” –  Vi ska synas i frågor om invandring, klimat och vapenhandel. De har direkt med människovärde att göra.”

Citatet är hämtat från Ärkebiskop Anders Wejryd i DN för en tid sedan och det förbryllar mig alltjämt. Vad menar ärkebiskopen? Ska vi begränsa vårt engagemang till frågor som direkt berör människovärdet? I någon mening blir då människan alltings mått. Vilka områden av samhället och politiken ska vi inte bry oss om?

Om Gud är livets djupaste mening är det då inte att förminska Gud om människan blir alltings mått? Eller menade ärkebiskopen att vi ska tala med Gud i det tysta, när frågorna är kontroversiella, och ”synas” utåt enbart i frågor som har direkt med människovärdet att göra?

Är begränsningen av det politiska engagemanget, enbart till frågor som ”har direkt med människovärde att göra”, en eftergift till dem som gisslar kyrkans ledare och beskyller dem för att inte tala tydligt om Gud och Jesus? Hur skulle vi kunna tala om Jesus och den rike ynglingen och om Jesus och brödundret utan att vara politiska? Nej, politik såväl som religion handlar om hela livet. Det går inte att avgränsa vårt ansvar till begränsade områden, vi måste leva fullt ut som delar av vår samtid.

I kyrkans grundläggande bekännelse uttrycker vi vår tro på en treenig Gud som är skaparen och frälsaren av allt liv. Gud är den som i vår tro bejakar och beskyddar livet. Kristus är inkarnationen av Guds kärlek till världen. Det måste vara konsekvenserna av denna tro som avgör var vi ska synas. Inom kyrkan kan vi ha olika mening om vilka konsekvenser och uttryck denna tro ska ha.

Om detta måste vi, också inom kyrkan, kunna debattera kraftfullt för att övertyga. När kunskapen om världen växer, förändras och växer också vår förståelse av tron på en skapande Gud. Så måste också kyrkans tolkning av sin tro och bekännelse förändras i en dynamisk process.

Insikterna om skapelsens kosmiska dimensioner ger oss ny förståelse för vår ofrånkomliga delaktighet i en pågående händelse. Det är mindre än hundra år sedan människan upptäckte att det sker en kosmologisk utveckling som spänner över miljarder år med galaxer som rusar från varandra i ett universum som ständigt utvidgar sig. Vi är delar av ett pågående skapelseverk som vi inte själva överblickar. I denna större berättelse får människan ett ansvar när skapelsen genom henne börjar reflektera över sig själv och utvecklar en möjlighet att påverka det som sker.

I ljuset av denna större berättelse är alla avgränsningar av Guds handlande ett sätt att begränsa Gud. Vi krymper trons perspektiv på förhand om vi exkluderar dem som inte formulerar teologin så att vi själva känner igen oss. Att låta vår tro möta en omvärld i ständig förändring är att ta trons verklighet på allvar och att delta i en seriös tydning av vår samtid.

Det är här, mitt i vår samtids politiska och ekonomiska verklighet, vi behöver se konsekvenserna av våra mänskliga konstruktioner. I ett demokratiskt samhälle är det ett ”vi” som bär ansvaret för krigshandlingar i Afghanistan, brinnande förorter och en klimatpolitik som hotar planetens överlevnad. Kyrkan är en del av detta vi och har en inte obetydlig röstandel i det samhälle som byggs. Därför måste också kyrkan söka efter orsakerna när förorten brinner.

I förra veckans OECD-rapport kunde man läsa att Sverige är det medlemsland som näst efter Israel har snabbast växande klyftor där andelen fattiga har ökat från 4 % 1995 till 9 % 2010. Angeles Bermudez-Svankvist, generaldirektör för arbetsförmedlingen, varnade redan för 10 år sedan för det växande utanförskapet som en tickande bomb. Hon konstaterar nu i Dagens Industri att ”det som nu sker är så klart förkastligt, men vi får de ungdomar som vi förtjänar”.

Våra politiska beslut borde sträva efter ett samhällsbygge där strukturer, institutioner och skattesystem organiserades så att alla blir sedda. Ojämlikheten skapar segregation och vi är skyldiga att sätta in händelserna i förorten i ett större sammanhang. I detta sammanhang har vårt samhällsbygge de sista 20 åren varit mer upptagna av tillväxt än omsorg, vi har prioriterat girighet mer än solidaritet.

Också kyrkan har ett val. Vill vi som kyrka vara upptagna av vår egen självbespeglande cirkulation av rättrogna och vilsegångna eller vågar vi låta diakonin bli viktigare än dogmatiken. Kan den befriande teologins perspektiv hjälpa oss att se världen med nya ögon och bli en förändrande kraft.