Den syriska rebellen som i en film sågs tugga på ett organ från en stupad fiendesoldat ställde sig i en uråldrig, förislamisk tradition av kroppslig skändning, skriver professor Mohammad Fazlhashemi. Att detta uråldriga sätt att ta hämnd på en fiende plötsligt återkommer i en modern kontext, visar också på svårigheterna att skildra kriget i Syrien i svart och vitt.

”Kannibalrebellen” visar att kriget inte är svartvitt

Mohammad Fazlhashemi

Den syriska rebellen som i en film sågs tugga på ett organ från en stupad fiendesoldat ställde sig i en uråldrig, förislamisk tradition av kroppslig skändning, skriver professor Mohammad Fazlhashemi. Att detta uråldriga sätt att ta hämnd på en fiende plötsligt återkommer i en modern kontext, visar också på svårigheterna att skildra kriget i Syrien i svart och vitt.

När jag som ung student läste grundkursen i idéhistoria handlade en av lektionerna om mentalitetshistoria. I en av kursböckerna illustrerades mentaliteternas trögrörlighet genom en historisk händelse. Historien handlade om en präst någonstans i Europa som levde och verkade under tidig medeltid.

Vid sin dödsbädd kom den döende prästen, som var känd för sin fromhet, med en anmärkningsvärd bekännelse. Han avslöjade att han hade stulit några guldmynt från församlingens kassa, som han hade använt för att för att stilla sina köttsliga begär. Den högste ansvarige för församlingen blev så ursinnig över prästens snedsprång att han vägrade ge honom en kristen begravning. Han beordrade att prästens döda kropp skulle dumpas på soptippen så att hans kropp skulle bli mat för rovdjuren.

Beslutet att vägra prästen kristen begravning stod i skarp kontrast med kristna traditioner. Traditionen med att överge den dödes kropp på soptippen var däremot en hednisk tradition. Den döde prästens stöld uppfattades som en så grov avsteg från de etiska principer, som en präst förbinder sig att följa, att den högste prästen lät sig hemfalla åt en förkristen tradition som bestraffning för prästen som hade stulit från kyrkan.

Kursboken underströk att vid krissituationer fanns en stor risk för sådana handlingar som kunde betraktas som irrationella, men i själva verket rörde det sig om handlingar som kunde spåras tillbaka till traditioner långt tillbaka i tiden. Vissa mentaliteter har enligt denna förklaringsmodell en tendens att vara mycket tröga och långlivade.

Här om veckan kom jag att tänka på den här lektionen på grundkursen på nytt. Det var efter att jag såg videoklippet med den så kallade kannibalrebellen i Syrien. Klippet visar den syriske rebelledaren Khalid al-Hamad, alias Abu Saqqar, som stympar kroppen på en död syrisk regeringssoldat och tar ut en del av hans inälvor och sedan tuggar på vad som sägs vara en del av den döde soldatens hjärta.

Enligt människorättsorganisationen Human Rights Watch tillhör rebellen en våldsbejakande jihadistisk grupp som tidigare har varit knuten till den Fria syriska armén och gjort sig känd för kontroversiella attacker mot civila mot civila i shiadominerade eller alawitiska områden. I videoklippet hotar han den alawitiska minoriteten i Syrien för att slakta dem.

Det är intressant att notera att dessa jihadistiska grupper har en tendens att framhålla sig som renläriga och ”sanna” muslimer. Faktum är att traditionen med att skända och stympa döda fiendesoldater i Mellanöstern och Nordafrika går tillbaka till perioden före islam. Det var en bestialisk tradition som förbjöds av islam som klassade traditionen som ett inhumant brott.

En av dem som drabbades av detta grymma öde var profeten Muhammeds egen farbror vars kropp skändades och stympades inför tillfångatagna muslimer. Traditionen med att offentligt skända och stympa motståndarsidans fallna soldater användes som en effektiv metod för att injaga skräck i motståndarsidan.

Kannibalrebellen Abu Saqqar, som utförde den makabra förbrytelsen legitimerade sitt illdåd med att Assadregimens soldater har massakrerat civila syrier och att hans dåd inte var värre än att beskjuta civila syrier med klusterbomber eller utsätta dem för flygbombningar.

Illdådet visar på ett tydligt sätt det långa och blodiga inbördeskrigets destruktiva påverkan på människor. Krigets traumatiska händelser underblåser sekteristiskt våld och väcker de sämsta sidorna hos de inblandade. Stympningsdådet är också en påminnelse om vissa traditioners trögrörlighet som tenderar att vakna till liv vid svåra och traumatiska situationer.

De grymheter som har begåtts av båda inblandade parter under inbördeskriget i Syrien avslöjar den människosyn som förövarna går och bär på. Det handlar om en människosyn som framställer den andre på ett mindervärdigt sätt och som bygger på avhumanisering av den andre. En människosyn som öppnar för skändning, stympning och hänsynslös beskjutning av civila.

Den aktuella händelsen med kannibalrebellen, som för övrigt har fördömts av den syriska oppositionen, visar också att i sådana grymma konflikter är det svårt att utgå från en svartvit verklighetsskildring. Det viktigaste är kanske inte vad respektive sida i en sådan långdragen konflikt kämpar emot utan snarare vad de kämpar för och framför allt hur de gör det.

Kommentarsfältet är stängt.