Att vara pilgrim kan upplevas som ett introvert och lite självupptaget projekt. Men det är i denna verklighet vi vandrar, det är denna verklighet Gud vill vi ska älska och ha omsorg om, skriver Martin Lind, som deltar i ett nätverk för gröna pilgrimer.

En pilgrim står i relation till världen

Martin Lind

Att vara pilgrim kan upplevas som ett introvert och lite självupptaget projekt. Men det är i denna verklighet vi vandrar, det är denna verklighet Gud vill vi ska älska och ha omsorg om, skriver Martin Lind, som deltar i ett nätverk för gröna pilgrimer.

Nu finns det gröna pilgrimer också. Undrens tid är inte förbi. För två år sedan bildades ett grönt nätverk för pilgrimer, Green Pilgrimage Network.

När vi talar pilgrim brukar jag säga att varje pilgrimsvandring bär på fyra relationer: till Gud, till medmänniskor, till naturen och till pilgrimen själv. Det är alla anspråksfulla och stora relationer som öppnar dörrar för reflektion och bearbetning. Svårast är, tror jag, relationen till sig själv. Där kommer vi kanske inte alltid så långt, eller i varje fall upplever vi inte alltid det.

För pilgrimen kan det vara klokt att inte spänna bågen för högt. Före en vandring påminner jag gärna om att ingen vet om vi just kommer fram till så mycket nytt under den här vandringen. Vi får överlämna det. Vandringen är viktig nog. En sak är säker: var och en som gått en vandring har påverkats av vandringen. Ingen är riktigt densamma efter som före. Det är mycket nog.

Relationen till naturen har alltid funnits med som ett självklart inslag. Ofta vandrar vi i skog och mark och får genom den yttre vandringen självklara påminnelser om hur vi människor vanvårdat och misskött vårt ansvar. Det är angelägna påminnelser som i bästa fall får oss att bli mer varsamma och mer uppmärksamma i vår vardag.

Men några vänner bland världens pilgrimer ville för två år sedan gå vidare. Man tyckte inte det räckte med dessa påminnelser. Vi måste hjälpa varandra att gå vidare till konkreta handlingar och insatser.

I Assisi hade för två år sedan en rad representanter för olika pilgrimsrörelser mötts. Där hade man kommit fram till att miljöfrågorna inte bara är en samhällsfråga. Även vi som tillhör kyrkor och religiösa sammanhang har ett ansvar. Ofta går var och en sina egna vägar parallellt. Tänk om vi kunde samverka! Då skulle effekten bli så mycket större.

Därför beslöt man sig för att bilda ett grönt nätverk för pilgrimer som skulle innesluta orter eller regioner där både samhälle och kyrka (religion) förband sig till medvetna miljösatsningar. Ja, det handlar inte bara om kristna pilgrimer. I Assisi hade samlats pilgrimer från olika kyrkliga traditioner men även hinduer, muslimer och judar. Själva poängen med detta nätverk skulle vara att sammanlänka samhälle och religion i gemensamma insatser.

I somras möttes detta nätverk för andra gången. Det var nu cirka ett hundra personer närvarande i Trondheim, Norge, i en konferenshall i ett större hotell. Trondheim hade varit med redan i Assisi. Nu kom Vadstena med som enda svensk representant och jag fick vara en av Svenska kyrkans representanter för Vadstena – nuvarande linköpingsbiskop hade gett mig uppdraget.

Det hela är ett ganska enastående företag. När jag fick deltagarlistan och förslaget till program kunde jag se att här fanns från kyrkligt håll inte bara norska och svenska lutheraner utan också orientaler från Armeniens ortodoxa kyrka, anglikaner från S:t Alban i England och reformerta från Luss i Skottland. Därtill sikher från Amritsar i Indien, hinduer från Jagannath i Indien, muslimer från Nigeria. Judar, kristna och muslimer hade ett gemensamt miljö-projekt i Israel/Palestina/Jordanien rörande floden Jordan.

Jag förstår att listan är smått tröttsam att läsa när man inte ser några ansikten framför sig. Men det är nödvändigt att ändå nämna bredden. Varje religiös grupp kom sida vid sida med representanter för samhället. Borgmästaren i Trondheim hälsade oss välkomna tillsammans med Trondheims biskop från Norska kyrkan.

Själv fick jag bidra med ett inlägg som förste talare vid Session One med tema ”Green Faith”. Jag berättade något om min egen väg till att bejaka pilgrimsvandringar. Från början var jag emot det. Men småningom blev jag omvänd. Min kritik mot pilgrimsvandringar grundade sig i en misstanke att pilgrimer bara tänkte på sig själva. Att vara medveten pilgrim, trodde jag, var att blunda för andra människor, för natur och miljö, och bara fokusera den egna andliga välfärden. Ett sådant program kände jag ingen lockelse till.

Den svenske syndikalisten Joe Hill som 1915 avrättades på oklara grunder i Salt Lake City i USA kritiserade de kristna som levde med fokus på egen frälsning. Han skrev:

You get pie
in the sky
when you die

Joe Hills kyrkokritik biter och den är fortfarande både vass och relevant.

När jag började bejaka pilgrimstanken var det i en medveten föresats att just avstå från den introverta hållningen. Att vara pilgrim är för mig att tvätta ögonen och se verkligheten som den är. Det är i denna verklighet vi vandrar, det är denna verklighet Gud vill vi ska älska och ha omsorg om.

Därför blir ett grönt nätverk kring pilgrimsfrågor inte bara spännande, som en extra addition. Det känns helt rätt. Det känns som om nerven i pilgrimsrörelsen fått en förlängning.

Kommentarsfältet är stängt.