För drygt tio år sedan satt jag hos en döende kvinna på det ålderdomshem där jag skulle sluta arbeta som timanställt vårdbiträde. Ålderdomshemmet hade som led i den ökade valfriheten i välfärden överförts från kommunal drift till vinstdriven utförare utan att de boende eller personalen valt det. Jag var en av dem som valde att fortsätta arbeta i kommunen.

På sängbordet stod en ros från den nya utföraren med ett kort som talade om den valfrihet som nu skulle komma de boende till del. Valfriheten skulle göra livet på hemmet så trevligt framgick det av kortet.

Kontrasten mellan den förståelse av mänskolivet kortet är del av och den verklighet där kortet fanns blev så tydlig. Den döende kvinnans liv hade formats av krafter inom henne och i samhället, krafter hon ofta varit vanmäktig inför. Kortet tilltalade henne som en kund som skulle få det bra genom att välja.

Visst utövade hon sin valfrihet. Hon vägrade äta och dricka och, förstod jag av vårt samtal, sade inom sig ja till att dö. Hon ville att jag skulle be för henne så det gjorde jag. I korridoren vandrade en kvinna och sjöng ”Jesus älskar alla barnen” och första versen på ”Internationalen”.

När jag läste nyutgåvan av Göran Rosenberg Plikten, profiten och konsten att vara människa (2013) kom jag att tänka på den stunden. På ett ställe skriver han kritiskt om reklamspråket i broschyren från ett företag som driver äldreboenden, samma språk som på kortet på kvinnans bord. Reklamspråkets förståelse av mänskligt liv står i kontrast till den förståelse Rosenberg formulerar. För mig är det samma kontrast som jag såg när jag satt hos den döende kvinnan.

Ett ord kommer fram när jag skriver detta: trivialisering. Broschyren lockar kunder med att ”här är varje dag den goda dagen”. Den benämner inte det som gör det viktigt för dem som väljer äldreboende att ta vara på varje dags möjlighet att bli god: livets skörhet, att döden är oundviklig. Då blir livet trivialiserat. När vi den där kvällen vid livets gräns tilltalades som kunder som ska få det så bra om vi väljer detta företag och vad de har att sälja, då blev livet trivialiserat.

Kanske är ett skäl till att Plikten, profiten… fått uppmärksamhet att den säger emot trivialiseringen av våra liv. Stora filosofer ger innebörd åt livets och dödens rutiner på dagis och demensboenden. I denna bok som i sångerna den kvällen på ålderdomshemmet, blir våra liv inte bara våra utan del av en berättelse om människosläktet, och så sker också när en döende kvinna ber om förbön.

Rosenberg tilltalar läsaren som delaktig i mänsklighetens sammanhang av förpliktelser, inte som kund. Mot trivialiseringen hävdas våra livs storhet som växer ur skörhet. Vi är sköra och beroende men samtidigt starka nog att tillsammans organisera former för att hantera vårt beroende, alltså ett samhälle. Det finns något sådant som döden. Det måste därför finnas något sådant som ett samhälle.