Hur ska kyrkans stora berättelse kunna försonas med samtidens relativistiska anda? Förmodligen är postmodernismen den avgörande faktorn för att förklara dagens kräftgång för de flesta religiösa samfund i västvärlden, skriver Tomas Lindbom. KG Hammar står i Sofia kyrka i Stockholm och är mitt inne i en föreläsning.

Hur har vi det med postmodernismen?

Tomas Lindbom

Hur ska kyrkans stora berättelse kunna försonas med samtidens relativistiska anda? Förmodligen är postmodernismen den avgörande faktorn för att förklara dagens kräftgång för de flesta religiösa samfund i västvärlden, skriver Tomas Lindbom.

KG Hammar står i Sofia kyrka i Stockholm och är mitt inne i en föreläsning. ”Hur har ni det egentligen med postmodernismen?” frågar han plötsligt auditoriet med ett leende men ändå provokativt. Auditoriet hukar sig i bänkarna, tycker jag mig se. Jag blir däremot glad. Äntligen någon som vågar använda the p-word, ett så skrämmande begrepp i kyrkan. Jag är postmodernist, tänker jag. Skönt att en av de främsta ärkebiskoparna på hundra år verkar vara inne på samma linje.

Ärligt talat vet jag inte hur han definierar begreppet postmodernism i en föreläsning som handlar om annat. Jag minns inte att han skulle ha utvecklat sitt inpass närmare. Jag kan själv inte presentera någon precis definition. Ändå tror jag att kyrkans tradition och nuvarande teologi går väldigt illa ihop med vår egen tids världsbild som förnekar de fasta tankesystemen och söker oss mot en allt extremare relativisering. Förmodligen är postmodernismen den avgörande faktorn för att förklara dagens kräftgång för de flesta religiösa samfund i västvärlden.

Svenska kyrkan vill ge människor en fast punkt i en tillvaro som gungar. ”Du är unik, du är värdefull”, predikar de präster som trots allt med viss framgång försöker nå nutidsmänniskan. Men frågan är om inte kyrkans budskap – även i sin form av öppen dialog med sin omvärld – blir mer av en livlina som folk i allmänhet knappast tror på men i brist på bättre alternativ ändå klamrar sig fast vid i perioder av kris.

Jag skriver denna krönika på Café Abir i stadsdelen NoPa mitt i San Francisco. I ett av världens centra för det nya datoriserade kunskapssamhället trängs jag här om sittplatserna med eluttag för datorer med unga studenter och folk i fria yrken. Jag tror mig se att jag är omgiven av reklamfolk, designers, datakonsulter och allt möjliga andra yrkesgrupper som arbetar i en värld utan kontor. Samspelet med deras kollegor och kunder sker istället på elektronisk väg. Sammanträden sker på chattar. Beslut fattas via mejl. Datalösningar och designlösningar skickas fram och tillbaka via stora och tunga datafiler.

Det finns de som har kontor. Jag har en vän som arbetar på Googles huvudkontor en timmes bilresa söder om San Francisco. Klockan halv sju på morgonen tar hon företagets buss från hemmet till arbetsplatsen. Under resan sitter hon och alla andra anställda och arbetar på bussen som förstås är datatekniskt topputrustad och erbjuder allt av mat och dryck för att ge en perfekt start på dagen. Vi sextiden på kvällen gör hon sin sista arbetstimme på bussresan tillbaka till stan. Hon och hennes kollegor bygger en ny värld av gränslös tillgänglighet för mänskligheten och byggs själva samtidigt av företaget till en identitet som har samma färger som i företagets logga. Brave new world!

Jag vet vad jag talar om. Redan vid fyra års ålder stod jag och hoppade av förtvivlan i sängen och skrek: ”Jag är lätt i magen”. Mamma la handen på min mage och frågade förtvivlat vad som hände mig. Jag förlorade min mittpunkt i livet, hade jag kunnat svara men så insiktsfull var jag inte som fyraåring. En vän till mig berättar hur han som liten pojke låg en sommar i gräset och tittade på molnen som drog fram över himlen. Han visste att han varje dag måste bygga en ny omvärld för sig själv. Varje dag såg ut för honom som molnen på himlen. Ingen dag är den andra lik.

Den urbana människan i dag – den som bygger morgondagens underbara värld – har löken som symbol och absolut inte persikan.

Persikan har en kärna i mitten. Det finns ingen kärna i människors liv. Fysiken har lärt oss att atomen inte längre är den minsta beståndsdelen. Det finns ingen minsta enhet. Varför skulle människorna tro på en kärna i deras tillvaro?

Från den runda, stora löken plockar man däremot skal efter skal och till slut finns bara tomheten. Går det att sätta ihop en skalad lök till en ny helhet? Det är det vi försöker att göra. Bygga en ny värld med nya skal som läggs till varandra, det ena utanpå det andra. Tyvärr verkar det vara en rätt fåfäng sysselsättning. Löken kommer aldrig att återuppstå om den en gång är skalad.

”Hur har ni det med postmodernismen?” frågar K G Hammar. Vem är Gud? Gud är kanske handling och relation. Gud är med oss när vi tar isär löken och sedan mödosamt försöker återskapa den med sina bräckliga lager av skal. Jag hoppas att det åtminstone är så. Det är svårt att tro mer än så.

6 kommentarer på “Hur har vi det med postmodernismen?

  1. Marie Fredin skriver:

    Efter postmodernismen-> postkapitalismen, mjuka värden; Kyrkans uppgift:förmedla hopp!
    Vart tog det vägen talet om ”Nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor.”

  2. Karin Ranieli skriver:

    Kärnan och stjärnan är Jesus Kristus…sorgligt när detta inte längre är en självklarhet i förkunnelsen

  3. John Nilsson skriver:

    Magnus Malm har skrivit ner sina tankar om postmodernismen, i några artiklar:

    http://www.dagen.se/kronikor/vardagskronika/-men-det-var-bortom-bilderna-du-kom-/

    http://www.dagen.se/kronikor/gastkronika/om-konsten-att-stalla-ratt-fraga/

    Jag tycker att de är läsvärda, som det mesta av det som Magnus Malm har skrivit verkar vara.

  4. Torgny Rabe skriver:

    Fel utgångspunkt, -vare sig den katolska kyrkan,de evangilikala kyrkorna eller islam går kräftgång, tvärtom ökar de alla sina medlemstal.
    Mvh, Torgny Rabe

  5. Gun-Britt Karlsson skriver:

    I sommar har min största läsupplevelse varit den norsk-amerikanska litteraturvetaren Toril Mois skrift ”Språk og oppmerksomhet”. Där ifrågasätter hon postmodernismens skeptisism och hävdar att det finns andra former av sanning än den naturvetenskapliga: uppmärksamhetens insikter, litteraturens insikter, den humanistiska forskningens insikter. Att vi aldrig kommer oss själva, vår subjektivitet, vår existens som människor är inte en olägenhet, mer en förutsättning för vetande. Hon förespråkar en kärleksfull och rättvis blick på verkligheten och en strävan efter att finna ett språk som uttrycker vad blicken ser. Läs Toril Moi!!

  6. Gun-Britt Karlsson skriver:

    Det lilla ordet FÖRBI föll bort i ovanstående text:
    Att vi aldrig kommer förbi oss själva, vår subjektivitet, vår existens som människor är inte en olägenhet, mer en förutsättning för vetande.