Historien upprepar sig. Diktrader av Baudelaire blir angelägna på nytt.

Våga möta de fattigas ögon

Rebecka Lennartsson

Historien upprepar sig. Diktrader av Baudelaire blir angelägna på nytt. De fattigas ögon kastar skuggor över den moderna staden. Skuggorna kan vi inte slippa undan, så länge vi har ett samvete, skriver Rebecka Lennartsson.

På min väg från till och från arbetet på Stadsmuseet i Stockholm promenerar jag mellan Centralstationen och Slussen via Gamla stan. Mälardrottningen presenterar sig från sin kanske mest magnifika sida; Slottet och Riddarholmens mäktiga fasader mot Norrströms brusande vatten, Stadsholmens vindlande gränder och den taggiga silhuetten av Söders höjder ovan vattnen.

Längs Nygatan möter jag emellanåt en man med stort yvigt skägg som söker igenom soptunnorna. Tidiga morgnar kan man se sovplatser i portuppgångarna. Och vid Södermalmstorg och i Peter Myndes backe sitter tiggare, årets alla dagar, i alla väder. De har filtar mot de kalla vindarna och plastmuggar för mynten som det händer att någon släpper i förbifarten. Men de flesta paraderar förbi med stressat frånvarande eller besvärat bortvända blickar. Så gör också jag. Oftast. Det strider mot den moraliska impuls jag vill tro vilar hos varje människa. Skrämmande snart vänjer man sig ändå vid närvaron av människor med nedböjda huvuden som sträcker fram sina händer när man passerar. Det blir en del av vardagen, av stadsbilden, av de många andra parallella världar som samexisterar i Stockholm.

När en kvinna i min egen ålder fångar min blick och vädjande sträcker fram ett foto av sina små barn gräver jag ändå febrilt i handväskan efter pengar, rodnande av den förnedring som situationen medför för kvinnan och för mig själv. I samma stund som mynten lämnar min hand visslar någon på andra sidan gatan. Jag känner instinktivt att det är riktat till mig. Det händer sannerligen inte särskilt ofta längre, så jag vänder mig av nyfikenhet om. En propert klädd man i 40-årsåldern går med spänstiga steg Götgatan ned. Han ser arg ut, och han pekar mot mig. ”Du där! Ge dem för f-n inga pengar – då blir vi aldrig av med dem!”

Någon gång kring mitten av 1800-talet skrev den franska poeten Charles Baudelaire prosadikten De fattigas ögon. Ett älskande par har slagit sig ned på ett trottoarkafé längs den nybrutna boulevarden någonstans i Paris. Ur det hål som paradgatan sprängt genom stadens mörka kvarter kliver en trasig och lortig familj, hänförda inför kaféets skimrande sfär av ljus. De bara står där, mannen, kvinnan och barnen – och deras blotta närvaro kastar en outplånlig skugga över stadens glans och väcker känslor av skam och olust. De har alltid funnits där, hungriga och smutsiga – men dolda i sina egna kvarter. Så länge man slipper möta de fattigas ögon kan man låtsas som om de inte finns, eller som om de inte vore människor.

I 2000-talets Stockholm är Baudelaires dikt skrämmande aktuell. Det är inte längre gränserna mot skamfilade kvarter i stadens kärna som sprängts sönder. I stället blottläggs ojämlika villkor mellan öst och väst, mellan nord och syd med vidare geografiska ramar. Och plötsligt finns de där igen, de vädjande, uppfordrande eller tomma blickarna som påminner oss om våra privilegier, och vårt välstånd, om futtigheten i bekymret med det inställda tåget, den långa lunchkön eller en begynnande huvudvärk.

Jag inbillar mig inte på något sätt att mitt ynka bidrag ska lösa den tiggande moderns bekymmer. Kanske är mitt motiv i grund och botten detsamma som den hojtande mannens; jag vill inte att hon ska sitta där i Götgatsbacken. Jag vill inte behöva passera henne varje dag. Men jag tror ändå att vi måste våga möta de fattigas ögon. Jag tror att det är vår plikt att se människan bakom dem. Att inte låta vår moraliska impuls fullständigt förtvina, och att inskärpa för oss själva och andra att det verkliga problemet inte är kvinnan som sitter i gathörnet. Fattigdomen försvinner inte för att hon inte finns där för att påminna oss om den.

Kommentarsfältet är stängt.