Fredagsprofilen är Rebecka Lennartsson. Hon är docent i etnologi och vikarierande chef för Stockholmsforskningen, med fokus på kvinnors historiska situation.

Ingrid, gästfriheten och Gud fader

Rebecka Lennartsson

Fredagsprofilen är Rebecka Lennartsson. Hon är docent i etnologi och vikarierande chef för Stockholmsforskningen, med fokus på kvinnors historiska situation. Hon skriver sin första krönika om den framlidna Ingrid och Gud Fader.

Fredag den 17 maj begravdes Ingrid Linnea Björk. Det sista året var hon sängliggande, färdandes i tanken och töcknet genom tidens tunna skikt; var ibland en ung flicka i skogstorpet i Digertjärn, åter ensamstående mor på Brynäs eller köksa i Lusaflokojan i Jämtland. Borttynandet är plågsamt. Ändå kunde man ännu i de sista skälvande timmarna se henne bakom den vissnande kroppen; flickan med tunt och flurigt hår, långa kalvben och pillimariskt himmelslå ögon som var Ingrid. När det närmade sig slutet och släktingar i andäktig och lågmäld närvaro ville underlätta hennes övergång till dem som inte längre är med sång, hade hon bara ett önskemål: Internationalen.

Ingrid gick tidigt ur Svenska kyrkan, långt innan det strömhopp inleddes som troligen förklaras av besparingsiver snarare än av ställningstaganden. Jag tror att hennes syn på kyrkan var färgad av liknande erfarenheter av religiositet som min far har; den lilla ortens patriarkalt präglade hierarki med prästen som en självklar auktoritet; moraliserande, dömande, självrättfärdig och välgödd, med en nedlåtande syn på de trasiga och små på samhällets botten. Den bilden är förstås både skev och stereotyp. Det betyder inte att den inte i många fall har varit sann. Framförallt är det en bild som naglar sig fast – även hos mig, som själv inte upplevt det.

De bilder av Ingrid som för alltid kommer att finnas hos mig präglas av hennes enastående förmåga att väcka fantasin, att ge den vingar. Jag och min bror tillbringade mycket tid hos vår gammelmoster och hennes dotter Ann-Marie med familj. Många äventyr lever i starkt minne. Men som barn reflekterade jag också över Ingrids sätt att prata med människor. Att se dem.

Ingrid diskuterade gärna, var ständigt nyfiken och uppriktigt intresserad av sina medmänniskor. Tanten med ölburkar på parkbänken, den inflyttade romska flyktingfamiljen, den främlingsfientlige äldre mannen. Ingrid bjöd på omtanke och på god mat. Dörren på Femte tvärgatan stod öppen. Det var ingenting hon skröt med eller talade högt om. Men hon mindes med värme hur hennes egen mamma i skogstorpet med de tio barnen, trots granntanters sura bligande, bjöd in de resande på köttsoppa när de kom på sina gungande lass fulla med barn.

Häromdagen kom vår fjortonåriga son hem från skolan, glödande av iver att berätta om vilken häftig person Jesus var; hur han stod upp mot översittare, hur han hade tog de svagas parti. Han återgav entusiastiskt berättelser som jag själv vagt minns från skoltiden. Och det slog mig hur många av de där dygderna som Kristendomen gjort till sina som också var Ingrids. Ödmjukheten. Generositeten. Medmänskligheten.

Jag tror att de i dessa tider när andra ideal så starkt gör sig gällande – vikten av att synas, att förverkliga sig själv, att vara någon i andras ögon – verkligen behövs. Som motvikter, bestående värden. Inte i form av predikningar och pekpinnar. Men som rättesnören, förebilder – någon som gör i stället för talar om. Som förkroppsligar dygderna i stället för att träta om vem som får definiera dem eller kalla dem sina.

Och Ingrid Linnea Björk? Om jag får betrakta henne med barnets blick än en gång, så sitter hon nu på ett guldkantat moln och samtalar med Gud Fader. Äntligen har hon fått änglalockigt hår. Och de är båda en smula förvånade över hur rörande överens de är om allt som betyder någonting.

Kommentarsfältet är stängt.