I Svenska kyrkan är september kyrkovalets månad, med 15 september som formell valdag och möjlighet att rösta i förtid. Redan i juli kom de vanliga frågorna upp: Demokrati i kyrkan? Kan man rösta om trosbekännelsen? Det exempel jag tänker på är en ledare i Svd av Maria Ludvigsson 14 juli med rubriken ”Det behövs mer Gud i kyrkan”.

Kritiken mot kyrkovalet haltar betänkligt

Hanna Stenström

I Svenska kyrkan är september kyrkovalets månad, med 15 september som formell valdag och möjlighet att rösta i förtid. Redan i juli kom de vanliga frågorna upp: Demokrati i kyrkan? Kan man rösta om trosbekännelsen?

Det exempel jag tänker på är en ledare i Svd av Maria Ludvigsson 14 juli med rubriken ”Det behövs mer Gud i kyrkan”. Hon kritiserar, med anledning av kyrkovalet, de vanliga politiska partiernas kvardröjande roll i Svenska kyrkan. Ludvigsson upprepar också kritiken av att Svenska kyrkan har åsikter om miljö, socialförsäkringar, Israel och bistånd men inte kan ge besked om vad man anser om ”synden eller förlåtelsen eller livet efter döden”.

Att diskutera en ledare i SvD för två månader sedan är väl inte så fruktbart. Jag låter den här tjäna som exempel på en kyrkokritik många av oss känner igen och kan bemöta med olika argument. Det ska jag inte göra just här och nu, utan göra lite andra reflektioner.

För att undvika onödig debatt: jag anser också att de politiska partiernas kvarvarande roll i Svenska kyrkans beslutsfattande organ är en kvarleva från en svunnen tid. Svenska kyrkans organisation bör ses över. Sverigedemokraternas utnyttjande av Svenska kyrkan gör frågorna än mer akuta. Maria Ludvigssons fråga till Svenska kyrkan varför man inte valt att organisera sig i nya former är helt relevant (sedan undrar jag varför en ledare i en stor dagstidning får kyrklig demokrati att handla om att göra trosbekännelsen till något man röstar om. Vanligen handlar ju kyrkopolitik inte om ifall Gud är treenig eller ej, utan om budget, prioriteringar i verksamheter och annat liknande).

Det som intresserar mig är en paradox i Ludvigssons ledare och den kyrkokritik den representerar. Den väcker frågan: Vad räknas då som ”kyrkan”? När kan vi säga att ”kyrkan” framträder och visar vad ”kyrkan” är och står för?

Den kritik Ludvigsson exemplifierar förutsätter ju att svaret på dessa frågor inte är: I gudstjänsterna. Svenska kyrkan framträder som kyrka i fler sammanhang än gudstjänsterna, men nog är det väl tillräckligt kristet att leta efter svaret på frågorna i gudstjänsterna också?

Ser vi bara till predikan så handlar onekligen många predikningar om mycket som inte är centralt i kristen tro. Ser vi till gudstjänster som helhet, särskilt de många mässor som firas varje söndag samt ofta också i veckorna, innehåller de mig veterligt rikligt med referenser, i ord och handling, till ”synden eller förlåtelsen eller livet efter döden”. Kritik av (Svenska) kyrkan för sekularisering, för brist på Gud och referenser till Gud, kan därför knappast göras annat än om vi utesluter gudstjänsterna. Läggs då inte en icke-religiös förståelse av kyrkan till grund för kritik av kyrkan för att inte vara nog religiös? Är det bara jag som ser något halta i resonemanget?

Kommentarsfältet är stängt.