Tvåsamhetens invanda mönster skildras träffsäkert i en filmtrilogi av Linklater. Där finns både attraktionen och avståndet.

Bräcklig dröm om perfekt kärlek

Ylva Liljeholm

Tvåsamhetens invanda mönster skildras träffsäkert i en filmtrilogi av Linklater. Där finns både attraktionen och avståndet. Där studeras bräckligheten i den romantiska kärleken. Men kärlek, och vänskap, kan se ut på betydligt flera sätt än vi vant oss vid att se på film, skriver Ylva Liljeholm.

”Marriage is just one person from being single”
– Citat av Mary E. Hunt under Seglora-symposiet Mylla för vänskap – Vänskapens teologi och systerskap som strategi historiskt och idag.

Den romantiska kärleken finns. Men den är ack så flyktig och bräcklig. Som älvor i dimman. Undersköna, dansande varelser som får världen att stanna och hjärtan att gå i spinn. Och så poff – insikten om att det var en synvilla, bara dimma och en stilla bris. Och så poff igen – dimman skingras och vi ser verkligheten som den är. Hen som står där med alla sina skavanker och futtigheter och som man lovat ett helt liv tillsammans… Det är ingen enkel sak att handskas med! Antingen blir det separation eller så lunkar man på ett tag till och förlikar sig med att livet är en kompromiss.

Filmtrilogin ”Bara en natt” (1995), ”Bara en dag” (2004) och ”Before midnight” (2013) av regissören Richard Linklater är en i sin genre helt unik skildring av den romantiska kärlekens uppgång och fall. I den första filmen möts amerikanen Jesse (Ethan Hawkes) och fransyskan Céline (Julie Delpy) under en enda het natt. De lovar att ses igen sex månader senare. Så blir det inte, men däremot möts de efter nio år i ”Bara en dag”. De har mognat, kommit i gång med sina respektive liv i varsin världsdel, men känslorna finns kvar. I bioaktuella ”Before midnight” möter vi dem igen. Det blev de två till slut, och vi som följt dem genom åren jublar. De är ju skapta för varandra, det har vi vetat hela tiden.

Men – vardag blir det även för de som älskat varandra mest av allt. Jesse har flyttat till Frankrike för Célines skull och träffar sin son från ett tidigare förhållande bara på skolloven. Jesse och Céline har fått tvillingar tillsammans och har just tagit sig igenom de värsta klet- och kladdåren. Han är en hyfsat framgångrik författare. Hon har blivit erbjuden ett statusjobb inom miljösektorn och ser möjligheten att ta det nu när tvillingarna är större. Han har dåligt samvete över sin son. Hon har en ackumulerad ilska över att alltid ha fått vara familjens projektledare. Han har en usel relation med sin sons mamma och det går ut över både sonen och Céline. Han vill reparera förhållandet med sonen, kanske flytta tillbaka till USA. Hon vill absolut inte flytta till USA. Hon vill bli något. I Frankrike. Hon blir bitchig, tvär och sur. Han vill att de ska älska. Hon vill inte. Sen vill hon men just när de är på gång då ringer Jesses son från USA. Till Célines telefon.

Filmtrilogin är en träffsäker studie i den moderna tvåsamhetens villkor. Vi lever i en tid när det går att välja och välja bort både tvåsamhet och barn (läs t.ex. Dagens Nyheters aktuella serie om frivillig barnlöshet). Kvinnor är inte längre ekonomiskt beroende av en man. Män är inte längre beroende av en kvinna för att sköta marktjänst och eventuella barn. Man kan själv. Ändå väljer de allra flesta att göra som Jesse och Céline – man lever som par och man skaffar barn.
Det är inte så konstigt när nu hela vår livsstil bygger på en föreställning om den romantiska kärleken och kärnfamiljsidyll. Från ”Bonde söker fru” till föräldraförsäkringens utformning. Från barnklädesaffärernas uppdelning i blå och rosa avdelningar till bröllopsmagasinens frosseri i romantiska attribut.

Men den är som sagt bräcklig. Den är som sagt flyktig. Den romantiska kärlekens livsstil.

”Before…”-trilogin är unik av flera skäl. Dels för att det är samma skådespelare som möts och som fått åldras tillsammans, både i filmens värld och i den verkliga. Dels för sin ton- och träffsäkerhets skull. Man känner igen sig. Jag tror att de allra flesta som levt i ett intimt förhållande med någon annan kan känna igen sig i väldigt mycket. Bortsett från att man tyvärr sällan är så rapp och precis i käften som Jesse och Céline är (av dramaturgiska skäl) så följer deras förhållande samma mönster som de flesta av oss moderna, västerländska medelklassmänniskor är inne i. Det är på ett sätt befriande, nästa terapeutiskt. Så här ser det ut, så här känner de flesta av oss, så här är vi människor i vår litenhet och ynkedom, men även i vår kärlek och vår generositet. Du är inte ensam. Inte jag heller. Det vi kan göra är att prata med och lyssna på varandra. Hela tiden, om och om igen.

Jamen – hur ska man leva då?
Inte vet jag. Men några saker är jag övertygad om. Att det finns många olika sätt. Att vänskap är viktigare än romantik. Att samhällsstrukturen är för ensidigt inriktad på kärnfamiljer (underförstått heterosexuella kärnfamiljer). Att vi mår bättre i ett kollektiv än i en isolerande tvåsamhet. Att vi behöver och vill gemenskap med många men att tvåsamheten tar för mycket av vårt fokus, både på ett individuellt och ett strukturellt plan. Att ensam inte är stark. Att många vill förändring men inte vet hur.

PS. Man kan förledas att tro att ”Before”-trilogin handlar om könsroller. Och roller handlar det definitivt om men för den skull inte nödvändigtvis kopplat till kön. Folkets Bio-filmen ”Blå är den varmaste färgen, kapitel 1 & 2” (premiär 22/11) handlar också om den romantiska kärlekens uppgång och fall men här är det två kvinnor som blir handlöst förälskade i varandra. Vad hjälper det – när den första passionen lagt sig ser rollfördelning ut som i vilket hetero-äktenskap som helst.

Kommentarsfältet är stängt.