristna miljöer vi bygger upp och vi kan inte ta något som självklart. I mitt svar till Helena har jag preciserat min kritik som jag anser är både saklig och respektfull.

    PATRIK: Domprostens öga är inte mitt och HBTQ-certifieringen av församlingen vet jag inget om men det låter som en bra idé.