Det globala samhället präglas allt mer av inflytandet från religiösa världsbilder där rationellt grundade beslut inte alltid anses nödvändiga. Men också sekulära samhällsorganisationer har allt mer kommit att styras av beslut som inte är grundade på evidensbaserad kunskap. Det står klart när man betraktar den ekonomiska vetenskapens experimentartade försök att avreglera den globala ekonomin. Det är trosföreställningar om ”marknaden” och teorier om ”jämvikt” som styr trots att de för länge sedan tappat sin trovärdighet.
De fundamentalistiska och fascistiska värderingar som samtidigt breder ut sig är ett tecken på avsaknaden av ett gemensamt språk som kan avvisa destruktiva världsbilder. Det behövs ett gemensamt religiöst och sekulärt språk som försvarar det öppna samhället. Det är inte fruktbart att bara avvisa religiösa företeelser som en arkaisk relikt från förmoderna kulturer. Inte heller kan vi acceptera religiöst grundat förtryck av grupper eller enskilda samhällsmedborgare. Vad som krävs av oss är en gemensam attityd till kunskap som självkritiskt erkänner det sekulära förnuftets gränser utan att ge upp strävan att finna ett gemensamt demokratiskt förnuftsbruk.
Försvaret av det öppna samhället förutsätter en demokratisk medborgaranda. Den kan vi åstadkomma enbart genom komplementära processer där religiösa och sekulära grupper respekterar varandras sanningssökande. I detta perspektiv är det sorgligt när Lena Andersson i en av de största dagstidningarna avvisar den moderna teologins sanningssökande som ”tankelättja”. Hon bemöter sedan Ann Heberleins försvar av en kontextuell teologi vars tolkning sker i ljuset av naturvetenskapliga världsbilder, med glåpord. Denna oförmåga till respekt är ett uttryck för att hon släpar på ett kunskapsteoretiskt arv som för länge sedan är passerat.
Den hårda naturalism som hon företräder kunde förbigås med en axelryckning om den inte också var en del av motsättningen inom det moderna civilsamhället där den andra delen består av det växande politiska inflytandet från religiös fundamentalism. Tillsammans bildar de en motsättning som förvandlad till politisk kraft utgör ett hot mot den liberala demokratin.
Hotet mot det öppna samhället och demokratins förutsättningar kräver av både religiösa och sekulära företrädare ett reflexivt övervinnande av det egna tolkningsföreträdet. Behovet av en samsyn för att tillsammans avvisa totalitära världsbilder måste få vara vägledande i den aktuella livsåskådningsdebatten.
Sekulära världsbilder är lika lite som religiösa världsbilder tillräckliga beskrivningar av den värld som är vår värld. Att erkänna den egna världsbildens begränsningar är inte kunskapsfientligt. Filosofen Jürgen Habermas beskriver ett sådant erkännande som en ”mjuk naturalism”. ”Enligt denna uppfattning är allt, och endast det, ”reellt” som kan framställas i sanna utsagor. Men realiteten är inte uttömd med totaliteten av de partiellt begränsade utsagor som enligt dagens måttstockar räknas som sanna empiriska utsagor”
I det globala samhälle där religiösa rörelser spelar en allt större roll är möjligheten att finna en gemensam plattform för religiösa och sekulära världsbilder en viktig förutsättning för ett demokratiskt samhällsbygge. Jürgen Habermas mjuka naturalism är ett sådant lovvärt försök. Det kräver av oss en förmåga till igenkännande av bärande element i det som kan bli parallella världsbilder.
Man skulle kunna räkna antal ”glåpord” Ann Heberlein använde i sin artikel och jämföra det med det antalet Lena Andersson använde i sitt svar.
Det är den empiriska (sekulära) metoden för kunskapssökande. Den tror jag de flesta förstår.
Vilken metod använde Carlsson, när han bortsåg från Heberleins ”glåpord”, men avfärdade Anderssons svar med ett ”Hon bemöter sedan Ann Heberlein […] med glåpord”?
Var detta den religiösa metoden? I så fall behöver jag inte lära mig den.
Det är inte antalet glåpord som avgör sanningsfrågan mellan sekulära och religiösa världsbilder. Att erkänna den egna världsbildens begränsningar öppnar för det som kan utgöra grunden för en samsyn i en humanitär kamp mot totalitära världsbilder. För att möta hoten från den ekonomiska krisens och klimatförändringarnas förändring av levnadsvillkoren för stora delar av mänskligheten, krävs en samsyn som går utöver den egna världsbildens begränsningar. Det behöver vi lära oss Ulf.
Varje övergripande världsbild är till sin karaktär en trosåskådning, sedan må den kalla sig sekulär eller vetenskaplig hur mycket som helst. Detta är egentligen elementärt, men inte förstått av dagens materialistiska och ateistiska fundamentalister. Vetenskapen sysslar med evidensfrågor ”i smått”, skulle man lite tillspetsat kunna uttrycka det. Det är ett stort problem att en majoritet av den s.k. intelligentian i det moderna samhället övergett de religiösa ”arenorna” och därmed lämnat fältet fritt fram för allsköns vidskeplighet och primitiv auktoritetstro inom de religiösa organisationerna.
Arne Carlsson! Jag är ledsen, men jag förstod inte ett dugg av ditt svar till Ulf Gustafsson. Är det jag som är ointelligent eller var det filosofiskt snömos du skrev??
Vetenskapen är begränsad i sin förmåga att förklara världen, det bestrider ingen med förståndet i behåll. Men det är faktiskt inget argument för att religionen skulle ha något substantiellt att tillföra, lika lite som det är ett argument för att astrologi, alkemi eller önsketänkande skulle ha något att tillföra.
Det misstag ni gör hela tiden är att inte se att religionen värderas på sina egna meriter. Att basera hela sin argumentation på vetenskapens tillkortakommanden är inget argument alls.
Det är här Lena Anderssons kritik är så viktig, för den siktar in sig just på religionen i sig självt. Finns det något av substans där inne som är värt att ta vara på? Möjligen, men i det moln av o-förklaring som de postmoderna teologerna sysslar med så går det inte att utskilja någonting mer än förvirring.
Arne, det överraskar mig att du i din kommentar skriver att det inte är antalet glåpord avgör sanningsfrågan. Överraskningen beror på att du i din text endast brydde dig om att det fanns glåpord Lena Anderssons text och inte brydde dig om något annat.
Det som överraskar mig mest är dock att i ett inlägg vars grundsats är god (fascistiska och fundamentalistiska värderingar måste motverkas), så väljer du att lyfta fram Lena Andersson som ett betydelsefullt hinder för detta.
Det ”gemensamma språket” (jag kan gissa vad du menar med detta, men är det verkligen nödvändigt att uttrycka sig så att läsarna måste gissa?) saknas även inom Svenska kyrkan.
Jag tror ett minst lika stort problem (som Lena Andersson) för att uppnå det du efterfrågar är att frågan inte uttrycks klart och förståeligt på det gemensamma språk vi har.
Jag hade många flera frågor:
http://humanistbloggen.blogspot.se/2013/11/otydligt-sprak-ger-upphov-till-fler.html
Patrik: Jag är inte ute efter att förkasta eller försvara religiösa företeelser men vill undersöka de kognitiva förutsättningarna för en gemensam front mot totalitära ideologier som hotar sammanhållningen omkring omistliga humanitära värden.
Religion ska inte värderas utifrån luckorna i vetenskapens begränsade förklaringsförmåga. Det förvisar religionen enbart till det inom naturvetenskapen ännu oförklarades livsområde. I en sådan kontext skulle religionsfrågorna enbart utgöra ett metodproblem inom naturvetenskapen. Religionsfrågan kommer aldrig att vara hur världen är utan att den är. Om det finns en substans där inne i religionens kärna att ta vara på måste den troende själv svara på, den troende som bygger hela sin existens på tron. Den sanna tron är inte doktrinära påståenden om världen utan framförallt en energikälla ur vilken den troende hämtar kraft för att utforma sitt liv. Det som Augustinus talar om som ”fides qua creditur” det varigenom vi tror. Det kanske är där vi kan finna ett gemensamt språk mellan religiösa och sekulära livstolkningar. Inte för att besvara frågor till vilka det inte finns svar, men för att tillsammans bygga en mur mot destruktiva ideologier.
Väldigt bra artikel måste jag bara skriva.
Lite förvånad om jag skall vara ärlig utan att vara oartig.
En högre nivå än man brukar läsa hör tänkte jag spontant. Trodde iofs att det skulle handla om språk mer specifikt men tji fick jag där. Kommer det i nästa artikel kanske? Ja, det behövs ett nytt språk. Låt mig ge ett kort konkret exempel: naturresurs
Det bär en denotation om att naturen är en resurs som vi kan hämta saker från och inte en helhet som vi är självklar del av.
Den nya värld du beskriver behöver informeras med ett nytt språk, ja. Troligen mer konkret än vad du avsåg?
Tack oavsett för en bra artikel.
Tack Ulf för ditt engagerade och respektfulla inlägg som svar på min efterlysning av ett gemensamt språk för troende och sekulära. Först vill jag be dig om ursäkt för att jag missuppfattade ditt första inlägg. Jag uppfattade det som ett rent retoriskt försvar av Lena Andersons polemiska fördömanden när hon kallade Antje Jackeléns teologi för tankelättja. Jag förstår nu att du i lika hög grad ville visa på Ann Heberleins debatteknik som visade bristande respekt för det sekulära rationella sanningssökandet. Vi kan vara överens om att när Heberlein beskriver ateisters syn på kristna i generellt negativa termer är detta ”glåpords-polemik” i lika hög grad som Andersons. Jag söker i motsats till detta en öppen dialog mellan sekulära och religiösa världsbilder som gör rättvisa åt människans inneboende strävan efter en sammanhängande uppfattning om verkligheten.
Utan att göra anspråk på att kunna svara på alla dina berättigade frågor, vill jag antyda i vilken riktning jag tror att vi har möjlighet att finna den gemensamma plattform vi behöver för att försvara det öppna demokratiska samhället.
Vad som krävs av oss är en gemensam attityd till kunskap som självkritiskt erkänner det sekulära förnuftets gränser, det vill säga den evidensbaserade kunskapens gränser. Allt vad som sägs därutöver prövar vi utifrån andra erfarenheter än naturvetenskapliga värderingar. Sekulära världsbilder är lika lite som religiösa världsbilder tillräckliga beskrivningar av den värld som är vår värld.
Från denna gemensamma utgångspunkt är jag övertygad om att jag skulle ha lättare att komma överens med dig om ett klart avståndstagande från antisemitism än jag skulle ha i en dialog med en identitetskristen fundamentalist. Det samma skulle gälla om vi skulle tvingas ta ställning till rasistisk förföljelse av romer eller en fortsatt ekonomisk utveckling som skulle kräva en totalitär samhällsorganisation.
Den gemensamma fienden är fundamentalism och antiintellektualism som utestänger kritisk prövning. Den gemensamma utgångspunkten är evidensbaserad naturvetenskap och en ömsesidig respekt för religiösa och sekulära världsbilder i ett gemensamt sökande efter ett demokratiskt förnuftsbruk.
Tack Henrik Larsson, din reflektion om språk gäller i hög grad också religiöst språkbruk som ofta rymmer inte bara en berättelse utan också en tolkning av världen. Vi har säkert anledning att återkomma om språket.
Jag tycker det är väldigt vällovligt att försöka skapa en front mot destruktiva ideologier. Men Arne Carlssons sätt att rikta sin kritik får mig att känna stor osäkerhet kring syfte och drivkrafter. Jag tycker att Ulf Gustafsson slår huvudet på spiken när han skriver: ”Det ”gemensamma språket” …… saknas även inom Svenska kyrkan.” Om man har följt de senaste veckornas debatt kring Antje Jackelén och hennes mått av trohet mot bekännelse och tradition så blir just det Ulf skriver så uppenbart. Det saknas ett fungerande gemensamt språk för den inomkyrkliga och inomkristna diskussionen om vad som utgör kärnan i kristen tro. Och det gör att olikheterna blir väldigt laddade och gärna åtföljda av nedlåtenhet och invektiv. Arne Carlsson låtsas som att denna laddade inomkristna språkförbistring inte existerar. Ibland verkar det som att den mest gångbara sammanhållande kristna bekännelsen idag, dock med undatag som t.ex. Annika Borg, är att man tycker väldigt illa om ”nyateisterna”, Humanisterna, Christer Sturmark och Lena Andersson. Med sin ledare inordnar sig Arne Carlsson i denna moderna bekännelsetradition. Det är lite magert! Jag har utvecklat lite av min syn på denna inomkristna språkförbistringen i en blogg för ett par veckor sedan. ”Nr 52. Två trosparadigm?! Om debatten kring Antje Jackelén”. Jag utvecklar där några tankar om två i grunden oförenliga ”trosparadigm” som ställer till problem och skapar en tystnadens kultur inom kyrkan.
Länk: http://gustafsvideoblogg.wordpress.com/2013/10/19/nr-52-tva-trosparadigm-apropa-debatten-kring-antje-jackelen/
”Den sanna tron är inte doktrinära påståenden om världen utan framförallt en energikälla ur vilken den troende hämtar kraft för att utforma sitt liv. Det som Augustinus talar om som ”fides qua creditur” det varigenom vi tror. Det kanske är där vi kan finna ett gemensamt språk mellan religiösa och sekulära livstolkningar.”
Nu är jag inte med. Skulle vi hitta ett gemensamt språk i den sanna tron – ”en energikälla ur vilken den troende hämtar kraft för att utforma sitt liv”. Jag tror att icke troende ganska ofta har svårt att hitta något i den sanna tron.
Huvuduppgiften för en ”sant troende” är inte att förklara eller beskriva den fysiskt existerande verkligheten utan att efter bästa förmåga försöka leva och verka ”rättskaffens” i den konkreta verkligheten här och nu. Vetenskapen kan inte definiera vad ett sådant liv innebär, det tillhör religionernas, trosåskådningarnas och de politiska ideologiernas område. Olika religioner och olika traditioner använder sig av olika metoder för att försöka åstadkomma ett ”sant” liv. Som kristen vill man självfallet använda sig av Jesu ”metod”, men det betyder inte att andra metoder (exempelvis Islams ”metod”, Buddhas ”metod”, sekulära humanisters metod etc.) automatiskt är ”felaktiga” och/eller negativa.
Patrik: Risken för att vi skulle förstå varandra kanske inte är så stor. Men jag är övertygad om att den skulle öka om vi lämnade de metafysiska världarna och granskade det varigenom vi tror, den erfarenhet som gör att jag tror, en erfarenhet som jag kan känna igen i judars och muslimers utsagor och som kan utgöra ett steg mot förståelse av den andre och ett steg närmare en gemensam världsbild.Kanske inte helt olikt det som utgör kraftkällan i ditt liv.Bara du vet.
Carl Gustav Olsson. Visst finns det grupper inom kyrkan som känner sig marginaliserade och därför blir något av ”trosterrorister” som hoppar på teologer som de inte godkänner och ”bloggar ned” dem med sina krav på entydiga svar. Du har rätt väl fångat upp den motsättningen med dina två trosparadigm men det är bara de själva och den fundamentalistiskt inriktade Dagen som ger denna diskussion en kyrkosplittrande makt. Det teologiska underlaget är tunt i deras påhopp men i den internationella teologin finns en kyrka där det är så mycket högre i tak när den ska sjunga Herrens lov.
Dagens Seglora vill ge utrymme för denna mångfald av teologi som inte är ute efter att korrekturläsa andras teologier men lyssna in mångfalden för att bättre förstå Guds rikedom. Här finns feministisk teologi, religionsdialog, ekoteologi, befrielseteologi, Gud i postmodern filosofi och postmodern experimentell teologi, en mångfald av röster som fantasifullt och djärvt söker Guds vilja i tiden. Det handlar inte om att överge traditionens skrifter men en omvärdering av teologins lojalitetsförhållanden till sitt eget kristna arv och modet att följa med på en resa där skapelsen vidgar sig till ett hisnande kosmos och naturvetenskapen ger oss en lika fantastisk resa in i dess minsta beståndsdelar.
Med detta tror jag vi får avsluta denna tråd av intressanta kommentarer och återkomma till många av de ställda frågorna med nya perspektiv i Dagens Seglora.
Varför inte avsluta med ett citat av just Lena Andersson:
”Det är svårt att debattera med religiösa om religion. Det finns en punkt där man fastnar, där banala överenskommelser om naturlagarna (som även religiösa erkänner i sitt dagliga liv) upphör att gälla, där orimligheterna staplas på varandra utan att den religiösa noterar dem som orimligheter – en punkt där själva språket ger vika. En punkt, kort sagt, där det blir tro.
Jag föreställer mig denna punkt som kanten på en trampolin. Gränsen är skarp. På trampolinen gäller samma naturlagar, logik och sannolikhet för alla. Men så når den religiöse kanten och dyker ner i ett helt annat tankesystem än han nyss befann sig i, och väljer att simma runt i ett oregerligt idéhav där ingen brist på logik är för stor, ingen orimlighet för skriande. Tvärtom, ju mindre allt hänger ihop logiskt desto mer visar det på Guds »ofattbara storhet«.
När ateisten påpekar omöjligheten i alltsammans är det denna omöjlighet som berättar att det är Gud och ingen annan vi talar om. Ja, och där stannar alla samtal.”
Vi hade satt streck i debatten men för att du inte ska ta det som en bekräftelse på din för länge sedan passerade position så låter vi den komma in. Samtidigt kan jag bara konstatera att det du säger var utgångspunkten för hela samtalet och inte slutpunkten.
Alltså för att använda ditt bildspråk ”På trampolinen gäller samma naturlagar, logik och sannolikhet för alla” även om vi måste erkänna att gränsen blivit mindre knivskarp så finns det grund för en samstämmighet. Hur orimligt du än tycker att det är så är också din egen ”tro” och ”världsbild” ett bygge utanför trampolinen och det är där vi kan kräva av både religiösa och sekulära företrädare ett reflexivt övervinnande av det egna tolkningsföreträdet. Behovet av en samsyn för att tillsammans avvisa totalitära världsbilder måste få vara vägledande i den aktuella livsåskådningsdebatten. Jag söker en överlappande koncensus mellan sekulära och religiösa världsbilder som kan vara grund för försvaret av ett öppet samhälle där inte språket ger vika. Där kan samtalet fortsätta men på annan plats än i denna tråd.