Filmen Såret i ditt hjärta handlar om mobbning och är gjord av elever som är vana vid att bli misstrodda. Vi måste på allvar börja diskutera vilken slags skola vi ska ha i Sverige.

Den nya skolan ett svek mot de unga

Ylva Liljeholm

Filmen Såret i ditt hjärta handlar om mobbning och är gjord av elever som är vana vid att bli misstrodda. Vi måste på allvar börja diskutera vilken slags skola vi ska ha i Sverige. Alla kan prestera och finna något de vill göra, men då måste vi börja med att tro på dem, skriver Ylva Liljeholm.

Hon har lite svårt att ta sig upp på scenen. Ena benet släpar lite lätt och högra armen skakar. Hon får fram ett papper och läser. Om vad det betytt för henne att vara med i det här projektet. Och hur en gammal sång fick ett nytt sammanhang.

Desirée presenterar ”Såret i ditt hjärta” för publiken som kommit till Quick Pix – Gotlands kortfilmsfestival. Filmen är med och tävlar i uttagningen till Novemberfestivalen i Trollhättan. Under prisutdelningen några timmar senare får Desirée ta emot juryns hedersomnämnande. Hon och hennes sju kamrater i filmteamet får alla ett diplom att ta med hem. Och en ros. Det kanske inte är så mycket, men ändå – det är en upprättelse.

Desirée och de andra ungdomarna som gjort filmen går ett introduktionsprogram på gymnasiet. De fixar av olika skäl inte den vanliga skolan. En kollega till mig, Monika, bestämde sig i våras för att jobba med film i klassen i samband med en utbildning hon gick. Hon blev genast avrådd av klassens ordinarie lärare.

– Det är för svårt för dem.

– De orkar inte.

– De flesta av dem kommer knappt till skolan. Hur ska de klara av att spela in en hel film

Första lektionen blev också kaotisk. När Monika frågade vilken typ av film de ville göra svarade de lätt provokativt porrfilm. Eller nazifilm. De kom och gick lite som de ville. Satt med fötterna på bänkarna och blicken ner i mobilerna. Kanske lärarna hade rätt. Kanske skulle de inte klara den koncentration och disciplin som en filminspelning innebär. Monika började om och förklarade att porr och nazism inte var gångbara teman men kanske fanns det något annat de ville göra film om? Någon sa mobbing. Och mobbing blev det. En försiktig rundfrågning visade att alla åtta hade erfarenhet av att vara mobbade. Det här var ett ämne de kunde på sina fem fingrar.

Det blev inte enkelt, men det gick. Med hyfsat gott om tid och stort stöd av varandra arbetade sig ungdomarna igenom hela processen, från manusskrivande till inspelning, klipp och ljudläggning. De gjorde i princip allt själva.

Såret i ditt hjärta är en grym film om en mobbad pojke, om vuxna som inte ser, om en tyst vän vars hjälp kommer fram för sent. Desireé sjunger sin egen sång ”Alla behöver en vän” under eftertexterna med spröd och klar röst. Det är melodramatiskt men också mycket rörande. Särskilt när man känner till bakgrunden och det sammanhang filmen är gjord i.

Kanske det allra vackraste med den här lilla berättelsen är när filmen just var klar och visades för alla lärare på skolan. De som inte trott att eleverna skulle klara uppgiften. När visningen var över ställde sig alla upp och applåderade. Länge.

Och kanske det allra sorgligaste med den här berättelsen är när filmen skulle visas för släkt och vänner och bara en enda förälder dök upp. Övriga sju elever fick visa filmen utan sin familj närvarande.

Eller så är det allra allra sorgligaste att vissa barn och ungdomar blir dömda av vuxenvärlden från början. De hamnar i ett utanförskap i onödan, bara för att ingen orkar eller har resurser att ta reda på vad de behöver eller varför de inte klarar av den vanliga skolan. Ingen har förväntningar på dem. Ingen tror att de ska klara av någonting. Till slut tror de själva att de inte kan klara av någonting.

Men om du har varit mobbad alla dina skolår. Om du är grav dyslektiker. Om du har en trafikskada som gör att allt går lite långsammare. Om världen blir kaotisk i stora bullriga grupper därför att dina nervbanor fungerar lite annorlunda. Om dina föräldrar inte bryr sig för att de drogar. Om du väger femtio kilo för mycket. Om du har lätt för bilder men svårt för ord.

Betyder det att vi inte ska förvänta oss något av dig? Att vi lika gärna kan låta dig rinna igenom skolåren som du vill med underkända betyg. Låta någon annan ta ansvaret för snart är du ändå arton och vuxen och då är det upp till dig själv.

Såklart vi svarar nej. Såklart ska vi ställa krav och ha förväntningar på alla barn och unga, efter deras förmåga. Ändå gör vi inte det. Orkar inte. Hinner inte. Vill inte. Har inte råd.

Vi måste på allvar börja diskutera vilken slags skola vi ska ha i det här landet. Det är mina tankar efter att ha följt projektet med ”Såret i ditt hjärta” och andra liknande filmprojekt som görs runt om i landet. De är många men blir ändå bara punktinsatser. I skolan gäller bara ett språk (betygens) och de andra 99 som Loris Malaguzzi talade om i Reggio Emilia har för länge sedan dunstat ut genom skolans fönster och lämnat en språklig torftighet efter sig i klassrummet. Vi ska ha stora krav och förväntningar på alla elever. Efter deras förmåga. Med det språk som passar dem bäst. I många fall är det bildens, musikens eller rörelsens. Inte ordens.

Kommentarsfältet är stängt.