Att lyssna in och anpassa efter betyder inte att förlora identitet, att tumma på det specifikt egna, att vara populistisk eller vända kappan efter samhällets och medias vindar. Den som är trygg i sin egen identitet, tro och kultur behöver inte vara rädd att möta det eller den som är främmande.

Kyrkan ska relatera, inte bara informera

Emilia Lindstrand

Att lyssna in och anpassa efter betyder inte att förlora identitet, att tumma på det specifikt egna, att vara populistisk eller vända kappan efter samhällets och medias vindar. Den som är trygg i sin egen identitet, tro och kultur behöver inte vara rädd att möta det eller den som är främmande. Det är den otrygge som vaktar gränserna, som bygger murar, som kastar sten, skriver Emilia Lindstrand.

”Kyrkan tar inte semester!”, stod det på den vackra somriga affischen i tunnelbanan. En dam ringer sin församling men där arbetas det sommartider så ingen svarar efter klockan ett. När hon väl får tag i någon berättar hon att hon så gärna vill börja sjunga i kyrkokören. Återkom i mitten av augusti.

En frivillig hälsar oss varmt välkomna till mässa, särskilt välkomna till oss som är här för första gången. Det värmer faktiskt. Prästen öppnar munnen: ”om det finns några barn här idag – som ju är vår framtid – så kan de gå ner i källaren!”.

Det är väldigt lätt att kommunicera mer eller annat än vi tänkt, att skicka signaler vi inte menar. Med ord. Med en låst dörr. Med tilltal och tystnad. Barnen är vår framtid, så vi skickar genast ut dem från kyrkorummet och ner i källaren eller längst bak i lokalen. Jag betvivlar inte att det är roligt i den där källaren, att det blir fika och sång och mycket mer skoj än i bänken men vi bör fundera över hur vi berättar om det och hur det kan uppfattas.”Vad roligt att Du är här!” istället för ”synd att inte fler hittade hit!”. I kyrkan har vi i två tusen år diskuterat vad kyrkan ska säga och förmedla och vi är inte klara. Men det är dags att på allvar också fundera över hur vi gör det.

Kommunikation är inget självändamål, utan ett medel att hantera och bygga relationer. Kristendom är inte religion utan relation, som Anders Wejryd sagt. Gud är också i sig själv relation: Fadern, Sonen och Anden. I relationer måste vi kommunicera med varandra. Kyrkans statsarv medför att vi tenderar att leva kvar i villfarelsen att Kyrkan ska informera Folket om aktiviteter och tro, så att de får veta, får kunskap.

Ibland tror vi till och med att om de bara visste, så skulle de hålla med om och uppskatta och komma hit. Vi missar att kommunikation inte bara är att ge, utan också att ta emot, att förstå, att vara nyfiken, att ta tillvara, att utvecklas genom utbyte. Det kräver en ödmjukhet inför annans vishet och erfarenhet. Det är inte bara jag som ska berätta, jag ska också lyssna in.

Att lyssna in och anpassa efter betyder inte att förlora identitet, att tumma på det specifikt egna, att vara populistisk eller vända kappan efter samhällets och medias vindar. Den som är trygg i sin egen identitet, tro och kultur behöver inte vara rädd att möta det eller den som är främmande. Det är den otrygge som vaktar gränserna, som bygger murar, som kastar sten.

En kommunikatör gör ingen fungerande kommunikation. Kommunikation gör vi fungerande tillsammans. Vissa saker underlättar: strategi för hur vi kommunicerar, engagerad kyrkoherde, öppna kyrkor, levande gudstjänstliv och växtplatser, anställda som arbetar när människor är lediga och medlemmar som inser att de alla är kommunikatörer för Svenska kyrkan.

1 kommentar på “Kyrkan ska relatera, inte bara informera

  1. Magnus skriver:

    Kommunikation innebär även att vara kritisk våga ifrågasätta. Efter förtio dagar i öknen var inte Jesus längre naiv. Den trygge vågar också säga ifrån.