Också i en modern stad finns stråk av vildmark. Det förra sekelskiftets Stockholm var inget undantag.

”Öknen och ödemarken skall lustig vara”

Rebecka Lennartsson

Också i en modern stad finns stråk av vildmark. Det förra sekelskiftets Stockholm var inget undantag. Utanför tullarna var marken vildmarkskrum och på malmarna växte kåkstäder upp. Överbefolkningen var ett gissel. Intimiteten och den dåliga luften antogs elda upp sinnlighet hos både män och kvinnor. Omoralen hos stadens miserabla var ständigt på tapeten.

För bättre bemedlade framstod de lusbemängda delarna av staden som en främmande värld. För män kunde de vara en äventyrlig terra inkognita att utforska. För en kvinna var det förknippat med skam och fara. Men då som nu fanns människor som riskerade både liv och lem och anseende för den goda saken. Från mitten av 1800-talet växte en räddningsrörelse fram, som motkraft till de fördärvelser som storstadslivet frambesvärjde, inte sällan under kvinnlig ledning och med anknytning till både kvinnorörelsen och sedlighetskampen.

En av alla dessa kvinnor var Elsa Borg. 1876 startade hon ett bibelkvinnohem i Vita bergen. Öknen och ödemarken skall lustig vara stod det textat på en lapp på räddningsstationens vägg. Med mildhet och styrka skulle kvinnorna driva den onde från traktens håligheter.

I boken Ansikte mot ansikte (2004) undersöker historikern Anna Jansdotter räddningsrörelsen som ägnade sig åt prostitutionen. Räddningskvinnorna bidrog enligt Jansdotter till att skapa den prostituerade kvinnan som den Andra, som den borgerliga, dygdiga kvinnans antites. Dubbelheten i räddningsarbetet blir tydlig i det brevmaterial som Jansdotter använder: En brevväxling mellan räddningskvinnan Louise Fryxell och Lovisa K, som var reglementerad i Stockholm 1892 till 1907.

Brevväxlingen präglas av ömsesidigt beroende, av maktkamp, förödmjukelse och förveckling, men också av tillgivenhet och tillförsikt. I räddningsprojektet möttes två viljor, två klasser och två kulturer – ja, två världar, om man så vill – bitvis oförenliga, men bitvis också genomsyrade av obändig tro på mötets möjligheter. Kvinnornas olika syn på frihet och på synd, på Gud och på varandra berättar mycket om den tid de levde i – men väcker också tidlösa och allmänmänskliga frågor om frihet och kärlek.

Så länge de borgerliga fruarna ägnade sig åt välgörenhetsinsamlingar och föregick som goda exempel på dygd och värdighet gick det an. Det som fick såväl etablissemang som folk i gemen att skruva på sig var de uppenbara mötena med synden. En förutsättning för kvinnans moraliska överhet var att hon hölls avskild från synd och sedeslöshet. Räddningskvinnornas beröring med smutsen och lasten väckte olust hos dem som ville behålla kvinnosläktet kvinnligt – och de var många.

Jag vill hävda att räddningsverksamheten besatt en banbrytande potential just därför att den innefattade en inkluderande princip. I många andra samtida beskrivningar framstod den prostituerade just såsom den Andra. Hon tillskrevs alla de egenskaper som borgerskapet ville avhända sig: girighet, likgiltighet, sexuell lössläppthet och moralisk slapphet.

De prostituerade liknades vid mögel, cancersvulster, avfall, dypölar. I ett samhälle som betraktade kvinnor som sålde sex som en annan art, var dessa ”räddare” i stort sett de enda som hävdade att de här kvinnorna egentligen inte var annorlunda. De tillhörde inte någon särskild sort, de var inte predestinerade att falla. De var inte i grunden mer sexuella, djuriska eller manhaftiga än de respektabla fruarna och döttrarna. Kvinnan var alltid kvinna, oavsett klasstillhörighet. Det är en historia värd att minnas.

Kommentarsfältet är stängt.