Den ofärdiga kyrkan blir en symbol för livet självt. Det blir tydligt inte minst när man går i Sagrada Familia, den väldiga kyrkan som det hittills tagit 131 år att bygga, skriver Martin Lind.

131 år av längtan till Gud

Martin Lind

Den ofärdiga kyrkan blir en symbol för livet självt. Det blir tydligt inte minst när man går i Sagrada Familia, den väldiga kyrkan som det hittills tagit 131 år att bygga, skriver Martin Lind.

Vi var turister i Barcelona, min fru och jag. Det är klart att vi skulle besöka den världsberömda kyrkan, den heliga familjens kyrka, Sagrada Familia. Vid tidigare besök var kyrkan bara en byggarbetsplats. Nu var den invigd av Benedictus, påven, redan år 2010. Invigningen kunde ske eftersom kyrkan var i huvudsak färdigbyggd interiört.

Vi gick tre timmar med hörlurar. Det flimrade för ögonen, brusade i kroppen, svindlade i tankarna. Denna byggnad är bara alldeles annorlunda! Det räcker med några basfakta för att bli vimmelkantig. Kyrkan planlades redan 1882 av arkitekten Francisco de Paula del Villar. Redan året efter dog denne och arbetet övertogs av den katalonske Antoni Gaudi. För honom blev kyrkan hans allt. Tidvis bodde Gaudi inne i kyrkan. Projektet växte. Gaudi menade att kyrkan skulle byggas under flera hundra år. Det verkar som om han fick rätt. Vi skriver 2013 och kyrkan är långt från färdigbyggd. Interiören är klar men exteriören kräver åtskilliga år för att bli färdig. Själv dog Gaudi redan 1926 efter en spårvägsolycka. Han fick bara se början av sitt livs verk.

En kyrka som i vår tid byggs över århundradena. Idag är det 131 år som bygget pågått. Man säger i Barcelona att det nog tar 50 år till, kanske mer, innan kyrkan är klar. Och då, när man skulle kunna säga att kyrkan är färdigbyggd, då väntar med all säkerhet ett fortsatt, ständigt reparerande som sannolikt aldrig kommer att upphöra.

Nu är det inte bara ofärdigheten som fascinerar. Än mer är det kanske alla dessa krokiga linjer, allt som bara ropar ut att raka linjer saknas. Någon kan tycka att kyrkan liknar en krokantårta, ett pepparkakshus eller en gigantisk lekstuga. Det finns säkert de som inte särskilt gillar byggnaden. Den är utmanande på många sätt.

För mig är byggnaden pockande. Jag lär mig att Gaudi var uppvuxen i ett skogsområde. Hela kyrkan interiört påminner om skogen, alla dessa pelare är som träd som sträcker sig mot Guds himmel. Hela kyrkan blir därför symboliskt Guds natur. Här inne i kyrkan gömmer man sig inte från naturen. Här möter man naturen på ett inträngande sätt. Och naturen är aldrig helt rätlinjig. Den är krokig, rund, tvär, krumbuktig – så som liv är mest. Så blir för mig själva arkitekturen en skarp erinran om livet. Det liv som sällan är enkelt, sällan följer de uppgjorda ritningarnas raka linjer. Byggnaden talar därför också ett generöst språk. Det ofärdiga, krokiga livet är ett liv inneslutet i Gud.

Kyrkan kommer slutligen ha arton torn. De ska påminna om de tolv apostlarna, de fyra evangelisterna, Maria och Jesus. Störst av tornen kommer småningom Kristus-tornet att bli. Det beräknas bli 170 meter högt. Det är inte påbörjat ännu. Tre fasader med tre portar ska kyrkan ha. Den första, födelsefasaden, är färdig. Den vetter mot öster, mot solens uppgång, och lyser i bejakande av människans liv.

Den andra fasaden är också färdig. Lidandets eller passionens port. Där hänger redan i sten ett stort krucifix med den nakne Jesus. Sällan har jag sett en helt naken Jesus huggen i sten. Själv har jag alltid tänkt att Jesus på korset nog aldrig hade något höftskynke. I all den råhet och tortyr som utmärkte den romerska rättvisan under antiken hade man sannolikt inget intresse för sådana detaljer. Men den helt blottade Jesus blir också starkt – hans utblottelse och mänskliga svaghet går skyddslöst rakt in i mig.

Den tredje porten är ännu inte klar. Den ska påminna om glädjen och storheten i Guds skapelse. 2002 började man bygga den men det kommer säkert dröja länge innan den är färdig.

Under spanska inbördeskriget förstördes en del av kyrkan. Men den har återuppbyggts. Efter uppehåll under krig och våldsamheter började man 1952 på nytt att bygga. Idag fortsätter byggandet. Vad jag förstår lägger den spanska ekonomin hinder i vägen för snabb byggnation. Det kommer att ta lång tid. Och det kanske inte bara är negativt. Själva långsamheten i byggandet har sitt meddelande in i vår tid. Våra liv bygger vi aldrig snabbt.

Man ska inte krångla till ett turistbesök för mycket. Men de tre timmar jag går runt i den heliga familjens kyrka i Barcelona har gett mig några vattenmärken i livet. Mitt inre fylls av tacksamhet. För mig talar hela kyrkobygget om ett bejakande av Guds natur, av livets ofärdighet, av skörheten, bräckligheten, brustenheten och den aldrig avslutade längtan efter att reparera och komma ett stycke vidare. Den ofärdiga kyrkan blir för mig en livets kyrka.

Kommentarsfältet är stängt.