Den egyptiska militärens attacker mot tältlägren vid Kairouniversitetet och Rabaa al-Adawia moskén vid Nasr City den 14 augusti har krävt ett stor antal döda och sårade. Detta var den senaste i raden och sannolikt den blodigaste av flera massakrer som den egyptiska militären har anställt på civila sedan den avsatte den folkvalde presidenten Mursi den 3 juli. Massakrerna har krävt hundratals döda och tusentals sårade bland människor som protesterat mot militärkuppen och krävt att den avsatte presidenten ska återfå sitt ämbete.

Det var massiva demonstrationer i slutet av juni som organiserades av liberaler, vänstergrupper, nationalister, kristna, anhängarna av Mubarakregimen och rebellrörelsen Tamarod som protesterade mot president Mursi och hans politik som banade vägen för militären att ta över makten. Detta har gjort att dessa grupper har motsatt sig användningen av begreppet kupp för det som hände. Enligt dessa förverkligade militären folkets vilja.

Trots det stora folkliga stödet för oppositionen finns det mycket som talar mot detta försök att omdefiniera militärens kupp. Det som hände i verkligheten var att Egyptens första folkvalda president som kom till makten efter landets första och enda fria presidentval avsattes av en icke folkvald institution, militären.

Presidenten arresterades och har hållits i fångenskap sedan dess. Militären utfärdade arresteringsorder för ett hundratal ledande personer ur Muslimska brödraskapets ledning, tv-kanaler tillhörande Muslimska brödraskapet släcktes, landets parlament upplöstes, författningen upphävdes och människor som protesterade mot militärkuppen massakrerades.

Parallellt med detta tillsatte militären en ny president och gav honom extraordinära och legala befogenheter. Ett stort antal nya guvernörer tillsattes av kuppregeringen varav många är pensionerade generaler och polischefer. Ur ett statsvetenskapligt perspektiv kan det inträffade inte definieras som någonting annat än en kupp.

Den egyptiska militären har en mörk historia av brutalitet och maktfullkomlighet bakom sig. Den har gjort sig skyldig till systematiska människorättsbrott, förföljelse, tortyr och mord på oppositionella. Generalerna har allt sedan militärkuppen 1952 varit den institution som understött diktaturer i landet.

Militären har spelat rollen som den djupa staten, kontrollerat den politiska makten och begått systematiska kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Den har också varit involverad i omfattande ekonomisk verksamhet i landet och byggt upp ett ekonomiskt imperium, vars omsättning utgör ca 40 procent av landets BNP.

Landets politiska och rättsliga institutioner saknar möjlighet att granska militärens ekonomiska verksamhet, deras bokslut och hemliga konton. Varje försök till att skaffa inblick i militärens ekonomiska verksamhet stämplas som spioneri, eftersom dess verksamhet klassas som försvarshemligheter. De anställda vid militärens industriella komplex saknar grundläggande fri- och rättigheter. De får exempelvis inte strejka och riskerar åtal inför militärdomstol om de trotsar strejkförbudet.

Militärens politiska, ekonomiska och sociala privilegier är en av de främsta orsakerna bakom den omfattande korruptionen i det egyptiska samhället, som varit som ett stort gissel och en grogrund för det utbredda missnöjet i landet.

Det borde vara ytterst genant för de sekulära krafterna i Egypten som har förlorat val efter val sedan Mubaraks fall att de tar hjälp av mörkermännen i militären för att ta över makten i landet. Mursi och Muslimska brödraskapet begick många och allvarliga fel under det år han satt vid makten, men att med hjälp av gatans parlament bana väg för militärens maktövertagande sänder alldeles fel signaler. Den förstärker skepsisen mot den parlamentariska modellen som allt mer framstår som ett spel för galleriet. Kuppen styrker också de religiösa gruppernas anklagelser om att de sekuläras stöd för demokrati bara är en läpparnas bekännelse då de uppenbarligen har svårt att hålla sig till demokratins grundläggande spelregler.

Den Egyptiske akademikern Mohammad el-Minshawi skrev här om veckan ett inlägg på den egyptiska tidningen al-Ahram online, som avslöjar de sekulära aktörernas syn på demokratis grundregler. Enligt honom är vägen ur krisen i Egypten inte fria val. Han säger sig inte vara emot demokrati, men anser att det egyptiska folket inte är redo för demokratiska fria och allmänna val än. Han avfärdar hela idén om att val skulle vara lösningen på alla problem. Sedan 2011 har egyptierna gått till val vid 5 tillfällen, men varje gång har de röstat på fel kandidater, enligt honom. Han ifrågasätter valens legitimitet eftersom en tredje del av egyptierna inte kan läsa och skriva.

Enligt el-Minshawi måste man börja i en annan ända, nämligen att först inrätta institutioner, fri press och utbildning för de okunniga och fattiga i landet så att de ska lära sig att rösta på rätt kandidater! Det är först därefter man kan hålla allmänna val.

Militärens kupp och de sekulära politiska krafternas agerande är ett allvarligt bakslag för den demokratiska utvecklingen i landet. Streetocracy eller gatans parlament har fått en dominerande roll i den politiska utvecklingen i landet. Man spänner musklerna på gatan för att sedan göra upp om maktfördelningen bakom kulisserna. Det är en modell som bygger på exkludering av politiska motståndare och motarbetar dialog, försoning och konsensus. Den spär på den politiska splittringen och polariseringen mellan parterna och slutligen banar väg för mörkerkrafter och extremister att få en avgörande roll i landets politiska utveckling.

Militärens massaker i Kairo har lett till protestaktioner runt om i Egypten. I det kaos som har uppstått har koptiska kyrkor attackerats och satts i brand. Det finns ingen ursäkt för sådana brutala sekteristiska våldshandlingar. De förvärrar snarare det redan turbulenta läget i landet.