Begränsande attityder kan drabba både en själv och andra. De kan ibland bara motas genom en kärleksfull och tillåtande attityd. Det går att bottna i en kärlek som löser nya problem i livet genom ännu mera kärlek, skriver Anders Jonåker.
Jämngammal med Thomas Di Leva blev jag nyfiken på helgens DN gratulation. Jag får nog erkänna att jag alltid haft någon slags motsägelsefull beundran för denne säregna artist. Och livsfilosof måste man tillägga.
Som teolog har det varit svårt att svälja new age-färgerna, men vaddå? Vem är jag att påstå något säreget? Jo det gör jag gärna! Men trygghet i det egna kan ge utrymme för annan fascination tänker jag generellt, och kommer det något om Di Leva, nog gluttar jag lite i smyg. Säga vad man vill, det finns strofer hos kärleksprofeten som håller i längden.
Jag fastnade för slutklämmen i gratulationen där Di Leva själv tar till orda: Främlingsfientlighet är också den form som uppstår när alla står på sin sida och säger att det är jag som har rätt och ni som har fel i olika sakfrågor, istället för att försöka förstå varandra och ta reda på mer om den andres ståndpunkter och livsupplevelser.
Först förstod jag inte varför, men det var något i det där som plötsligt bottnade. Något som påminner om delande. Kanske delat utrymme, delad plats. Att ge varandra utrymme och att det generellt är en god hållning. Att låta den andre tala till punkt. För att det faktiskt kan förändra min syn, min kunskap och även fördomar om den andre. Att inte ge omedelbar respons men plats för tystnad och därefter tillit. Som i sig ger utrymme för kritik och något konstruktivt.
Det anknöt till något jag kände igen långt tillbaka i mitt numera 50-åriga liv. Kanske delade vi om än gradvis en liknande botten? Viljan att förstå och bli accepterad av den andre. I grundskolan var det ont om det utrymmet. Nu skall jag på en gång erkänna att om han hade klänning även då, så är det inte längre någon gradskillnad. Då är det olika världar.
Men något kan kanske ändå kännas igen. För mig kunde det handla om svårigheten i att ställa frågor i klassrummet utan att bli uttittad eller fnissad åt. Särskilt gällde det religionsundervisningen. Men detta viktades med att jag lyckades så bra i idrotten att en kompis tillslut en gång undrade om ”man möjligtvis skulle bli en kristen.”
Tillbaka till klassrummet så rymdes inte mina frågor och synpunkter. Till slut tystnade de. Motvilligt. När jag långt senare hade min första konfirmationsklass öppnade jag: ”Här behöver ni inte stå för det ni tycker. Alla frågor är tillåtna, ingen är för dum att ställa, allt måste tillåtas att vända på och man kan faktiskt ändra sig på en gång om så behövs.”
Ja, hur skall man annars få tillfälle att förstå varandra, om inte allt kan sägas? Om det så bara är en enda som säger det.
Liknande tankar svävar kort förbi om demokratins ansvar för minoriteten (Rosenbergs krönika i God morgon världen) och lite mer svårsmält men ändå också USA:s budgetproblem (som kan tolkas som en konstitutionell vinning om den andres rätt). Ja, kamp och diskussioner kan i klassrum, arbetsplatser och politik bli tufft.
Eller med tonårsdöttrar. Då försöker jag påminna mig orden om att det ibland är bättre att vinna en vän istället för en debatt. Eller som SkåGustav uttryckte det ute på Färingsö där jag är uppväxt: När inte kärleken räcker till måste man idiotälska. Det är lite som Di Leva, som berättar om hur publiken kunde kasta sten. Efter ett år eller två slutade det. ”Efter det är det bara kramar som får plats.”