Barns känsloliv kan liknas vid filmens klippning. Det går snabbt att byta mellan känslotillstånden.

Fokus på barnen i Cannes-aktuell film

Ylva Liljeholm

Barns känsloliv kan liknas vid filmens klippning. Det går snabbt att byta mellan känslotillstånden. Det anser den irländska filmaren Mark Cousins. Ylva Liljeholm skriver om en spännande ny filmessä. Men hur mycket kan man generalisera om barn och hur de fungerar?

”Film har en förmåga att göra mer av ett ögonblick än vad som egentligen finns där”. Orden är, slarvigt översatt, den irländske kritikern och filmaren Mark Cousins. Han filmade sina syskonbarn när de lekte, utan någon egentlig avsikt att använda det tolv minuter långa materialet och upptäckte att där fanns en rik källa av detaljer, känslor, händelser och dramatik – kort sagt en berättelse – just för att det var barn framför kameran. Barn har närmare till sina känslor och växlar mellan dem hela tiden, menar Cousins.

Materialet blev startskottet för Cousins nya dokumentärfilm ”A story of children and film”. Han har letat barnrepresentationer i massor med filmer från hela världen och sammanställt en dokumentär där han guidar publiken med hjälp av klipp från 53 av dessa filmer. Filmen har fått ett varmt mottagande vid festivalen i Cannes.

En annan inspirationskälla till filmen är ”Ten minutes older” av Herz Frank från 1978. I tio minuter följer den en liten pojke som ser ett dramatiskt teaterstycke. Den ordlösa filmen innehåller en hel värld av olika känslor, förmedlade genom barnets ansikte. Filmen kan ses på Youtube.

Cousin har intresserat sig för barn på film förut, bland annat i ”The first movie” från 2009 där han filmar barn i en kurdisk-irakisk by. Han gav även barnen kameror och de gjorde små filmer om den värld de har runt omkring sig. Och den är full med fantasi och kreativitet, inte krig och förtryck som man kanske kunde ha väntat sig.

Cousin som kallar sig själv för en ”film-essäist”, drar paralleller mellan barns känslovärld och filmklippning.

”Children’s emotions are like film edits: they cut to somewhere entirely different. Walter Benjamin and Virginia Woolf talk about this: if you want to say something, say not the thing itself, but the adjacent thing. I knew that if I wanted to talk about children, I would talk about cinema; and if I wanted to talk about cinema, I would talk about kids.”

Det är spännande tankar och jag hoppas att ”A story of children and film” snart dyker upp på en svensk duk, eller åtminstone skärm. Men jag blir samtidigt lite störd över Cousins svepande formuleringar om en hel åldersgrupp. Barn är inte bara barn, de är som vi vet även individer. Vissa barn visar vad de känner med sina ansiktsuttryck och sin kropp. Andra bär sina känslor inom sig. Vissa barn blir lysande genom en kameralins, andra inte. Det är därför man måste provfilma. Det går inte att avgöra vem som passar för en viss roll utan att pröva genom kameran.

Om man är intresserad av barn och film, både filmberättelser om barn och filmer som faktiskt är gjorda av barn själva kan man bege sig till Fårö i augusti. Det är Film Stockholm, Stockholms dramatiska högskola, Bergmancenter på Fårö och Film på Gotland som gemensamt bjuder in till seminariet ”Barns berättande – Filmpedagogik i praktik och akademi” den 4-6 augusti. Läs mer på Film Stockholm.

Kommentarsfältet är stängt.