Förra veckan öppnades årets kyrkomöte i Uppsala med kunglig glans företrädd av både prinsessan Victoria och drottning Silvia. Samtidigt samlades delegater från 111 länder till invigningen av FN:s klimatpanel IPCC i centrala Stockholm. Istället för kunglig glans hade det varit önskvärt med ett kyrkomöte där Bileams åsna hade spärrat vägen för kyrkomötesdeltagarna. Med stöd av vetenskapens samlade kunskap om klimatförändringarna som redovisas i FN:s klimatpanel kunde åsnan ha uppmanat kyrkomötet att istadigt säga ”hit men inte längre”!

”Hit men inte längre” borde kyrkan ha sagt för länge sedan. I 25 år har forskarna varnat för klimatförändringar. Ändå fortsätter utsläppen av växthusgaser bara att öka. Varför blundar vi för det största hot mänskligheten någonsin mött? Bevisen för mänsklig påverkan av klimatet är nu ännu starkare. Förnekelse och tvivel är inte längre acceptabla alternativ. Vi minns ännu klimatmötet i Köpenhamn 2009, då fanns det förhoppningar om att kunna begränsa medeltemperaturens höjning till två grader över förindustriell nivå. Nu talar allt fler om en oundviklig höjning till 4 grader.

De globala utsläppen är rekordhöga och inget internationellt klimatavtal finns. De internationella politikerna är upptagna av ekonomi-, finans- och eurokriser. Hållbarhetsfrågorna står inte på agendan och inga kraftfulla åtgärder vidtas. En klimatförändring begränsad till två grader istället för fyra skulle kunnat innebära räddningen för den mänskliga civilisationen. Men även 2 grader är en stor utmaning och kräver ett stort mått av internationell solidaritet, fyra grader skulle däremot rasera den internationella solidariteten och innebära en mörk tidsålder med globala konflikter.

Vi sviker våra barn om vi flyr från ansvaret för en värld där glaciärer smälter, korallrev kollapsar, haven snabbt försuras, arter går förlorade och jakten efter sand förstör havsbottnarna i en marin värld som vi fortfarande vet mycket lite om.

Den politiska teologi som vill göra andlig växt och mognad beroende av irrationella föreställningar och som begränsar talet om Jesus till drömsk subjektivitet skadar kyrkans möjligheter att låta bön och förnuftig handling förenas. Denna teologi hindrar kyrkans profetiska kallelse att som Guds medarbetare sitta upp på Bileams åsna och säga ”hit men inte längre”.

Sverige är inte längre ett politiskt föregångsland för global hållbarhet. Vi är en småsnål nation som inte ens håller vad vi lovat. Vi hade i internationella avtal lovat att donera 2 miljarder till klimatarbete för global hållbarhet i utvecklingsländer. Förra året blev det 500 miljoner, men i årets budget är utgiftsposten raderad. För ett par veckor sedan tog Finansdepartementet emot 7359 namnunderskrifter från Diakonia som krävde att Sverige håller sina löften. Regeringen lyssnade inte på dem.

Det behövs inga jobbskatteavdrag och tillväxtprognoser, inte ytterligare några tillgängliga hundralappar för att öka vår konsumtion. Pensionärerna kan undvara de sista skattesänkningarna och medelklassen behöver inte åka omkring i stora koldioxidspyende plåtschabrak som redan innan de står hos bilförsäljaren har vållat miljön en obotlig skada. Vi behöver en politisk agenda som sätter våra barns välfärd i första rummet och som hindrar den ökande koldioxidkoncentrationen i atmosfären. Avsaknaden av en radikal klimatpolitik är inte farlig för mänskligheten, utan en katastrof.