Foto: Jan Nordén
Inför ärkebiskopsvalet publicerar Dagens Seglora intervjuer med de fyra kandidaterna som var på plats under tisdagens Hearing i Gottsunda. Samma frågor ställs till samtliga kandidater och formuleras av Are Kaspersen utifrån samtal med andra studenter och prästkandidater i Kristna Studentrörelsen i Sverige (KRISS), om funderingar som de själva möter och cirklar kring. Sist ut att intervjuas är Antje Jackelén.
”Varför har ni högmässor i Svenska kyrkan? De är ju ASTRÅKIGA.
Hälsningar,
En konfirmand”
Jag skulle helst vilja sitta ned och samtala med konfirmanden ifråga för att försöka utröna vad som är det tråkiga och därmed kunna göra något av det. Okej, så högmässan är astråkig, men vad är det som inte berör? Är det bibeltexterna, musiken eller förkunnelsen? Spontant undrar jag också om uppfattningen bygger på dåliga erfarenheter eller fördomar, men det viktigaste är att få igång ett samtal.
”I den församling där jag arbetar är arbetsmiljön inte särskilt god. Jag skäms lite över att tala högt om det, eftersom jag arbetar i kyrkan. Borde inte vi vara extra bra på sådant här?”
Visst borde vi vara extra bra på att ta hand om våra konflikter. Men vi är inte så usla som det ibland påstås. Arbetsmiljöverkets undersökning för några år sedan visade att vi inte har fler svårigheter än andra arbetsplatser. När det fungerar bra i kyrkan, då fungerar det ofta väldigt bra. När det däremot inte gör det, så är det ofta riktigt illa. Dels handlar det nog just om att vi skäms när det inte fungerar och då sopar konflikterna under mattan. Till slut exploderar det och då är det så mycket svårare att göra något åt. En annan aspekt är att vi har en tendens att ta saker för personligt i kyrkan. Det kan bero på att vi arbetar med vår tro som redskap, som ju är personlig, men det kan också försvåra samarbetet. Jag upplever den lutherska kallelsetanken som en styrka; som så mycket annat kan den dock både brukas och missbrukas. En resurs som vi har i Lunds stift är Själavårdscentrum, som kan bistå anställda enskilt, men även handleda grupper.
”Efter att ha vänt mig till en av församlingens präster för att få hjälp att fördjupa mitt böneliv, har jag börjat utforska ignatiansk spiritualitet. Jag känner mig mycket berikad, men undrar om vi inte har någon egen luthersk metod? Är romersk-katolsk tradition mer andlig än evangelisk-luthersk?”
Nej, det är den inte. Visst har det ignatianska kommit ganska starkt i Svenska kyrkan, men det finns klart mystika drag även hos Luther och meditationen har alltid funnits i protestantisk tradition. Däremot har den varit mer ordfokuserad. Ordet som läses, förkunnas och berör är det centrala, så det andliga livet har varit starkt knutet till gudstjänstfirandet. Fromheten har varit mycket jordnära, vilket på många sätt är en styrka, men den behöver också förstås i ljuset av sin samtid. Luthers kallelsetanke innebar ju en uppvärdering av livet här och nu i en tid då stort fokus låg på efterlivet och att bättra på sina meriter inför det. Situationen idag är annorlunda och fastän jag är mån om det lutherska kan jag se poänger i att knyta an till det ignatianska. Eller varför inte pilgrimsvandring? Jag tror att vi har kommit så pass långt idag att vi är mogna att inkorporera sådana praktiker utan att anamma ett merittänkande. Men vi behöver också fortsätta reflektionen över vårt andliga arv från Luther.
”Jag har vänner som är mennoniter och kväkare och har förstått att deras samfund allmänt refereras till som ”fredskyrkor”. Är Svenska kyrkan (också) en fredskyrka?”
Vi är en fredskyrka i det att vi följer Kristus, men vi har aldrig gjort pacifismen till krav för ett trovärdigt medlemskap i Svenska kyrkan. På så sätt skiljer vi oss som samfund från fredskyrkorna. Men det är intressant att du tar upp mennoniterna. Teologiskt sett tillhör de den anabaptistiska rörelsen och har tidigare i historien behandlats mycket illa av lutherska kyrkor. År 2010 ägde en officiell försoningsprocess rum i Lutherska världsförbundets generalförsamling. Det är viktigt för oss som lutheraner att vara medvetna om.
”Jag tog nyligen med mig en vän till kyrkan, som kallar sig ”andlig, men inte religiös”. Efter mässan ville han veta mer om vem den helige Anden är. Vad har Anden med nutidens andliga längtan att göra?”
Mycket. Jag tror att Andens verk pågår hela tiden, inte minst i allt lärande om hur vi bäst tar hand om oss själva, varandra och hela skapelsen. När vi framställt kristen tro har vi ofta börjat i Skaparen och Frälsaren för att sedan bunta ihop det övriga under Anden. I vår tid ser jag Anden som en möjlig ingång i kristen tro, för att sedan därifrån komma vidare till Frälsaren och till Skaparen.
Talar vi för lite om Anden i Svenska kyrkan? Och skulle ett bättre utvecklat ande-språk kunna bli till en brygga mellan kyrkan och människor med andlig längtan?
Ja, det tror jag. Anden är på samma gång mest öppen och minst gripbar. När det kommer till Jesus har vi handfasta berättelser att utgå ifrån. Anden däremot ser vi likt vinden bara effekterna av och det leder till att vi alltid behöver pröva vad vi erfarit. Men det är ett samtal vi behöver föra. Som församlingspräst har jag reflekterat över det märkliga i att både julen och påskfirandet är så pass välbesökta i kyrkan, medan pingsten nästan framstår som en överkurs för de verkligt insatta. Där har vi en uppgift.
Are Kaspersen
