Sommarens flöde av katastrofala nyheter om energijätten Vattenfall har sköljt upp företagets sanslöst nonchalanta strategier och miljardrullningar på stranden där de ligger som nakna skelett. Att skylla på marknaden är en av de strategier som både politiker och näringslivets direktörer finner behagligt och som fråntar alla inblandade ett eventuellt ansvar.
Ett företags historia är berättelsen om hur olika tidsbestämda förhållanden påverkar företagets utveckling. Det handlar om teknologier och organisationsformer, sociala relationer; institutionella och administrativa arrangemang, förhållningssätt till naturen och mentala föreställningar om världen. Vattenfall är en del av en historisk epok där man i slutet av nittonhundratalet satte sin tillit till en avreglerad ekonomi med tillväxt som mantra.
Tillväxten i ekonomin skulle lösa det växande klimathotet såväl som fattigdomsbekämpningen. Nya teknologier skulle stoppa koldioxidutsläppen och nedsippring av rikedom från de rikas bord skulle upphäva fattigdomen. Nyliberalismens världsbild hade, som svar på åttiotalets ekonomiska krisfaktorer, tolkats som en lösning av både vänster och högerdominerade regeringar. Konkurrerande framtidsvisioner hade ersatts av marknadsliberal konsensus.
I det vi skulle kunna kalla för mentala föreställningar om världen rådde en olycksbådande samstämmighet. Varje samhällssystem är beroende av att det finns experter och att beslutsfattare sitter inne med adekvat kunskap och information. Under denna tid trodde de ekonomiska experterna sig veta hur både naturen och framtiden skulle bete sig och de fick därför ett dominerande inflytande på nycker och trender.
När Björn Rosengren i en S-ledd regering utsåg Lars G Josefsson till VD för Svenska Vattenfall var uppdraget ett uttryck för en nyliberal samhällsanda. Överst på listan stod tillväxt medan uppdraget att trygga elleveranser utan negativ klimatpåverkan och 100 % förnybar elproduktion inte var lika aktuellt. Inte heller stod problemen med kärnkraftens olösta hotbilder i centrum. Lars G Josefsons uppgift var att expandera i Europa. Direktiven ändrades aldrig i grunden utan företagsledningen agerade enligt sin egen utsaga hela tiden på uppdrag av den för tillfället sittande regeringen.
När Maud Olofsson 2009, trots både externa och interna varningar, skrev på den pinsamma affären med Nuon för 89 miljarder netto, var det ett uttryck för den fartblindhet som drabbat aktörerna i det nu gigantiska Svenska Vattenfall. Denna affär genomfördes trots klimatrelaterade varningssignaler.
Redan 2007 drabbades Vattenfalls två kärnkraftverk i norra Tyskland av incidenter och togs ur drift medan miljödemonstrationer hindrade Vattenfalls kolkraftverk att gå för fullt. Obekymrad av detta kallade Maud Olofsson Nuonaffären för ”ett naturligt steg för att skapa ännu större värde i Vattenfall”. Av dessa stora värden har Vattenfall sedan skrivit av 37,5 miljarder trots att bolaget fortfarande inte betalt köpeskillingen utan i somras betalade ytterligare 10,3 miljarder kronor för 15 % av aktierna.
De glada rubrikerna om Tyskland som en guldgruva för Svenska Vattenfall har efter den första tillväxtyran avlösts av dramatiska rubriker om växande förluster. Nya miljarder bränns i nybyggda jättekraftverk som kostat över 40 miljarder och som nu skrivs ned med uppemot 9 miljarder redan innan de knappt ens har börjat användas. Josefsons tekniska lösning på koldioxidproblemet (CCS) där koldioxiden avskiljs från rökgaserna som sedan pumpas ned i underjorden var redan från början en utdömd teknik.
När så sommarens kvartalsrapport kom från Vattenfall kunde den berätta om en av de mest brutala värdenedskrivningarna hittills i svensk näringslivshistoria. En kapitalförstöring som inte kan undgå att skapa stora hål både i företagets och ägaren statens budget.
Det är pinsamt med alla försök att skylla från sig och lägga ansvaret på andra när statens största bolag spekulerat bort enorma belopp genom högriskinvesteringar i gigantformat. Allvaret blir så mycket större när hela spekulationen har gjorts tvärt emot alla deklarerade miljöambitioner och nu också innebär att de nya miljödirektiven överges. Vattenfall skulle bygga vindkraft för 38 miljarder kronor 2009 – 2013, men har bara klarat drygt hälften, 21 miljarder. Vattenfall skulle enligt regeringens direktiv vara ”ett av de bolag som leder utvecklingen mot en miljömässigt hållbar energiproduktion” Detta krav får stå tillbaka för att klara det redan nedskrivna avkastningskravet på 10 %.
Svenska Vattenfalls historia är en spegling av de mentala föreställningar om världen som varit förhärskande under en trettioårsperiod. De har i hög grad dikterats av ekonomiska teorier som nu blir allt naknare i den ekonomiska krisens spår och utgör en berättelse om girighet och individualism. Det är inte bara Vattenfall som är ett offer i denna krishistoria. Telia med skandalen i Uzbekistan, konkursen i HQ bank, Svensk Exportkredits skumma affärer och en växande bostadsbubbla som tvingar alla unga familjer att bli skuldsatta med miljonbelopp, är andra uttryck för en ekonomi utan etiskt och socialt ansvar. Dessa bolagsberättelser är i sin tur en del av den globala krisens olösta dilemma.
Viktigare än att hänga ut syndabockar och tävla om bortförklaringar är det att i den nu rådande situationen ompröva den ekonomiska tillväxtens mantra. Vi behöver utveckla institutionella arrangemang och administrativa strukturer anpassade till behoven i sociala relationer och ta ansvar för den värld vi kallar naturen. Hållbara lösningar i förhållande till det växande klimathotet och en ekonomi som lägger större vikt vid fördelning än tillväxt är akuta behov.
