Sekteristisk retorik ger sig till känna på flera håll i mellanösterns politiska sfär. Men den framstår allt mer som ett bihang till en cynisk realpolitisk maktkamp, skriver Mohammad Fazlhashemi.

Religionen kapas av cyniska politiker

Mohammad Fazlhashemi

Sekteristisk retorik ger sig till känna på flera håll i mellanösterns politiska sfär. Men den framstår allt mer som ett bihang till en cynisk realpolitisk maktkamp, skriver Mohammad Fazlhashemi.

Medan omvärldens ögon riktas mot inbördeskriget i Syrien och den USA-ledda militära attacken mot Assadregimen pågår det sekteristiska våldet för fullt. Dagligen genomför al-Qaidaknutna terrorgrupper terrorbombningar riktade mot civila shiamuslimer i Irak. Under de senaste åtta månaderna har bombvågen krävt över femtusen liv.

Även i Syrien, som styrs av den alawitiska minoriteten, har inbördeskriget framställts som ett sekteristiskt krig mellan sunniter och shiiter. Den shiamuslimska libanesiska milisen Hizbollah, det shiitiska Iran och frivilliga shiitiska milismän från Irak krigar på Assadregimens sida i det blodiga inbördeskriget. Stater som Saudiarabien, Qatar, Förenade Arabemiraten, Jordanien, Egypten och Turkiet som styrs av sunniter ger ekonomiskt och militärt stöd till den väpnade oppositionen och sunnitiska jihadistiska krigare i inbördeskrigets Syrien.

Den viktigaste frågan är emellertid huruvida det tilltagande sekteristiska våldet ska betraktas ur ett religiöst perspektiv eller om det i själva verkat handlar om att religionen används på ett instrumentellt sätt i ett cyniskt realpolitiskt maktspel. Det vill säga att de inblandade parterna använder religionen för att mobilisera sina trupper och föra fram sina egna positioner.

Det är svårt att tro att alliansen mellan det teokratiska Iran och den shiitiska libanesiska milisen Hizbollah med den sekulära Baath-regimen i Damaskus skulle ha skett utifrån religiösa grunder. Visserligen tillhör alawiterna en mindre riktning inom shiaislam, men den syriska regimens allians med Iran och Hizbollah sker inte utifrån religiösa bevekelsegrunder. Mycket talar för att det snarare handlar om en realpolitisk allians som ytterst utgår från maktbevarandets problematik.

För Iran och Hizbollah är samarbetet med den sekulära syriska regimen en bricka i deras maktkamp mot Israel. Pakten håller vägen öppen för iranska vapenleveranser till Hizbollah, varigenom den kan behålla sin position på den libanesiska politiska scenen. Den hjälper också Iran att vid ett eventuellt militärt angrepp från Israel kunna öppna en ny front mot Israel från libanesiskt territorium. För den syriska regimen är stödet av stor betydelse mot ärkefienden Israel och landets planer på att bli en regional stormakt.

Stridigheterna i Irak började efter det maktvakuum som uppstod efter Saddam Husseins fall. Den shialedda regeringen i Irak har mycket nära relationer med Iran. Saddam var en gemensam fiende för Iran och den shiitiska oppositionen i Irak. Faktum är att under hela efterkrigstiden har det pågått en regional maktkamp i det strategiskt, geopolitiskt och energipolitiskt viktiga området kring Persiska viken mellan å ena sidan Iran och å andra sidan de konservativa oljerika staterna Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Qatar, Kuwait, Bahrain m.fl. När Saddam Husseins armé invaderade Iran på 1980-talet stod dessa länder bakom den irakiske diktatorn. Saddam fungerade som en bricka i kampen mot dessa staters främsta regionala konkurrent. När Iran efter Saddams fall fick allt för stor inflytande i Irak var dessa länder inte sena med att ge stöd åt de rebellgrupper som kämpar mot den nya ledningen i landet.

Vid sidan av det maktpolitiska spelet och de olika realpolitiska allianserna hörs ett muller av religiöst sekteristiskt retorik på marken. När Hizbollah vill legitimera sitt deltagande i det syriska inbördeskriget på Assadregimens sida talar man om al-Qaidaanknutna terrorgruppers angrepp på shiitiska helgedomar i Syrien.

Religiösa predikanter från bägge sidor manar till strid för att försvara religiösa helgedomar eller religiösa minoriteter. Den egyptiske Qatarbaserade konservative predikanten Yusuf al-Qaradawi fördömde Hizbollahs deltagande i det syriska inbördeskriget och kallade Hizbollah, Guds parti, för Hizb ush-Shaytan, Satans parti, och manade sunniter att bekämpa shiiter. Kort därefter lynchades shiiter i Egypten till döds av salafister utan att det Muslimska brödraskapet gjorde någonting för att hejda våldet.

I det shiitiska lägret jämställde ayatolla Kazem Haeri, verksam i det religiösa centrat i staden Qom i Iran, deltagandet i inbördeskriget i Syrien som en nödvändig religiös plikt för att försvara islam, läs shiaislam. Som en kontrast till detta avböjde den högste shiitiske andlige ledaren i Irak storayatollan Ali Sistani att välsigna shiiternas deltagande i inbördeskriget i Syrien på Assadregimens sida. Han slog fast att inbördeskriget i Syrien grundar sig på politiska motsättningar och att det inte har någonting med religionen att göra.

Sensommaren 2013, samtidigt som al-Qaidaknutna sunnitiska terrorgrupper genomförde omfattande blodiga bilbombs- och självmordsattentat mot civila shiamuslimer i Irak, uppmanade storayatollan Sistani shiiterna i Irak att försvara sunniternas sociala och politiska rättigheter. Han vände han sig till den shiitiska majoriteten i Irak och underströk att de skulle se på sunniterna som sina bröder förbundna i en själslig gemenskap. Sistani tonade ned skillnaderna mellan shia och sunni och betonade att de båda härrör från samma källa, islam, och att dessa riktningar inom islam är förenade med varandra. För att bryta polariseringen mellan shiiter och sunniter uppmanade han shiiterna i Irak att delta i sunniternas fredagsböner i större omfattning än shiitiska fredagsböner.

Det är svårt att blunda för den sekteristiska retoriken, men samtidigt framstår den allt mer som ett bihang till en cynisk realpolitisk maktkamp än själva grunden för det tilltagande våldet. Samtidigt kan man inte bortse från att den religiösa sekteristiska retoriken spelar en viktig roll i rekryteringen och mobiliseringen av krigare i kampen mot politiska rivaler.

Kommentarsfältet är stängt.