Religionen har oanad sprängkraft också i vår sekulariserade tid. Den kan vara en katalysator för förändring och framsteg. Franciskus av Assisi predikade ett enkelt liv i Jesu efterföljd, och den nye påven Franciskus signalerar med både namnval och uttalanden en ny kyrklig inställning till en global ekonom som har tappat fotfästet och den etiska impulsen, skriver Arne Carlsson.
Påvens namnval, Franciskus, är inget mindre än en inbjudan till revolutionär förändring av världens ekonomiska relationer. Franciskus av Assisi var reformator och botgörare. Han var inte i första hand ute efter att reformera kyrkans lära men däremot kyrkans praktiserande av denna lära. För Guds lille fattige från Assisi var reformkravet riktat mot enskilda kristnas levnadsvanor och han predikade ett enkelt liv i Jesu efterföljd.
För påven Franciskus har perspektivet fördjupats och breddats till ett globalt ansvar. Redan vid invigningen av Andra vatikankonciliet 1962 talade Johannes XXlll om försoning med den moderna världen. Perspektivet var inte längre kyrkan utan världen ”Kyrkan i världen av i dag” (Gaudium et spec). Genom att vända sig till alla människor av god vilja, troende eller ej, vidgades ansvaret att gälla hela den mänskliga familjen.
Kyrkans budskap, tolkat i politiska termer, har oanad sprängkraft. I ett historiskt skede där människors skapande frihet förtrycks växer motståndet och kravet på befrielse. När den polske prästen fader Popieluszko, under den sovjetiska ockupationsmaktens förtryck, öppet kritiserade den polska regimen i sina predikningar blev hans gudstjänster en katalysator för oppositionen. Säkerhetstjänstens brutala mord på fader Popieluszko väckte en folkstorm. På hans begravning samlades mer än 250 000 personer. Hans grav blev under lång tid efter begravningen en vallfartsort där revolutionens förändringskrav vibrerade.
Jag glömmer aldrig den förtätade stämning som rådde i nattmörkret när vi samlades för att fira mässa vid hans grav. Utanför grindarna var regimens militär, som bevakade varje steg som togs på kyrkogården, utposterade. För alla blev det en demonstration av våldsmaktens hjälplöshet inför evangeliets budskap om skapande frihet och självutgivande kärlek. Det var i detta politiska läge som påven Johannes Paulus ll uppmanade sina landsmän “Var inte rädda”. En uppmaning som väckte lyssnarnas inre frihet och mod att trotsa en till synes övermäktig statsapparat. Kyrkans förkunnelse blev i detta historiska skede en del i motståndet som satte fart på en nödvändig samhällsomvandling.
I den katolska teologin är traditionen bärare av Guds uppenbarelse. I en sådan kontext får de historiska perspektiven en djupare betydelse än bara en passerad händelse. När påven Paulus Vl mitt under det kalla kriget vände sig till de styrande i hela världen och förklarade årets första dag som världsfredens dag lade han grunden för Benedictus XVl:s fredsappell för år 2013.
Benedictus uttryckte då vad han såg som vår tids stora hot mot freden: spänningar och konflikter på grund av växande ojämlikhet mellan rika och fattiga, ett utbrett själviskt och individualistiskt synsätt som tar sig uttryck bland annat i en ”oreglerad finansiell kapitalism”, terrorism och internationell kriminalitet. Han skriver ”De senaste decenniernas förhärskande modell eftersträvade största möjliga vinst och konsumtion, på grundval av ett individualistiskt och själviskt synsätt, liksom att den betraktade individerna endast i termer av deras förmåga att möta konkurrensens krav…”
Det är i denna kontext med systemkritisk granskning av den globala ekonomiska världsordningen som påven Franciskus framträder och gör de fattigas sak till sin: “Som påve uppmanar jag till solidaritet med de fattiga.” I samband med att påven nyligen tog emot de nya ambassadörerna till Heliga stolen från Botswana, Kirgizistan, Luxemburg, samt de Karibiska öarna Antigua och Barbuda höll han ett tal där talets röda tråd var att finanskrisen bottnar i en kris av annat slag, nämligen avsaknad av en sund och human människosyn.
Han framhöll att pengakulten visar på en avsaknad av verkligt humana målsättningar. ”Den världsvida ekonomiska och finansiella krisen tycks återspegla ett förvridet synsätt att betrakta människan… Under sådana omständigheter börjar man betrakta solidariteten med de fattiga som någonting kontraproduktivt, något som går stick i stäv med finansmarknadernas logik. Inkomstklyftorna växer; inkomsterna för en liten minoritet av mänskligheten växer exponentiellt, medan majoriteten kämpar för att inte gå under i fattigdom.
Denna obalans är frukten av ideologier som hävdar att marknadens autonomi är absolut och som förhindrar staterna att utöva kontroll som gör det möjligt att främja människornas gemensamma bästa. … Till detta kommer utbredd korruption och skatteflykt av globala dimensioner.” Påven konstaterar sedan att dessa ideologier innebär ett förkastande av både etiskt tänkande och Gud. Med detta uttalande utfärdar påven närmast en krigsförklaring mot den rådande nyliberala världsordning som håller på att etablera sina globala maktpositioner.
I den katolska världen, där traditionen är bärare av Guds uppenbarelse, får kontinuiteten i de teologiska markeringar som förenar kyrkan med de fattiga en avgörande betydelse. Det är mot bakgrund av denna tradition som påven Franciskus olika framträdanden skall ses som kompromisslösa krav på en radikal förändring av den ekonomiska världsordningen. Påven Franciskus resor och besök ska ses som tecken och utgör en del av hans budskap till världen.
Franciskus första resa som påve gick till den Italienska ön Lampedusa, platsen där tiotusentals flyktingar från Afrika landstiger. De har flytt från krig och misär och ger sig ut på en livsfarlig resa över havet i usla gamla båtskrov. Tusentals av de flyende har drunknat, anonyma offer som Franciskus ville hedra.
Han har sagt nej till den flotta lägenheten i Apostoliska palatset där alla påvar före honom har bott och han har redan tillsatt kommissioner och arbetsgrupper för att rensa ut korruption, maktspel och skumma finanser i Vatikanens bank Ior (Istituto per le Opere di Religione). I början av juli avgick vatikanbankens generaldirektör Paolo Cipriani och vice direktör Massimo Tulli. I förhören med biskopen Nuncio Scarano, som anklagas för medhjälp till skatteflykt åt en italiensk redarfamilj, omtalas dessa båda direktörer. Scarano sitter nu häktad i Rom. Det är exceptionellt att Vatikanen lämnar över en av sina medborgare till det Italienska rättsväsendet och ett tydligt tecken på att påve Franciskus menar allvar. Franciskus som vill ha en ”fattig kyrka för de fattiga” verkar fast besluten att separera kyrkan från finansverksamhet.
Att Franciskus inledde påskhögtiden med att besöka ett ungdomsfängelse där han tvättade och kysste tolv fångars fötter och bad för Mellanöstern, ”sönderslitet av oförrätter och konflikter” samt för de kristna i regionen och ”för våra muslimska bröder” är på samma sätt handlingar som förenar honom med de utsatta och maktlösa.
Franciskus bryter den katolska kyrkans traditionella förbud för homosexuella att bli präster och förklarade att ”om en person är gay och söker Gud och dessutom har en god vilja vem är då jag att döma?”
De senaste veckorna före påven Franciskus besök i Brasilien har det varit stora demonstrationer mot slöseriet med statens pengar dels för att arrangera fotbolls VM men också för kostnaderna i samband med påvebesöket. Flera hundra tusen människor har varit ute på gatorna för att protestera mot korruption, maktmissbruk och en bristfällig offentlig sektor. Påven Franciskus instämmer i många av protesterna till exempel att skolan och sjukvården måste bli bättre, särskilt för de fattiga. Franciskus inledde också sin vistelse i Brasilien genom att besöka en favela, en av stadens fattiga kåkstäder.
Det är i grunden samma solidaritet med de fattiga arbetarnas villkor som han demonstrerade när han fördömde arbetsvillkoren för textilarbetarna som dog i husraset i Bangladesh. Då liknade han deras arbetsvillkor vid slavarbete. Han slog också fast att de orättvisa lönerna och den ohämmade strävan efter profit är ”i strid med Gud”.
När påven Franciskus ord, ”… var inte rädda..” riktades till de 3 miljoner lyssnarna under mässan för den 28:e Världsungdomsdagen på Copacabana var det svårt att inte höra ekot av påven Paulus ll som uppmanade sina landsmän i Polen att inte vara rädda. Att avsikten är att inspirera till en förändring av de fattigas villkor understryks också när påven anknyter till profeten Jeremias kallelse : ”när Gud sänder ut profeten Jeremia, ger han honom makten att ”rycka upp och vräka omkull, förstöra och bryta ner, bygga upp och planera” (Jeremia 1:10) Det är det samma för er”. I den avslutande delen av sin predikan på Copacabana kan man höra den profetiska övertygelsen när han uppmanar de lyssnande ”att föra Guds kraft vidare att rycka upp och vräka omkull ondska och våld; att förstöra och bryta ner själviskhetens, intoleransens och hatets barriärer, för att bygga en ny värld.”
Den brasilianske befrielseteologen Leonardo Boff kunde i positiva ordalag konstatera att Franciskus är en påve som vill förändra, medan tidigare påvar har velat bevara. Jag tror han är inledningen på en dynasti av påvar från tredje världen säger Leonardo Boff.
