Mia Engberg har gjort film sedan mitten av 90-talet och hon är i all tysthet en av våra modigaste regissörer. Hon kommer från punken, politiken och queervärlden – utforskar subkulturer med en agenda som alltid är hennes egen.

Punken danar och minnet bedrar

Ylva Liljeholm

Mia Engberg har gjort film sedan mitten av 90-talet och hon är i all tysthet en av våra modigaste regissörer. Hon kommer från punken, politiken och queervärlden – utforskar subkulturer med en agenda som alltid är hennes egen.

Några filmografiska hållpunkter: I ”The stars we are” (en så vacker titel) från 1998 följer vi Kalle som är HIV-smittad och rullstolsbunden och hans samtal med sin vänner om rasism, homofobi och döden. ”165 Hässelby” handlar om människor i miljonprogramsområdet där Mia själv växte upp. ”Dirty diaries” var en samling porngrafiska kortfilmer med feministiskt perspektiv som väckte mycket debatt, inte minst för att den fick stöd av Svenska filminstitutet. Och nu senast en helomvändning in mot sig själv och sina egna minnen i ”Belleville baby” – en slags dokumentärhybrid som tar avstamp i ett telefonsamtal från en gammal kärlek.

Vincent som ringer från Paris återvänder till Mias liv lika plötsligt som han försvann en gång. Det visar sig att han just kommit ut från fängelset. Han behöver prata med henne för att minnas. För båda var det de hade då unikt och starkt. Men de minns inte samma saker. Och ju fler samtalen blir, desto tydligare blir de har olika syften med den fortsatta kontakten. Mia vill göra en film. Vincent motsätter sig det – kallar henne kolonisatör. I ”Belleville baby” görs istället dialogen av Mia och en skådespelare. Hennes anteckningar, rentvättade från det alltför privata, utgör grunden, fotomaterialet är delvis nytaget delvis gammalt. Bilder på havet där vågorna rullar mot bara fötter, människor i rörelser diffusa som i en dröm, Vincent när han rakar sig, De bilderna tog Mia som en övning för filmskolan hon just kommit in på, för övrigt de enda bilderna på honom som hon har kvar. Redan då, när de är som närmast varandra, är de på väg mot olika håll. Hon rör sig från punken in mot kulturvärlden. Han, med en bakgrund i en annan världsdel, fastnar i en redan påbörjad kriminalitet.

Vad är verklighet? Det vi har upplevt filtrerat genom våra minnen. Summan blir bräckliga korn av sanning som dessutom förändras med tiden. När vi går vidare i livet förändras även våra minnen. Samtidigt som minnen som gör oss till de vi är, formar våra personer. I ”Belleville baby” blir detta så tydligt. Hon minns särskilt en stund i vindsvåningen i Paris. Då de var som ett. Han minns något helt annat. En promenad? Och blir uppriktigt förvånad hon inte kommer ihåg den.

Det är såna scener som gör filmen stor och allmängiltig. De där ögonblicken i en människas liv när allt för en stund var helt och harmoniskt. Vi känner till dem, har alla haft vår stund i vindsvåningen eller på promenaden. Men den vi var tillsammans med just då har troligen en annan stund som hen vårdar. Lite sorgligt är det.

”Belleville baby” vore inte en film av Mia Engberg om den inte också hade en politisk vinkel. Klassperspektivet finns där. Vissa människor är hopplöst dömda på förhand och även om alla har ett val så kostar det mer för andra att välja bort det som är destruktivt.

Hela berättelsen är inramad i myten om Orfeus och Eurydike. Orfeus som ska få hämta sin älskade från underjorden mot att han inte tittar på henne förrän de är ovan jord. Han klarar det inte och hon försvinner för alltid. Man kan inte rädda någon med kärlek. Men kanske kan samtalen hjälpa Vincent att återskapa sina minnen och därmed sig själv? Få hjälp att plocka fram det som är gott och sant i honom.

Mia Engberg är uppväxt med punken och trots att hon idag lever (typ) Svensson-liv med man och barn så lyser det där punkigt kreativa och egensinniga igenom. Samtidigt som hon enligt egen utsago hämtar alltmer inspiration från konsten och kulturen. Jag tror att hon helt enkelt gör det hon behöver göra, utan att snegla på trender, och hämtar det som krävs både från det etablerade och det anarkistiska. ”Belleville baby” skulle kunna ha blivit en introvert och självbespeglande (och paratiserande) dokumentär. Istället är den allmängiltig, vacker och gränsöverskridande berättelse om politik, minnen, kärlek och berättande.

1 kommentar på “Punken danar och minnet bedrar

  1. John Nilsson skriver:

    Om avvikelsen från ämnet tillåts:

    Nämnda film vet jag just ingenting om, men här är en bra låt från ”tiden det begav sig” (som dock säkert är helt förkastlig textmässigt ur ett jämställdistiskt och mansrättsligt perspektiv – titeln till trots). Kan inte hjälpa att jag gillar den. Här är Gloria mundi i ”I like some men”:

    http://www.youtube.com/watch?v=iZYDIP8dy6g

    Någon som hör hela texten – eller har den tillgänglig på annat sätt? Kan själv inte hitta den på nätet.