En dag vid 1700-talets mitt kommer en kvinna hem till sin bostad på Södra malmen i vår huvudstad och finner sin nio år gamla pojke hängandes från en tågstump i en spik på väggen i farstun. Pojken har varit ensam hemma.

Döden var underhållning och tabu i Sverige

Rebecka Lennartsson

En dag vid 1700-talets mitt kommer en kvinna hem till sin bostad på Södra malmen i vår huvudstad och finner sin nio år gamla pojke hängandes från en tågstump i en spik på väggen i farstun. Pojken har varit ensam hemma. Dörren är låst och ingen har brutit sig in. Allt tyder på att barnet har dött för egen hand. Pojken lyfts ned, kläs av och tvättas enligt tidens sed och med hjälp av ett par grannhustrur och en klädmäklerska som råkar befinna sig i kvarteret. Inom kort har föräldrarna begravt sitt barn vid Katarina kyrka.

Man föreställer sig ibland att sorgen över förlorade barn inte är lika överväldigande när barnadödligheten är så stor som i 1700-talets Stockholm; att det finns en beredskap för den hjärtslitande förlusten. Jag vet inte om det stämmer. Nog tror jag saknaden efter ett barn många gånger ha varit lika paralyserande då som i vår tid. För många var övertygelsen om ett liv efter döden där man så småningom skulle mötas naturligtvis en tröst när de små rycktes bort.

Men det är inte sorgen efter ett barn som denna krönika handlar om. Jag vill i stället fokusera på döden som spektakel. Historien slutar nämligen inte med barnets begravning. Anledningen till att jag alls känner till den är att föräldrarna ställs inför kämnärsrätten, och att jag stötte på fallet i min forskning. Det väckte min nyfikenhet och ledde mig in på ett stickspår, som så ofta händer när man fältarbetar i förflutenhetens landskap. De detaljerade rättegångsprotokollen ger en känsla av närhet som stundtals kan vara rent hisnande. Andra gånger slås man av främlingskap och förundran. Fallet med den döda pojken är ett sådant exempel. Föräldrarna är inte misstänkta för att vara inblandade i pojkens olyckliga död. Rättens intresse för historien har i stället att göra med hans begravning. Modern har nämligen undanhållit från prästen att sonen har dött för egen han, och prästen har begravt honom i vigd jord.

Självmord var under 1700-talet en stor synd, en upprorisk handling mot den gudomliga ordningen. Självspillingar fick inte begravas på kyrkogården, himlens portar var för dem stängda. I stället grävdes de ned i skogen eller bland tjuvar och mördare på galgbacken. Självmordet var så tabubelagt att det förekom att människor som åstundade döden hellre begick och erkände mord för att bli avrättade. Då fanns åtminstone möjligheten att få syndernas förlåtelse av en präst. Den arme stackare som misslyckats med att ta sitt liv straffades med spö. För den som lyckades väntade evigheten som osalig ande enligt folktron.

De olyckliga föräldrarna har inte bara förlorat ett barn. De har förlorat honom till limbo, till evig fördömelse. Den sorgen kan man inte ens föreställa sig. Så föräldrarna gör vad de kan för att få pojken i vigd jord. Men den främmande klädmäklerskan far med skvaller, ryktet sprider sig och når rätten. En lång utredning vidtar. Rätten besöker den drabbade familjen i deras hem, de undersöker spiken och tågstumpen som pojken hängt sig med, de förhör grannar och pressar modern med frågor. Men ingen kan vittna om att pojken varit annat än en levnadsglad och lekfull nioåring. Modern drar sig dock till minnes en nyligen timad händelse. Familjen har bevittnat en hängning på Nytorget. Pojken hade varit fascinerad av den hängde mannens dödsryckningar; han dansade så lustigt där han hängde i snaran. Till sist anser rätten det vara bevisat att pojken har lekt hängning. Det har aldrig varit hans vilja att dö. Himlens portar står åtminstone på glänt för den lille.

Döden var ett spektakel i 1700-talets samhälle, ett skådespel för folket ämnat att avskräcka men betingat att underhålla. Flera vittnesmål från tiden berättar om fascinationen som de dödsdömdas vita särkar och sista ord väckte, den ödesmättade stämningen och karaktären av makaber folkfest. Tänk att ett samhälle som så skyr döden att självmördare bannlyses från himlen och dödsstraffet förevisas för män, kvinnor och barn för att avskräcka från laster och brott kan få till följd att en liten pojke hänger sig för att se om hans ben ska rycka och dansa av sig själva.

 

Kommentarsfältet är stängt.