I vårens överflöd är det lätt att glömma de subtila skönhetsyttringarna. Men skönhet är ofta diskret och kan kräva uppmärksamhet. Anders Jonåker skriver om hur våren är en särskild situation som berikar vår teologiska reflektion.

Varje årstid bär på sin särskilda attraktion. Igår såg jag årets första tussilago. Trotsigt och glatt trängde den upp vid vägkanten intill skogsbrynet och hälsade våren välkommen. Men snart kommer även maskrosorna. ”Vad fint med så många fina gula blommor i trädgården” sa en av mina döttrar. Med god min ansträngde jag mig att instämma i min dotters nyfunna vårglädje. ”Men varför har tant Gertrud så få, pappa?”

Plötsligt var glädjen inte riktigt lika delad. Med den milda stämma som bara en förstående far kan frambringa, försökte jag förklara hur mycket tid gamla tanter har för trädgårdsskötsel jämfört med många pappor och att hon väl delvis hade rätt i hur vackra dessa fläckvisa fält av gula rosor kan vara.

Jag påminner mig en till åren kommen trädgårdsmästare från ett äldreboende där jag från kyrkan brukade ha andakter. ”Äntligen kommer maskrosorna, de är ju så vackra” sa han. Nu kan man tro att de gula rosorna är en av trädgårdsmästarens värsta fiender. Att de bara skulle vara en mörk påminnelse om en träget arbetande trädgårdsmästares mångåriga vedermödor. Nej, för honom var de efterlängtade. De bar på en skönhet andra inte sett, när de slog ut den gråa senvinterns tröttsamma färger med förhoppning om ytterligare en sommar för den gamle mannen.

Öppnar vi vår psalmbok finner vi snart lyrik som berättar om att naturen förkunnar evangelium. När vi kommer till vår- och sommarpsalmerna går det inte längre att hålla emot den sprudlande glädjen över nytt liv. ”Ur sky, ur luft och lunder vi fågelsången hör. Än sker Guds skaparunder, och allting nytt han gör (Ps 197), Likt vårdagssol i morgonglöd gick Jesus fram ur natt och död (Ps 198) och De fagra blomsterängar och åkerns ädla säd, de rika örtesängar och lundens gröna träd, de skola oss påminna Guds godhets rikedom, att vi den nåd besinna, som räcker året om” (Ps 199).

Många nordiska psalmer är präglade av detta uppsluppna sätt att förmedla det kristna budskapet. Hur har det blivit så? Jag tror inte att det är konstigare än att kärleken även hos psalmförfattare, inte kan låta bli att väckas till liv vid den plats på jorden som blivit vår. En plats där frusen mark sakta tinar upp för att därefter bära berättelsen om ett nytt liv in i människornas frusna själar.

Då och då kan man också själv påminnas om hur det som till vardags inte lyfts fram som vackert faktiskt kan bära på en osedvanlig skönhet. Ett väderbitet och av erfarenhet präglat ansikte som passerar på trottoaren. En gisten eka omgärdad av högt mångårigt gräs. Ja även maskrosorna i sin gyllengula färg. Om man letar lite är det mycket som är vackert.

Min barndoms söndagsskola bestod i hög grad av flanellografernas glada berättelser. Söndagsskolläraren använde sig av en tygtavla att fästa stiliserade bilder på. Till bilderna kom berättelserna. Där fanns allt från lärljungar, herdar och sjuka människor till får, vise män och inte minst Jesus i olika skepnader.

Även de vitkalkade husen hade sina bilder som vant flyttades till byar mellan vilka mästaren vandrade för att möta alla slags människor. Men det var inte någon särskilt utsmyckad bild av Jesus vi fick följa. Det var en med några enkla penndrag ritad och ur kartongpapper utklippt gestalt som vant tröstade sörjande kvinnor och spetälska män. Mästaren bär på en dold skönhet, en gömd attraktion som skulle nå sin fulländning på korset. Där i det mest vidriga, det vanställda, där döljs den allra vackraste pärla. En dag skall denna kärlek blomma fullt ut. Men redan nu kan den bli synlig.

Vad ni gjort för någon av dessa minsta… det har ni gjort för mig (Matt 25.40). Också i mötet med andra kan en dold skönhet växa fram. Även om vi inte ser det på en gång så är det som om alla bär på den. Letar vi lite så finns den där, skönheten. En gudsnärvaro som väntar på att blomma i mötet mellan människor.