Att påstå att ”alla är välkomna” i kyrkan är en vacker fras med stor teologisk betydelse. Men den är också kategorisk, och krockar med en nyanserad verklighet. Tomas Lindbom skriver om vilka som är välkomna i kyrkan.

Alla är välkomna! Alla. Ständigt möter jag detta ord när jag umgås med människor som är verksamma inom Svenska kyrkan. Ordet är betydelsefullt både teologiskt och kommunikativt. Främst är det förmodligen ett moraliskt begrepp.

För många år sedan gjorde jag min första utredning av informationen i en församling i Svenska kyrkan. Det råkade vara en av de stora förortsförsamlingarna utanför Stockholm. En diakon berättade för mig om träffarna i församlingssalen varje onsdag klockan 12. En enkel sopplunch, en betraktelse, sång och musik och en bön. ”Träffarna är öppna för alla”, förklarade diakonen för mig. Han var helt oförstående inför mina kärva frågor om tidpunkt på dagen, val av lokal och innehållet i dessa träffar. Nu råkade det sitta ett tiotal pensionärer med mångårig kyrkvana kring soppterrinen. Men det var uppenbarligen en ren slump.

Inte bara i denna förortsförsamling verkar ordet alla ha en kommunikativ magisk kraft som leder på avvägar. Det räcker att säga att kyrkan är öppen för alla så har stängslen runt kyrkorna automatiskt lyfts ner och trösklarna slipats bort. Det behövs ingen granskning av den rådande exkluderande kulturen. Klass, ålder, språk, intressen, etablerade gemenskapskonstellationer inne i värmen bland de redan etablerade spelar trots allt en avgörande roll. Vem gör den analysen och vem vågar konstatera att utestängningsmekanismerna är effektiva?

Ordet ”alla” har också en teologisk eller diakonal innebörd. Den som säger välkommen till alla har också sagt att ingen är för liten eller obetydlig för att inte tas in i Svenska kyrkans famn. Vem vill inte vara kärleksfull i meningen att ställa sin port vid gavel för hög som låg, rik som fattig. Detta är sannerligen ett av fundamenten i kristendomen. Samtidigt måste frågan ställas hur begreppet alla kan förverkligas. Naturligtvis genom en hård satsning på att nå och välkomna dem som inte vågar hörsamma en allmän inbjudan utan som fordrar mer av direktkommunikation för att ta steget över tröskeln till kyrkan. Annars blir ordet alla tunt och verkningslöst som teologiskt begrepp precis som i exemplet med inbjudan till församlingsträff på dagtid.

Alla bör i Svenska kyrkan också analyseras ur ett demokratiskt perspektiv och det får särskild aktualitet i valtider. Det handlar i grunden om församlingssynen. Vilket är uppdraget för medarbetare och förtroendevalda? Är alla de som kommer självmant till kyrkan, påminda av predikoturer, annonser och affischer? Är alla de som bor och verkar i ett församlingsterritorium och för vilka tilltal och verksamhet måste anpassas för att garantera att de fortsätter att vara medlemmar eller lockas till kontakter med kyrkan? Eller rentav: Är alla de som sover i parker, tigger på trottoarerna, driver runt i misär och missbruk? Är församlingens uppdrag att satsa mer tid och kraft på det diakonala arbetet?

Alla är välkomna! Jag moraliserar inte. Jag vet att ingen människa, kristen eller ateist, diakon eller kyrkorådsledamot, orkar vara till för alla. Det skulle däremot behövas en öppen och ärlig diskussion i Svenska kyrkans församlingar om innebörden i ordet ”alla”. Det vore en styrka för många församlingar att lära sig att sluta säga de förrädiska orden ”Alla är välkomna”. Det är inte sant och det kommer aldrig att bli sant. Det är okej att var ofullkomlig även om man verkar inom ett trossamfund och det är väldigt bra att erkänna det.