Vi lever i en konspiratorisk tid, en nationalistisk och separatistisk tid. Det sanslösa våldet i mellanöstern är en spegling av det monomana hatet i Europa.

Brutal nynationalism en utmaning för den kristna kyrkan

Bo Nylund

Vi lever i en konspiratorisk tid, en nationalistisk och separatistisk tid. Det sanslösa våldet i mellanöstern är en spegling av det monomana hatet i Europa. Den kristna kyrkans utmaning i denna tid är att vara motkraft, ge fördjupad insikt i vår historia och överbrygga människornas främlingskap, skriver Bo Nylund.

Vi lever i en tid då konspiratoriskt tänkande frodas. Det brukar bli så när omvärlden känns skakig och inlärda kartor inte längre verkar stämma med den verklighet man upplever. I sådana tider minskar också människors tillit till det offentliga samhället och till dem som styr och förvaltar det. En vag oro över att ”alla ljuger för oss” vinner spridning.

Konspirationsföreställningar kan bli helt omåttliga och livsfarliga. Tanken att dolda och illasinnade makter styr bakom kulisserna och förbereder det egna folkets undergång är inte ovanlig i vår nutida värld. Troligen tas sådana tankar på fullt allvar enbart i mindre kretsar i vårt Sverige men onekligen kan man möta dem även här.

Hårda, ofta brutala, nationalistiska rörelser vinner anslutning i land efter land i Europa. Det rör sig inte längre om småpartier i marginalen. Här vilar hela ideologin ofta på ett konspirationstänkande. Tecken på antisemitism ökar, särskilt i Central- och Östeuropa, märkligt nog även i länder vars judar till allra största delen utrotades av nazisterna. Det bevisligen helt igenom falska dokumentet ”Sions vises protokoll”, spökar fortfarande i den digitala världen och tycks förstås som sanning av obotfärdiga antisemiter.

Islam föreställs i dag även av många svenskar som en hotfull makt som inriktar sig på att ta över Europa och förgöra vår västerländska kultur. En ”smygislamisering” pågår som maktetablissemangen och ”de politiskt korrekta” vägrar att inse. Ibland tänker man sig att det finns en genomtänkt strategi från islamiskt håll. Andra, till exempel sverigedemokraterna talar, i varje fall inom offentligheten, i försiktigare termer. De hävdar att islam till sitt väsen är helt oförenlig med ”svenskheten”, en kultur på gammal kristen grund och med en särskild svensk profil. Mångkultur uppfattas leda till samhällsupplösning, varför invandringen framställs som det övergripande stora hotet mot vårt land.

Den som dagligen möter flyktingar och invandrade från länder där islam är den största religionen, drar ganska snart en slutsats: Dessa människor är – på gott och ont – samma skröplige ”Adams barn” som vi alla. Hos dem finns hela det spektrum av individuella särdrag som bland människor överhuvudtaget. De unga människor med ursprung i muslimska länder som kommit till Sverige har – på gott och ont – påverkats mycket mer av oss som är rotade i landet från början, än vi har låtit oss påverkas av dem. Så många gånger har man kunnat höra dessa ungdomar säga: ”Det finns mycket mer islam i Sverige än i mitt förra land fastän där bodde nästan enbart muslimer.” Med islam avser de då att skola och sjukvård är till för alla och att det nya landet är mycket fredligare än det gamla. Förverkligandet av islam är enligt deras sätt att tänka ett jämlikt välfärdssamhälle. En finländsk sociolog myntade för några år sedan en lustig term, ”sosse-islam” i sin undersökning av muslimska attityder i Sverige.

I Mellersta Östern och Centralasien finns i vår tid motsvarigheter till den människoföraktande fascism/nazism eller den lika frånstötande Leninism/Stalinism som drabbade Europas folk så hårt under 1900-talet. Nu löper Wahhabister, Talibaner och andra ”jihadister” amok i en desperat strävan att likrikta folken och fysiskt förinta de ”orena” som inte stämmer in i deras hatiska budskap eller är besmittade av ”utländska” tankar. De talar i islams namn men har större likhet med våldsideologierna i Europa än med vanlig, balanserad muslimsk tro. Det inom islamisk etik så centrala begreppet adalah känner dessa rigida krigare knappast till. Några moralfilosofer finns ju inte i deras led, knappast heller några teologer. Adalah rymmer en övergripande princip för moraltolkningen: De medel man använder måste vara i samklang med det mål man eftersträvar. Man kan inte åstadkomma fred genom krig. Man kan inte värna om livet genom att utöva dödliga terrordåd. Man kan inte uppnå en framtida demokrati genom att etablera diktatur nu. Att skilja mål och medel från varandra är att hänge sig åt en ohelig lögn. Då visar man genom sin gärning att man i grunden inte tror på det mål man säger sig eftersträva.

Att uppfatta dessa extremister som representativa för islam är sanslöst. Det är huvudsakligen muslimer som drabbas av deras terrordåd. Tusentals människor har också dödats av extremistisk terror i Europa under det senaste halvseklet. Men den terror de drabbats av har huvudsakligen utgått från ”inhemska” terrororganisationer, till exempel IRA, ETA och Ustasja. Men ingen skulle vilja påstå att dessa är representativa företrädare för kristendomen, även om de då och då försökt hissa kristen flagg och inte ogärna visar ett kors i sin logga.

Den kristna kyrka som känner ansvar för sin samtid står inför en stor utmaning. Växande grupper dras till antihumana grupper som i både språk och praktik vänder sig bort från det gemensamt mänskliga och monomant traderar ett måttlöst konspirativt tänkande. De hatbudskap som sprids över nätet och där de extrema nynationalistiska och nynazistiska grupperna triggar varandra är farliga.
De kristna kyrkorna bör och kan bli en viktig motkraft till dessa farliga rörelser i tiden. Det måste ske i medvetenhet om de mörka inslagen i deras egen historia. Även kyrkan måste göra bot och bättring om den vill förbli trovärdig.

Svenska kyrkans ignorans inför romernas elände har den delat med den svenska staten under århundraden. De har tigit och vänt bort blicken tillsammans. Den antisemitism i rasistisk mening
som vällde fram under 1800-talets senare del, hade föregåtts av en kristen antijudaism, enligt vilken den judiska tron vilade på ett fundamentalt judiskt missförstånd. De har inte förstått att
Guds förbund med Israel upphävdes av vår Herre när det nya förbundet instiftades den första skärtorsdagens kväll och ersattes med ett nytt förbund. Deras tro skulle vila på ett fundamentalt judiskt misstag. Kristen tro skulle i själva verket ha ersatt den judiska tron och gjort denna ogiltig.

Svenska kyrkan tog ett avgörande steg när ett enigt kyrkomöte 2001 antog ett dokument, Guds vägar 2001 och där kyrkan tog kritiskt avstånd från denna så kallade ersättningsteologi. Det som
Är gemensamt för de båda trostraditionerna lyftes fram. Men “ersättningsteologin” fortlever inom delar av den världsvida kyrkan.

Främlingskänslorna mellan kristenheten och islamvärlden har aldrig upphört. Korstågen är ett historiskt minne vars svepskuggor fortfarande kastas över dem båda. Det är hög tid att dessa världar möts i en gemensam fred som – alla enorma problem till trots – förblir en möjlig väg om vi har modet att välja den. Vägen till fred med fredens metod. Varje än så litet steg på den vägen har avgörande betydelse.

Väl vore om de kristna församlingarna runt om i Sverige, var och en på sin ort, i ekumenisk samverkan och fördjupad insikt i sin egen historia, blir goda vägvisare i denna mycket riskabla
tid.
Bo Nylund

Kommentarsfältet är stängt.