Måste vi bara spela klassisk musik i kyrkan, undrar Emilia Lindstrand. Många exkluderas om musikutbudet blir för enahanda.
Att bevara finkultur tillhör, enligt mig, inte Svenska kyrkans grundläggande funktioner. En kyrkomusiker sa, när jag beklagade mig över all klassisk musik i kyrkan, att han inte alls bara spelar klassiskt – utan jazz också! Jag suckade. Det är också finkultur. Det drar nästan samma människor till kyrkan. Och vi som gillar pop, rock, schlager eller visor får lyssna på radio istället. Svenska kyrkans alla fantastiska konserter drar absolut massor av människor till kyrkan varje år, därom råder inga tvivel. Jag vill bara att fler ska få möta Gud genom musik. Inte ta bort det som finns, men lägga till det som saknas. Och kanske ska vi inte alla slåss om samma får. Utan bredda för fler. Ingen orkar ändå springa på sju stycken Requiem av Fauré i stockholmsområdet.
Jag saknar modern musik, gitarrer och trummor när jag läser konsertannonserna i DN och Svenskan. Det känns tråkigt att den musik som bidrar till gudsmöte för mig, så sällan får utrymme i kyrkan. Jag blir ledsen av att postludier sällan består av en låt av Peter Le Marc men så ofta inkluderar en orgel. Det händer självklart att det satsas på ungdomsmässor med piano och gitarr, att man poppar till det för konfirmander men jag är 31 år gammal och inte ensam om att önska större bredd i kyrkomusiken.
När min man och jag vigdes spelade min kusin, som är kantor. Som intro till en av psalmerna hördes Super Mario Bros-temat och utgångsmusiken var från Star Trek. Så visst finns bredden bland musikerna och musiken, visst finns både inspirationen och nyfikenheten på ny musik. Det går ganska lätt att få in den i dop, begravningar och vigslar. Där önskar ”vanligt folk” musik de trivs med och har minnen till. Men sällan hör jag samma toner leta sig in i högmässan, som om musiken där vill vara väsensskild från allt jag annars hör och gillar. Kanske är det bra, kanske önskas toner från himlen och inte från världen. Men om himlen är full av orgelkonserter, så vill jag nog inte dit.
Gruppen kyrkomusiker består av församlingsförstärkare och konstnärer, flera av dem lyckas kombinera dessa roller. Fokus – alltså tid, energi och pengar – tänker jag bör vara på söndagens huvudgudstjänst. Där ska trumpet, basuner och elgitarrer få plats som markör av tillbedjan, tacksamhet och fest och som förmedlare av och till människors inre. Är det så? Låter vi högmässan vara navet och huvudet för övriga verksamheten, eller är det konserterna vi upphöjer? Jag vill känna att musiken rymmer alla som firar gudstjänst, inte bara de som gillar en genre eller som trivs med ett instrument.
När ungdomsmässor låter som något helt annat än högmässan, sänker vi då tröskeln för unga att bli del av den vanliga gudstjänstfirande församlingen? Och är musik skriven efter 1950 per automatik mindre lämpad att spelas i kyrkan, bor inte Gud i den också? Jag känner mig hemma i högmässans liturgi, i språket, i orden, i texterna och psalmerna. Men postludiet känns alltför ofta som något jag väntar ut, innan det äntligen blir kaffe.
När vi firar mässa i kyrkan gör vi det för att ära gud. Det kan inte reduceras till någon typ av underhållningsform. Börja predika Guds ord och prata om omvändelse, himmel och helvete och andra svåra skar så ska ni se att folk kommer – både gamla och unga.
Jag håller med Emilia. Det finns massor av musik i andra genrer än den klassiska som kan förmedla andlighet och gemenskap. Det handlar inte om underhållning.
Jag har också en annan synpunkt på kyrkans musikliv. Sänk tonarten! De allra flesta psalmer ligger för högt för att man ska kunna sjunga från hjärtat. Det blir små försiktigta pip istället. Svenskarnas röster har sjunkit, det är vetenskapligt fastställt. Transponera ner snälla kantorer. I alla fall i bland. Jag vill också vara med! Och många med mig.
Nej, Emilia, det arrangeras nu så många pop- och (hård)rockskonserter, som kan tillfredsställa Ditt lystmäte, att sådan musik alls inte bör eller behöver spelas i våra kyrkorum! Din kritik mot ”finkultur” och att kyrkans uppgift inte är att ”bevara” den är också avslöjande. Det är ju i den klassiska musiken, som Gud hyllas och ständigt är närvarande. Lyssna till Haydns ”Skapelsen” eller Händels bekanta ”Messias”, två av de mera kända verken, som formligen lyfter kyrkobesökarna och ger en Guds närvarokänsla som ingen annan musik.
Så var försiktig, snälla Du, med att på detta raljanta sätt döma ut den klassiska musiken. Den bör Svenska kyrkan och alla kulturälskare i stället slåss för och lyfta fram i rampljuset.
Alltså handla precis rakt emot Dina ord!
Sweden Rock och andra festivaler står öppna för DiG, som vill lyssna – i rekordhög och skadlig decibelton – på skinnklädda, långhåriga och vilt gestikulerande artister. En eller annan av dem sannolikt också inför scenframträdandet ”styrkt” av drycker, vilka i de gamla indianböckerna brukade kallas ”eldvatten”.
Visst är detta också raljant skrivet. Men det är sant!
BENGT OLOF DKIKE
Den här fina musiken i kyrkorna ledsnar vi aldrig på. Om du visste hur mycket musik det har förekommit i min egen sockenkyrka av olika organister och musikdirektörer och andra orgelspelare. Sitt ner i kyrkan, släpp av dina krav på pop och liknade så blir du välsignad. Det går arr höra mycket med en orgel som har 23 stämmor.
Gud är större än kyrkomusiken och smaken är som baken. Jag säger inte att jag vill elda orglar eller slänga ut det klassiska. Utan också rymma annat, också rymma den musik där jag (o många med mig) anar Gud. Den rädsla för annat och nytt som syns i kommentarer är sorglig. Att säga vad ni gillar är en sak, att antyda att jag inte försökt gilla klassiskt, inte lyssnat tillräckligt eller förstår – det är högfärdigt. Min gudsupplevelse är lika sann som nån annans. Jag spelar själv fiol o tycker mycket om klassisk musik men jag tror vi gör Gud väldigt liten när vi stänger in hen i enbart den traditionella kyrkomusiken.
Håller med dig! Älskar klassisk musik men tror inte det är den enda musikgenren som man kan ära Gud med. Gudsmöten kan ske i alla genrer, vare sig det handlar om psalm eller hårdrock. Kyrkan borde finnas där människor idag finns, och kyrkan borde kunna erbjuda det den moderna människan vill ha idag. Det gäller i allt, inte bara musikutbudet, utan all verksamhet. Att-göra-som-vi-alltid-har-gjort är inget framgångsrecept i mina ögon. Fram för en kyrka som följer sin samtid!
Glöm inte Dina ord att det INTE är kyrkans uppgift att bevara det Du kallar ”finkultur”, dvs i fallet just klassisk musik. Du är raljant och synnerligen kritisk mot den, vilket jag finner lika obegripligt som ledsamt – särskilt som just mycket av just den musiken ärar och hyllar Gud, får oss att ana Hans storhet.
Visst noterar jag att Du nu retirerar något från Din tydligt artikulerade nedgörande kritik mot klassisk musik. Frågan är dock om reträtten är taktisk eller ärligt menad.
Slutligen hoppas jag att också Emilia Lindstrand en dag i framtiden kommer att med full och innerlig känsla i exempelvis bokstavligt möte med kyrkolokalen skall få uppleva många underbara stunder med de stora klassikerna och då med ett avväpnande inre leende utbrista: ”Jag förhastade mig i Segloratexten 2013, där jag utan eftertanke dömde ut klassisk musik som ´finkultur`.
Jag önskar Dig och Din man – ärligt och utan raljans – en fin färd på den vägen. Svenska kyrkans musikarv är oerhört viktigt och utgör en grundbult i vårt lands kulturutbud. Vi skall akta oss för att kalla den aktuella musiken för ”finkultur” utan i stället göra allt för att bredda intresset för den. Ty musikens påverkan och betydelse är enorm.
”tycker mycket om klassisk musik men jag tror vi gör Gud väldigt liten när vi stänger in hen i enbart den traditionella kyrkomusiken”
Jag håller med Emilia. Jag lyssnar ofta på klassiskt om morgnarna när jag behöver lugn o reflektion inför dagen, min första stund med Gud. Men jag behöver också rivet och energin i en riktigt bra pop eller rock-låt. Det finns ett ton av poppiga lovsånger, det gör inte gudsupplevelsen mindre, det är ibland lättare för mig att komma nära Gud i dem, när de speglar min uppväxt, eller dagens humör. Psalmboken är bra. I like the golden oldies too. Men varför begränsa oss? Gud går att lovsjunga med vilket slags ljud som helst, det är innebörden som spelar roll.
Vad säger bibeln om detta då?
1 Halleluja! Prisa Gud i hans helgedom,
prisa honom i hans makts fäste.
2 Prisa honom för hans väldiga gärningar,
prisa honom för hans stora härlighet.
3 Prisa honom med basunklang, prisa honom med psaltare och harpa.
4 Prisa honom med puka och dans, prisa honom med stränginstrument och flöjt.
5 Prisa honom med ljudande cymbaler,
prisa honom med klingande cymbaler.
6 Må allt som andas prisa HERREN! Halleluja!
Men Gud nåde den som plockar in ett trumset och en elgitarr i kyrkan, vilken hädare! eller?
Det är direkt pinsamt att detta fortfarande ska behöva diskuteras år 2013.
Bengt, tycker det verkar väldigt inskränkt av dig, hårdrocksmusik på festivaler?? Varför skulle inte sådan musik även få spelas i kyrkor?? Det finns många kristna väldigt duktiga musiker som är pop eller rockartister, är det då fel att lyssna på dem och deras musik?? Borde inte de få chansen att få sjunga och ära Gud med sin musik även i Svenska kyrkans kyrkor??
Vad gäller Haydns verk Skapelsen som du hänvisar till, den skrevs för att han ville göra något som liknande vissa verk av Händel. Händels Messias är hans sjätte verk i samma stil för att det var det som var modernt just då!
Du verkar tycka att Emilia är raljant men det är ju inget mot vad du är mot all annan musik vad det verkar som.
Avslutningsvis Bengt, läs Bibeln och se att Gud uppskattar all musik som är riktad mot Honom!!!
”Jag vill bara att fler ska få möta Gud genom musik. Inte ta bort det som finns, men lägga till det som saknas. Och kanske ska vi inte alla slåss om samma får. Utan bredda för fler. ”
Såg Bengt Olof Dike inte den frasen i Emilias text? Och vad är det han inte förstår i den texten? Det handlar alltså inte om antingen eller utan om mer.
Och vad får en människa att på ett märklig mästrande vis och rent av nedlåtande slå ner på hennes text – eller snarare på personen Emilia? Ord som lystmäte låter ju bara fel! och att bevara finkultur är inte kyrkans uppgift, utan att på olika sätt hjälpa till att skapa härliga tillfällen för Gudsmöte på olika vis. En del möter Gud på ett starkare vis när Fauré eller Bach ljuder i kyrkan. Och en del får det mötet när de lyssnar på text och musik av Tomas Andersson Wij. Är inte det Gudsmötet lika giltigt?
Och man kan nästan tro i Bengt Olofs andra inlägg att han på riktigt inte tror att Emilia går i gudstjänsten – någonsin. Det står ”i exempelvis bokstavligt möte med kyrkolokalen skall få uppleva många underbara stunder…” Hur kan man skriva så? Om en människa som han bokstavligt inte känner.
I den kyrkan jag arbetar spelas fantastisk klassisk musik – både i gudstjänsten och i högmässan. Fantastiska Requier, mässor och körkonserter. Men det kommer lika många och ofta fler människor till kyrkan när t ex Lena-Maria Klingvall besöker oss. Och då ser vi också en del ”nya” – några av dem som känner att en del av den klassiska musiken som vi oftast har, inte passar dem. Alltså fler som kommer till det vackra kyrkorummet och upplever ett möte som är andligt för dem. Är det ett ogiltigt möte? Eftersom stunden i kyrkan inte är inramat av Händel eller Britten?
En av mina kyrkomusiker älskar verkligen Bach – var med och ordnade Bach i stan i Stockholm för några år sedan. Men hon är också medveten om att alla inte älskar Bach och är med och arrangerar helt andra saker också – eftersom hon ser det som ett av hennes uppdrag – att ge bredd. Så att fler kan njuta av kyrkorummet med hjälp av toner som passar dom – men kanske inte vår kyrkomusiker.
Så fram för Bach, Händel och Wij, Winnerbäck m fl.
Benjamin och Annika,
har ni glömt att det var Emilia som – rakt på sak – dömde ut den klassiska musiken i kyrkan genom slutsatsen att det inte är kyrkans uppgift att bevara den. Min reaktion var därför tydlig: den musiken, om någon, hör verkligen hemma där. Och det borde vara hennes, er och min – och alla seriösa musikälskares – uppgift att sprida de klassiska tonerna och bredda intresset för dem. Att, som Emilia gjorde, kalla musiken ”finkultur” är varken korrekt, rätt eller respektabelt mot alla oss som älskar musiken och vill höra den i bland annat kyrkan.
Emilia får naturligtvis ha vilken musiksmak hon vill. Men att, som hon gjorde, vifta bort den från kyrkorummet till förmån för de (hård)rockstoner som ljuder från exempelvis Sweden Rock, inbjöd direkt till svar och reaktioner, som inte kan eller skall missförstås.
Emilias gudstjänstbesök har jag inte kommenterat, men jag välkomnar dem givetvis, liksom jag önskar att den nedåtgående besökstrenden i kyrkorna skall förbytas i en uppåtgående.