Det räcker inte med alla kvinnor som genom historien pekat på detta uppenbara, att världen blir en bättre plats om den är jämställd. Mäns röster behövs också.

Ta större ansvar, män i filmvärlden

Ylva Liljeholm

Det räcker inte med alla kvinnor som genom historien pekat på detta uppenbara, att världen blir en bättre plats om den är jämställd. Mäns röster behövs också. En dag kan vi kanske i smyg tillsammans skratta åt de män som tror att de förlorar något på att dra en barnvagn.

Thomas Vinterbergs ”Jakten” berättar historien om Lucas (Mads Mikkelsen) som blir oskyldigt anklagad för pedofili och dömd, inte av lagen men av vänner, grannar och kollegor. Ett förfluget ord från en liten arg flicka sätter i gång en mobbingsspiral som inte går att stoppa. Lucas blir paria, fredlös från en dag till en annan.

Som skildring av människors beteende i ett kollektiv som utsätts för press är ”Jakten” lika mästerlig som dystopisk. Människan är i grunden rå natur, civilisationen bara en fernissa. För avvikande individer finns ingen empati – allt handlar om att upprätthålla rådande normer. Fjädern blir en höna blir en ursäkt för att avhumanisera den misstänkta förövaren, strunt i fakta och förnuft, handla efter känslan. Så lätt uppstår en lynchmobb.

Lucas enda försvarsadvokater är de som ändå står utanför kollektivet. Den ena är godsherren som i kraft av sin makt och position inte behöver beblanda sig med medelklassfuttigheter, den andra en lågavlönad invandrare som aldrig kommer att höra till. De har inget att förlora på att ge Lucas sitt stöd.

Utan större åthävor väver Vinterberg in ett klassperspektiv som känns trovärdigt. En kritikerrosad film med en suveränt nedtonad Mikkelsen. Så långt allt väl. Men samma kväll som jag ser ”Jakten” öppnar jag boken ”Göra kärlek” av Mats Söderlund och efter att ha läst några kapitel börjar jag fundera på ”Jakten” ur ett annat perspektiv, som inte är lika smickrande för regissören.

Jag minns de märkliga uttalanden om svenskt jämställdhetsklimat som Vinterhed undslapp sig vid premiärvisningen av ”Jakten”. Om hur världen i smyg skrattar åt svenska män när de kommer dragandes på barnvagnar steget efter sina karriäristiska fruar. Och tänker att den egentliga tysta anklagelse som riktas mot Lucas inte handlar om hans eventuella pedofili, utan om att han på punkt efter punkt tagit steg bort från sin egen manlighet och börjat bejaka sina kvinnliga sidor. Det är detta som upplevs som hotfullt av hans vänner. Därför blir han lovligt byte.

Lucas har alltid varit en i gänget. Snygg, manlig, handlingskraftig. Han nedlägger hjort med ett skott, han tvekar inte att gå ut i iskallt vatten för att dra upp en kompis. Han är lugn, fåordig, tillhörande. Man vet var man har honom. Eller…? Låter han sig inte hunsas av sin före detta fru efter skilsmässan? Är han inte lite väl fokuserad på att få träffa sin son? Dessutom jobbar han på dagis och har en sån där söt liten tjejhund!

Taget var för sig är Lucas beteenden acceptabla. Men när flickan anklagar honom börjar pusslet läggas. Hans undfallenhet! Hans oförmåga att försvara sig. Nej, inte är han en av dem, grabbarna, männen. Där finns för mycket som skiljer sig. Visst, Lucas kan skjuta och slåss. Men han har blottat sig, visat tårar och svaghet och därmed är och förblir han jagat villebråd i en jakt utan slut.

”Göra kärlek” är en betraktelse över hur våra föreställningar om manligt och kvinnligt påverkar våra relationer. Inget unikt tema precis men Mats Söderlund gör något jag inte träffat på förut. Han tittar noga och ärligt på sig själv och sin egen manlighet. Han försöker på riktigt förstå de hinder han måste övervinna för att kunna leva jämställt. Hur varje steg mot det kvinnliga också utgör ett hot, en risk för försvagning. Till exempel när kung David ger efter för sin lust till Bat Seba, gör henne till sin (med våld förstås). Då börjar också hans försvagning. Han blir sjuk, förlorar makt, tappar omdömet. Kvinnan är alltid ett hot i en patriarkal värld.

I Dagens Nyheter (28/4) intervjuas filmregissören och speldesignern Josef Fares, bland annat om hur han kommit till insikt om sin egen skeva syn på manligt och kvinnligt. Att han förut tyckte feministerna mest var jobbiga men att han nu förstår hur ” sjukt mycket vi styrs av könssterotypa värderingar”.

Toppen Josef och Mats. Fortsätt på den vägen. Ta ett snack med Vinterberg. Visa era nyvunna insikter i handling. Varje dag, resten av livet.

Det räcker inte med alla kvinnor som genom historien pekat på detta uppenbara, att världen blir en bättre plats om den är jämställd. Mäns röster behövs också. En dag kan vi kanske i smyg tillsammans skratta åt de män som tror att de förlorar något på att dra en barnvagn.

Kommentarsfältet är stängt.