Ibland blir jag så stolt och glad är min kyrka, Svenska kyrkan. Ett sådant ögonblick hade jag när jag läste en separat analys av risker och möjligheter gjord av Ernst och Young i anslutning till utredningen Att färdas väl – hur Svensk kyrkan kan navigera i välfärden.

Idag är jag stolt över Svenska kyrkan

Hanna Stenström

Ibland blir jag så stolt och glad är min kyrka, Svenska kyrkan. Ett sådant ögonblick hade jag när jag läste en separat analys av risker och möjligheter gjord av Ernst och Young i anslutning till utredningen Att färdas väl – hur Svensk kyrkan kan navigera i välfärden. (SKU 2013:3) som kom i oktober. I en analys av Svenska kyrkans förutsättningar till att ta initiativ inom äldreboende nämns bland utmaningarna (engelska weaknesses) att det finns ett ”ideologiskt motstånd inom Svenska kyrkan mot att betrakta medlemmarna som kunder”.

Jag vet att Svenska kyrkan inte är fri från det tänkande från marknad och företagsvärld som dominerar också på områden av samhället där det inte hör hemma, men det finns alltså också ett ideologiskt motstånd. I en värld härjad av marknadslösningar på problem marknaden inte kan lösa och sargad av New Public Management finns det motståndsrörelser och motståndsfickor. Min gamla Svenska kyrka som genom historien varit delaktig i så mycket jag önskar aldrig funnits rymmer detta motstånd. Jag är präst i denna kyrka och det finns ögonblick när det faktiskt är riktigt härligt.

Utredningens uppdrag var att ”utreda frågan om en särskild utförarorganisation för välfärdsrelaterad verksamhet” i Svenska kyrkan. Utredaren Kerstin Alberius valde dock, med goda argument, att inte föreslå en nationell utförarorganisation. I stället föreslås skapandet av en samverkansorganisation mellan lokala välfärdsrelaterade verksamheter i Svenska kyrkan eller med nära relation till Svenska kyrkan. Jag är själv inte färdig med vad jag anser om utredningen i helhet men vill rikta uppmärksamheten mot en aspekt av vad den lämnar öppet.

Svenska kyrkans roller i välfärden kan vara ”röstbärare och påverkansaktör,… utförare av välfärdstjänster och … samverkanspart.” Samma kan sägas om många organisationer. Som jag förstår det håller Alberius fast vid att hennes uppgift inte är att vara profet utan att utreda förutsättningar, möjligheter och svårigheter relaterade till rollerna ”utförare och samverkanspart” inom ramen för det samhälle vi nu har. Detta behövs för en realistisk diskussion som kan leda till välgrundade och genomförbara beslut. När hon reflekterar över rollen som ”röstbärare och påverkansaktör” ger hon den tillbaka till Svenska kyrkan. Den tänkta samverkansorganisationen kan dock samla kunskap om exempelvis förändringar i välfärden som får negativa följder för människor. Utifrån den kunskapen kan Svenska kyrkan agera som röstbärare och påverkansaktör.

Diskussionen om hur röstbärarrollen ska utföras och vad rösten ska säga måste därför fortsätta. Utredningen visar vad Svenska kyrkan, lokalt och genom rikstäckande samarbeten mellan lokala aktörer, kan göra inom ramen för det samhälle vi nu har. Uppgiften att ställa frågor om vilket samhälle vi vill ha får vi andra nu fortsätta ta upp, också inom Svenska kyrkan. Hur kan motståndet mot att se medlemmarna som kunder mer uttryckligt och synligt bli del av det växande motståndet mot att se oss alla som kunder på en marknad, inte medborgare och människor i ett samhälle?

Kommentarsfältet är stängt.